Okategoriserade 17 november, 2005

Fysikern mot genföretagen

Vandana Shiva är en av de mest kända globaliseringskritikerna, ständigt i frontlinjen mot patentlagar, privatisering av vatten och genmodifierade grödor.

”Du måste ta det lugnare” säger en av Vandana Shivas släktingar i slutet av PeÅ Holmqvists och Suzanne Khardalians dokumentärfilm Bullshit. I filmen ilar Shiva mellan världens hörn, från hemtrakterna i norra Indien till europeiska patentbyrån i München till WTO-toppmötet i Cancun till Coca-Colas läskedrycksfabrik i Kerala.
Kanske har Shivas släktingar rätt. När hon kommer på Sverigebesök är det en nyopererad aktivistikon med kryckor i bagaget jag möter i Stockholm inför premiären av Bullshit. Men engagemanget och glöden är oförändrad hos den 53-årige Shiva. På hemmaplan pågår aktiviteterna för fullt kring vattenprivatiseringar, introduktionen av genmodifierade grödor och landets nya patentlagstiftning. I december hoppas Shiva delta under protesterna och motkonferenserna vid WTO:s toppmöte i Hongkong.
– Miljöengagemanget har jag burit med mig sen jag var liten. Jag har alltid fascinerats av naturen, förklarar Shiva.

Familjehemmet i Dehra Dun i norra Indien var tillåtande och relativt välbärgat, naturen i omgivningen storslagen. Pappan var konservator. Mamman, som tvingats fly från Pakistan, hade bytt sin tidigare bana som statsanställd och börjat driva jordbruk. Shiva själv gick på tvärs mot Indiens traditionellt utstakade könsroller. Hon hatade flickskolornas fokus på kvinnlig etikett och hur man håller bestick.
– Jag kunde bara inte fatta poängen. Och jag vet än idag inte i vilken hand man håller kniv eller gaffel.
Själv hade hon en helt annan barndomsidol: Albert Einstein.
– Jag älskade fysik och matematik. På fritiden läste jag de böcker jag kunde komma åt. Den stora förändringen kom när jag vann en skoltävling. Då öppnades dörrarna i utbildningsvärlden. Jag fick studera i de bästa skolorna. Det blev början på min karriär som fysiker.
Indien hade – och har alltjämt – ett omfattande program för kärnfysik. Shiva laborerade som student bokstavligen med kärnkraftreaktorer. När hon doktorerade blev huvudområdet teoretisk fysik och det som kallas kvantfältteori. Under ett antal år i Kanada arbetade hon med sin barndomsidol Albert Einsteins klassiska invändningar mot kvantfysiken – den så kallade Einstein-Podolsky-Rosen-paradoxen om atomvärldens spöklika fjärrverkan.
– Samtidigt växte mitt miljöengagemang. I mina hemtrakter kunde jag se hur storskaliga ingrepp påverkade naturen. Jag sökte upp de miljörörelser som vuxit fram. Det blev ett fritidsengagemang som växte. Jag sögs upp, och tvingades till slut också till ett vägval.

Shiva valde att lämna Kanada och fysiken, och satsa allt på miljö- och samhällsengagemanget.
– Först tänkte jag att det skulle handla om några år, men det har bara fortsatt. Einstein-Podolsky-Rosen-paradoxen kommer att finnas kvar, resonerade jag. Och det gör den. Man har gjort ett antal experiment men grundfrågorna är desamma. Och jag har aldrig ångrat mig. Fysiken fascinerar mig fortfarande, men miljöfrågorna och striden om globalisering handlar om här och nu.
Sedan dess har Shiva blivit en världskändis, först som miljöaktivist, sedan några år som en av Syds portalgestalter i kritiken mot nyliberalism och företagsledd globalisering. 1982 grundade hon Research Foundation for Science, Technology and Ecology, 1991 den mer aktivistorienterade organisationen Navdanya, med fokus på jordbruksfrågor, ekologisk hållbarhet och indiska småbönders problem. 1993 fick hon Right Livelihood Award, det så kallade alternativa nobelpriset, för sitt engagemang.
I centrum har hela tiden funnits en grundmurad tro på mångfald, småskalighet och ekologisk hållbarhet – och en kritik mot den företagsdrivna och nykoloniala logik som vår tids globalisering enligt Shiva representerar.
I dokumentärfilmen Bullshit är det bioteknik- och jordbruksjätten Monsanto och dess patenterade genmodifierade grödor å ena sidan och den indiske småbonden med sina traditionella kunskaper och genom generationer framodlade utsäde å andra sidan som står för kontrasterna.
I förespråkandet för småskalighet och ekologisk odling har Shiva anklagats för bakåtsträvande romantisering av fattiga småbrukare, för att som välbärgad aktivist låtsas föra de fattigas talan men i praktiken förvägra dem utveckling och tvärtom förvärra fattigdomen i världen.

