”Det amerikanska inflytandet på europeiska angelägenheter kan verkligen inte vara något positivt på grund av de där människornas torftighet och okunskap kombinerat med stor ekonomisk styrka och en nyväckt känsla av vilken makt de har”.

Józef Teodor Konrad Korzeniowski – senare känd under det tagna namnet Joseph Conrad – var en framsynt författare, vars verk präglas av närmast profetiska drag. Men, vilket alltid är fallet, så bottnade hans många välgrundade omvärldsanalyser också i en kombination av teori och erfarenhet.
Conrad föddes i en aristokratisk familj där fadern var polsk nationalist under en tid när Polen var tillfälligt raderat från världskartan och emigrerade i vuxen ålder till England. Han spenderade stora delar av sitt liv till sjöss där han bevittnade kolonialmakternas utrotningskrig i Kung Leopolds Kongo-fristat och Indonesien, vilket kom att prägla hans författarskap.

Historieprofessorn Maya Jasanoff, vars uppmärksammade biografi över författaren nyligen kommit ut på svenska, konstaterar hur ”Conrad hade förstahandskunskap om imperialismens förtryck, om invandring, om nationalismens lockelse och faror och om kraften i ekonomisk och teknisk förändring”, vilket gjorde hans böcker så samtidskommenterade att de är ännu idag är en given referens när västvärldens koloniala historia ska berättas.

Maya Jasanoff

I sin mest berömda roman Mörkrets hjärta (1899) låter han Europas röst tala ocensurerat genom antagonisten General Kurtz – ”Utrota varenda jävel!” i Sven Lindqvists översättning – och i Nostromo (1904) skildrar han det uppåtstigande amerikanska imperiets ambitioner att göra detsamma i Latinamerika. Mörkrets hjärta fick också stå som förebild för Francis Ford Coppolas svidande kritiska Vietnamkrigsdrama Apocalypse Now (1979) med Marlon Brando i rollen som den moderne Kurz.

Conrads förakt för kapitalismens brutala korståg grundade sig inte i någon sammanhängande systemkritik utan vilade snarare på moralisk grund, men att direkt angripa imperialismen – som med ett mindre blodbestänkt nyspråksbegrepp idag kallas ”globaliseringen” – var inget främmande ens för en högerman med adelsbakgrund som Conrad.
I dag, närmare hundra år efter att Conrad fördes till sin sista vila, klingar Kurtz credo lika oförblommerat. Inga nyliberaler hymlar om att man måste ta ett öra – eller som en brittisk överste i Kongo; dekorera sin trädgård med avhuggna huvuden – ibland för att civilisationens (det vill säga marknadsekonomins) fördelar verkligen ska nå fram även till efterblivna stater och folk. Skillnaden är att de fått sällskap i den uppfattningen allt längre vänsterut.

Erik Haking