– Hörru Kaparn, varför hamnar ditt parti alltid kring fyra procent i riksdagsvalen?
– Jomen, det är inte så konstigt, svarade Kaparn sturskt, vi är inte så många fler politiskt medvetna i det här borgarsamhället.
Det var 1974, Kaparn var min jobbarkompis på LM Ericsson vid Telefonplan i Stockholm. Han medlem i VPK och jag i Förbundet Kommunist. Fabriken är nedlagd nu, åren har gått. Ändå känns min fråga lika angelägen nu, mer än 40 år senare.
Varför förblir Vänsterpartiet ett fyra-femprocentsparti?
Ett svar är att folk som förvisso sympatiserar med partiets politik ändå inte röstar på det därför att man misstror dess förmåga att förverkliga sina krav; bra politik men begränsad politisk kraft. Men om litenheten vore ett skäl, hur kan då ett litet parti överhudtaget bli större? Litenhet som ett adelsmärke? En tanke som antyds i Kaparns svar.

Kan det vara så att folk förvisso gillar mycket i politiken men känner att den titt som tätt har en ultimativ udd och svansföring som skapar en osäkerhet om partiet är nog pragmatiskt? Det är ett förrädiskt ord, men i det gamla SKP:s barndom, på 1920-och 30-talen var det så socialdemokratin drog sin slipsten; i striden mot kommunisterna stod striden mellan ”De principfasta” och ”Verklighetens parti”. Och vann.
Jag söker mig fram, men tror att en del av svaret på min fråga beror på en obearbetad identitet och självbild med historiska bottnar. I den forna och kommunistiska kamptraditionen var ett signum den egna medvetenheten kontra omgivningens omedvetenhet, avantgardtanken, elitism i den marxistiska vetenskaplighetens kostymering, idén om den revolutionära omdaningen och med den ett visst förakt för ”dagspolitik”; rädslan att förlora målet ur sikte. Partiet annorlunda som lätt uppfattar sitt utanförskap som kvitto på den ideologiska vapensköldens renhet. Kaparns svar.
Retoriken är i dag annorlunda, men lever något av den gamla andan vidare? Kan det vara så att den samtida bilden av partiet omedvetet flyter samman med erfarenheten av det gamla? Vilket, i så fall, skulle bidra till föreställningen om dess politik som mindre genomförbar och opraktisk.
Kort sagt; placerar Vänsterpartiet sig själv på politikens läktare?
Kort sagt; var inte Kaparns svar på min fråga en kongenial tolkning av en partikultur som ännu inte gått hädan?
Jag tror mig veta att mitt resonemang för många kan kännas irriterande; herregud, vi har ju gång efter annan gjort upp med vårt förflutna.
Men välmenande kongressbeslut är en sak, en partikultur är en annan och en seglivad historia. Socialdemokratin har beslutat att det är ett feministiskt parti, men, uppbackat av en manlig facklig kultur, är det lika förbannat ett patriarkalt parti.

I 15 år var jag ombudsman på LO och upplevde inifrån hur ”Rörelsen” var som marinerad i självgodhet; vi inte bara kämpar för rättvisa, vi är rättvisan. Det slaget av egenrättfärdighet är förödande. Vi är som ljusets riddarvakt i kampen mot mörkret. Det är förblindande och lämnar dörren vidöppen för eviga projektioner.
Det är smärtsamt att ifrågasätta sin självbild. Det gäller för ett parti likväl som för en individ. Men utan en omprövning av hur man uppfattar sig själv, blir heller inget uppbrott och förändring möjlig. Vad som krävs är, bland annat, en öppenhet för att lyssna på vad andra har att säga. På vad kritiska vänner har att säga. Orka blicka tillbaka för att mer klart se vad som bär och vad som inte håller. Det är ett medvetenhetsarbete.
Så vad bör göras? Ett vore att ordna en serie arbetsseminarier med kritiska men vänligt sinnade personer med vitt skilda bakgrunder, vitt skilda perspektiv och slag av kunskaper. Särskilt viktigt tror jag att det är att bjuda in människor med fackliga erfarenheter, miljöaktivister, aktivister för ett jämställt samhälle och andra rotade i ett konkret rörelsearbete. Politisk vänster i dag har på tok för lite matjord i fickorna.
Och seminariernas uppgift är att ge sina svar på den fråga som jag en gång för mer än 40 år sedan ställde Kaparn, facklig kämpe och trogen partikamrat fram till sin död.