Titlarna på hans romaner är särpräglade: Drakarna över Helsingfors; Vådan av att vara Skrake; Där vi en gång gått; Gå inte ensam ut i natten. Alla handlar om Helsingfors och individuella öden där under Finlands kärva 1900-tal. Författaren heter Kjell Westö, 50-årig finlandssvensk. De två sista romanerna räknas med rätta som hans mästerverk. Han har skrivit fler böcker än de fyra uppräknade.
Westö är en av den finlandssvenska medelklassens författare. Men med sin kunskap och inlevelseförmåga når han långt in i både den fattiga finska arbetarklassens och i den mycket rika överklassens huvuden och miljöer.

Westös roman Där vi en gång gått tillägnas ”helsingforsarna; de döda, de levande, de kommande”. Berättelsens 500 sidor börjar före första världskriget då Finland var en del av Tsarryssland. Landet slapp ur kriget genom de ryska revolutionerna i februari och oktober 1917. I december blev Finland självständigt och första halvåret 1918 kom inbördeskriget där de vita med tysk hjälp krossade de röda.
Kriget var ett klasskrig med brutala överdrifter och utan pardon. Maktberusade röda skrävlare och sadistiska vita överklassofficerare ingår i persongalleriet. De mest högljudda tar oftast kommandot över de mera sansade och resultatet blir därefter. Den vita sidans grymma hämnd efter segern är välkänd. Om de röda segrat hade antalet likviderade efteråt nog inte blivit färre.
Helsingfors före och efter dessa två krig skildras inträngande. Hembiträdet hos herrskapet i åttarumslägenheten i huvudstaden exempelvis. Hemma i Österbotten bad pojkarna till gud och sparade pengar. De unga proletärerna i Helsingfors är rödglödgade socialister som strejkar och super, dansar och lockar en lantlolla. Som blir med barn förstås, sedan gift och till slut lämnad att klara sig själv och ungen.
Men en vacker dag träffar hon en arbetare som läser böcker. De får det bra i en dragig lägenhet, korngröt och tunt kaffe till frukost, strömming till middag, kött någon söndag.

Även hos huvudstadens välbärgade rämnar äktenskapen. Westö är skicklig på att skildra relationer mellan könen och mellan olika sorters individer. Han vet mycket om människors strävan, förhoppningar, drömmar, åtrå och idiotier och skapar en väldig väv av händelser och personer. När man läst böckerna känns det som om man bott där.
Efterkrigstidens 1920-tal är omvälvningarnas tid. Unga kvinnor kan plötsligt ha kortklippt hår och långbyxor. Moderna unga män briljerar med armbandsur. Filmerna berör fler än någon tidigare konstart. 1926 kommer jazzen till Helsingfors.
Westö kan mycket om populärmusik. Romanen Gå inte ensam ut i natten är egentligen titeln på en poplåt. Den svenskspråkiga sångerskan sjunger den på finska: Älä käy yöhön yksin, et tiedä mihin siellä törmäät, et tiedä kenen saaliiksi jäät. (Gå inte ensam ut i natten, du vet aldrig vad du möter, du vet aldrig vems byte du blir.)
De bägge killarna som spelar är också svenskspråkiga. Men finska är självklart mer gångbart. Alla tre är födda strax efter andra världskriget som för Finlands del var två krig: Vinterkriget och Fortsättningskriget. Musikgruppens killar växte upp med fattiga morsor. Deras fäder var förstörda av krig. Westös släkt drabbades också, författarens morfar och farfar stupade.

Gruppens sångerska är en överklasstjej som går egna vägar. Hon liknar inte de arvtagerskor som lever bohemliv ett tag innan de återvänder hem till aktieportföljen.
Trion har en del spelningar i södra Finland men lyckas bara en enda gång få ut en singel. Den äldsta killen blir senare politiker men den yngre fortsätter att älska sin gitarr, smugglar och kommer på dekis i Stockholm.
Westö är ingen berättare av vackra sagor. Många alkoholiseras på Helsingfors krogar och i ungdomarnas skogsbackar. Folk är både hyggliga och jävliga mot varandra. De fyra krigen har präglat det finska 1900-talet. Westö är en av Finlands stora författare.