Detta var också anledningen till att Barun Mitra vid det Delhi-baserade Liberty Institute, Shivas antagonist i dokumentärfilmen Bullshit – en slags Indiens Johan Norberg, även om Mitra knappast är särskilt välkänd på hemmaplan – tilldelade Shiva Bullshit-priset vid FN-konferensen för hållbar utveckling i Johannesburg för några år sedan.
– Att få ett Bullshit-pris var bara roligt. Kobajs har många fantastiska egenskaper, säger Shiva och ler.
Men hur ser hon på kritiken att vara en välmående medelklassaktivist som idylliserar småbönders vardag och förvärrar fattigdomen?
– Jag har aldrig påstått att jag representerar Indiens småbönder, än mindre världens småbönder. Jag är aktivist och forskare. Som sådan arbetar jag med Navdanya och i samarbete med en lång rad bondeorganisationer i Indien och internationellt.

Är det problematiskt att ha en förhållandevis välbärgad bakgrund och samtidigt arbeta mot fattigdom?
– Det är märkligt. Att göra en klassresa ”uppåt” är accepterat. Det är inte lätt, men det är accepterat. Det betraktas som ett slags bejakande av den amerikanska framgångsdrömmen. Men att göra det motsatta, att med välbärgad bakgrund ställa sig utanför systemet, säga nej till pengar, kritisera systemet, det verkar vara oerhört provocerande. Jag undrar om inte detta också har bidragit till hur till exempel unga aktivister i rika länder som Sverige – inte sällan med medelklassbakgrund – som kritiserat företagsledd globalisering har blivit behandlade.

Är ekologiskt och småskaligt jordbruk lösningen på världens problem med fattigdom och hunger?
– Det finns de som hävdar att fattigdomens problem enbart handlar om att vissa delar av världen halkat efter, att de fattiga ännu inte fått ta del av tillväxtens frukter. Man vägrar att se att det finns ett samband mellan att rikedom koncentreras och att åtskilliga människor exkluderas och förvägras möjlighet att försörja sig. Men det är precis vad som händer när miljöförstöring och exploatering tar ifrån människor deras land, när vattentillgångar försvinner eller privatiseras, när utsäde patenteras och kommersialiseras. Det är ytterst inte brist på pengar som gör att folk dör, det är brist på tillgång till grundläggande resurser.

Men kan inte modern teknik, som till exempel genmodifierade grödor, hjälpa småbrukare att producera mer?
– Jag är fysiker. Jag är inte mot naturvetenskap eller teknik. Men låt oss inte vara naiva. Genmodifierade grödor har inte utvecklats för att hjälpa världens småbönder. De är utvecklade för att öka avkastningen vid storskaligt industriellt jordbruk och för att generera vinst till bioteknikföretagen. För en indisk småbonde blir resultatet ett helt annat. Han måste betala licensavgifter för utsäde och pengar för bekämpningsmedel. Samtidigt pressas priserna genom växande importflöden och ökad konkurrens med storjordbruken. Och någon ökad avkastning blir det knappast heller för småbonden. Tvärtom enligt många studier, och vi håller på med en just nu, så ger ekologiskt jordbruk med lokalt anpassade grödor bättre resultat.
Några av de starkare passagerna i filmen Bullshit bygger på intervjuer med anhöriga till indiska småbönder som under de senaste åren tagit livet av sig. Det handlar om tusentals bönder sedan slutet av 1990-talet.

Går det verkligen att slå fast, vilket antyds i filmen, att vågen av självmord är kopplad till företagsledd globalisering?
– Jag menar att det finns ett mycket tydligt samband. Villkoren för Indiens småbönder har hårdnat alltmer sedan 1990-talet. Sedan WTO-medlemskapet valde Indien 1997 att liberalisera delar av livsmedelsimporten. Sedan dess har växande importflöden dumpat priserna rejält. Sedan 1990-talet jobbar också bioteknik- och jordbruksjättarna hårt med att slå sig in på den indiska marknaden. Självmorden började dyka upp efter 1997. De pekar på ett tydligt mönster: Det handlar om småbrukare som skuldsatt sig hos privata långivare, som inte kan få in tillräckligt med pengar från sitt jordbruk och som tar livet av sig eftersom de inte kan försörja sina familjer.

