Ett besök på LO:s kongress ger en schizofren bild av arbetarrörelsen. Det första som fångar ögat är de enorma fyrfärgsbilderna på det som vi kan anta är LO-medlemmar: män och kvinnor, gamla och unga, svenskar och invandrare, alla tillsammans för det som är värt att kämpa för. Bilden av den monolitiska gubborganisationen är i sanning utrensad ur bildmaterialet.
Gubborganisationen sitter istället två meter under bilderna på det upphöjda podiet. Inte så att det bara är män: det tycks vara kvoterat presisium. Men i denna församling råder allvar och man uttalar sig med pondus.
Framför detta podium inne i kongressalen sitter 182 män och 118 kvinnor som är 49,0 respektive 46,7 år gamla. Det är de som brukar hånas av borgerliga ledarsidor som efterblivna nostalgiker. Och visst: de har inte hängt med på den väg som vi följt de senaste två decennierna. Och visst ger de en bild av ett Sverige som blir allt mer orättvist, ett land de ofta varken är stolta eller nöjda med. Det är en skillnad här, på de stunder när de radikala och mänskliga orden kommer från talarstolen, och när orden om samförstånd, dystert ansvarstagande och flata förhoppningar torgförs. Det är en publik som vet vilket lag de hejar på.
Så finns en viss värme som strålar ut ur de församlade representanterna av LO-kollektivet. Ibland en vardaglig anekdot, ibland ett hårt garv riktat uppåt. Och ofta krav som skall leda någonstans. De kraven är vanliga och de hörs. Men de väger i slutändan lätt mot det iskalla språk som ger förhoppningar frostskador.
”Av LOs remissyttrande över förslaget till nytt EU-fördrag framgår att bedömningen är övervägande positiv och att de brister som finns inte utgör skäl för LO att säga nej till förslaget. Väger man dessutom in övriga aspekter torde det vara omöjligt att formulera frågeställningarna så att det enkelt går att antingen säga ja eller nej till det nya fördraget.”
Så avfärdas det som kanske har varit den hetaste frågan sedan EU-valet en vecka innan frågan togs upp på LO-kongressen. Som en knastertorr sändning från en utdöd livsform på en annan planet. Det är en sändning som olycksbådande återkommer.
”Inför ett möjligt scenario att dessa finansieringsformer inte räcker till för att tillgodose efterfrågan i de offentliga systemen bör dock hållas öppet för andra möjliga lösningar.”
Vad är det för scenario? Jo, det faktum att en åldrande befolkning gör att välfärd blir dyrare och arbetarna färre. Det som kallas ”en utmaning för välfärdssystemen”.
Just det, LO:s utgångspunkt för de kommande åren är regeringens Långtidsutredning. Bildtregeringen hade Assar Lindbeckkommissionen.
Nu har vi denna långtidsutredning som spottar ur sig sådant som vi sedan får höra år framöver.
”I den långtidsutredning som vi publicerar idag, den 3 december, visar vi att kommunerna i framtiden kommer få svårt att upprätthålla samma standard på verksamheten som idag.”
Så enkelt, elegant och otvetydigt det ger den lokale kommunalstyrelsen rätt i att skära ned. Och så klart det avfärdar önskningar från en klar majoritet av oss andra. Det är som det varit många gånger tidigare.
När Kjell-Olof Feldt i början av 1980-talet skulle övertyga regeringen om att en annan ekonomisk politik var nödvändig, lär Olof Palme vid något tillfälle ha yttrat att Feldt kunde göra som han ville, eftersom Palme ändå inte begrep sig på ekonomi. Sedan ändrade det stora partiet sin politik och anträdde den väg som lett fram till idag.
Att arbetarrörelsens stora svaghet är ekonomi är tydligt. Det handlar inte om att man saknar revisorer och föreningskassörer. Ekonomi är inte bara siffror, kurvor och kalkyler. Det är framförallt analys och syntes. Det är världsuppfattning.
De senaste åren har mängder av små och stora institut specialiserat sig på just det som arbetarrörelsen saknar. De sysslar med trendspaning, omvärldsanalys och framtidsprognos. De säljer i bokstavlig mening världsuppfattningar. Arbetarrörelsen i Sverige har till stor del outsourcat sin världsuppfattning just till sådana institutioner. Prognoser från framtidsinstitut och omväldsanalytiker tas på allvar, hyrs in till styrelsemöten. De är inte alla kvackare förstås, men de tillhör inte vårt lag.
Om det är något denna arbetarrörelse saknar är det folk med modet att följa sitt eget huvud. Människor som inte behöver fråga Kairos Future om hur verkligheten egentligen ser ut. Och sådana som inte anser att det är omöjligt att avgöra om en konstitution för en superstat kan underställas folkomröstning.
De affischer som prydde väggarna i kongressalen är emellertid mer sanna än sändningarna från avlägsna planeter, för de visar en arbetarklass, män och kvinnor, svenskar och invandrare, som finns och vet sina intressen.
I LO har klasskampen redan nått affischerna. Presidiet och ekonomerna väntar vi på. Fast ordet ”väntar” kanske skall reserveras för dem som är passiva.
