– Det är ett ganska roligt parti med intressanta karaktärer och spännande konflikter. Sedan kändes det också som att det fanns ett kunskapsunderskott om Miljöpartiet, säger Fokusjournalisten Maggie Strömberg om varför hon valde att skriva en bok om Miljöpartiet.
Hon beskriver en konfliktlinje mellan ”realos” (de mer pragmatiska) och ”fundis” (de mer radikala) som en röd tråd i Miljöpartiets historia. Det är ett begrepp som använts för att beskriva motsättningar inom De gröna i Tyskland.
Har motsättningen mellan realos och fundis en betydelse i Miljöpartiet i dag?
– Ja, det kan man säga. Även om de kanske inte själva kallar sig för det.
Enligt Maggie Strömberg handlar det om olika synsätt på politik. En del vill kompromisslöst driva sina frågor och på så sätt flytta hela det politiska samtalet medan andra vill kompromissa för att få igenom åtminstone en del av sin politik.
– Eftersom partiet sitter i regering och går med på en massa saker som de egentligen inte gillar så är det ganska tydligt att realos-falangen har övertaget. Men de andra har också vunnit lite segrar på kongresser och röstat ner partiledningen så de kommer fram ibland.
Är det svårare för ett parti som Miljöpartiet att sitta som minoritetsparti i regeringen än vad det skulle vara för en del andra partier?
– Ja, man bildades ju i protest mot toppstyre, proffspolitiker och maktfullkomlighet. Det finns en skepsis inför makt och ledarskap över huvud taget i partiet. När man bestämde sig för att man ville sitta i regering så började man jobba mycket med de här frågorna i partiledningen, men rester av den partikulturen finns fortfarande kvar.
– Det andra är att man kommer från alternativrörelsen. Man har inte en så professionell organisation historiskt. Till exempel att man har rotation på poster gör att man har svårt att behålla kompetens i partiet. De som har erfarenhet av förhandlingar finns inte kvar och stöttar upp.
Samtidigt säger Maggie Strömberg att både rotationsprincipen och språkrörssystemet har ett starkt stöd i Miljöpartiet. Ett förslag om att ha kongresser vartannat år i stället för varje för att hålla nere kostnaderna röstades ner på senaste  kongressen.
– Det var en känslig fråga. Precis som alla frågor som rör interndemokrati. Många ansåg att det var kongressen som är partiet.

Sahlin en brytpunkt

Det är ett parti som förändrats mycket på 30 år. Partiledningen har velat styra bort ifrån ideologiskt radikala frågor som medborgarlön och kortare arbetsdag. När partiet startades hade man diskussioner om man över huvud taget skulle sitta i riksdagen.
Kan man se någon brytpunkt i partiets historia?
– Det finns flera. Att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand valdes till språkrör är en sådan. Det var de som drev på den här förändringen. En sak som jag skriver mycket om i boken är när Peter Eriksson tog makten i Kalix och sedan inspirerades att göra samma sak på riksplanet.
– Sedan får man väl säga att det var en tydlig brytpunkt när Mona Sahlin gick med på att gå till val ihop.