I Indien har Kongresspartiet nu tagit över efter flera år med högerregering. Vad har det inneburit?
– När det gäller frågor om jordbruk, globalisering och genmodifierade grödor har Kongresspartiet tyvärr i grund och botten samma inställning som det indiska högerpartiet. I våras drev man till exempel igenom en ny patentlagstiftning som togs fram av den forna regeringen. Det handlar om en anpassning till bioteknikbranschens krav och WTO:s kritiserade TRIPS-avtal. Skillnaden är att Kongresspartiets regering också bärs upp av Indiens vänsterpartier. För mig och andra inom den globala rättviserörelsen i Indien är det därför viktigt att sätta press på den politiska vänstern så att de verkligen står upp för sin politik i parlament och regeringsförhandlingar. När det gäller den nya patentlagstiftningen misslyckades detta. Trots stora demonstrationer och mobiliseringar valde CPM, ett av de stora vänsterpartierna, att stödja regeringens förslag med vissa smärre ändringar. Därmed missade den indiska vänstern chansen, inte bara att fälla en reform som öppnar dörren för bioteknikjättarnas monopol och patent av grödor och försvårar möjligheterna att tillverka och sälja generiska läkemedel, utan också att säga nej till WTO:s TRIPS-avtal.

Vilka förhoppningar har du inför det kommande WTO-toppmötet i Hongkong i december?
– Min förhoppning är att man inte kommer att komma fram till något alls. Ingen uppgörelse är helt enkelt bättre än en dålig uppgörelse. Och som det ser ut nu är det inte orealistiskt. EU och USA är beredda att ge mycket litet samtidigt som man kräver att världens utvecklingsländer skall öppna sina marknader ytterligare när det gäller jordbruk, tjänstehandel och industriprodukter. Indiens regering hoppas visserligen mycket på att genom WTO:s tjänstehandelsavtal underlätta för högutbildade att arbeta i EU och USA. Men de motkrav som EU och USA ställer på liberaliseringar och marknadstillträde vore förödande, både för Indiens småbönder och för indiskt industri.

Avslutningsvis, vad tycker du själv om dokumentärfilmen Bullshit?
– Jag tycker att den är bra. Jag vill inte recensera mig själv, det får andra göra. Men jag tycker att det är bra att man i filmen ger mina meningsmotståndare ordentligt utrymme. Och så gillar jag namnet…

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 24 maj, 2024

Public service i extremhögerns tjänst

Kommitténs ordförande Göran Hägglund lämnar betänkandet om public service till kulturministern den 13 maj. Foto: Samuel Steén/TT.

Utifrån myter om en ”vänsteragenda” vill regeringen krympa public service och öka dess politiska styrning. Detta kulturkrig kan bara mötas med klasspolitik.

Det är söndag den 12 maj. I Agendas studio ska EU-kandidaterna Helene Fritzon (S) och Charlie Weimers (SD) debattera klimatet.

– Hur viktig är klimatfrågan för dig? frågar programledaren.

Charlie Weimers svarar med en anklagelse:

– Ja, den är viktig. Men viktigast för oss är ju så klart migrationen och det är andra veckan i rad som den inte förekommer på bästa sändningstid i SVT, kan jag notera, trots att väljarna tycker att den är jätteviktig.

Orden ger en föraning om vad som komma skall. För dagen därpå presenterar riksdagen sin utredning för hur public service ska regleras nästa mandatperiod. Ett förslag som skulle ha lagts av riksdagens alla åtta partier tillsammans, men som slutat med att Tidö-partierna gjort upp bakom ryggen på oppositionen.

Riktningen är tydlig. Public service ska krympa, till förmån för kommersiella aktörer. Uppräkningen av de ekonomiska anslagen trappas ned. Kravet på fyra kanaler sänks till två. Sveriges Radio säger sig behöva säga skära ned med 220 heltidsanställningar – om uppräkningen inte höjs från dagens nivå.

Men verksamheten ska inte bara krympas. Som så ofta med Tidöregeringens kulturpolitik, kompletteras det marknadsliberala med ett inslag av högerextremism.

SD:s representant Alexander Christiansson berättar stolt på pressträffen att public service ska jobba särskilt mot de grupper där de har lågt förtroende. Som av en händelse råkar den lilla grupp av befolkningen vara just sverigedemokratiska väljare, visar Som-institutets årliga rapporter. En studie som publicerades den 17 maj visar samtidigt att människor som är ”klart till höger” tar del av SVT:s innehåll i lika stor utsträckning, och att en majoritet (55 procent) är emot ett smalare public service-uppdrag.

För att öka förtroendet har man tagit bort nyckelord i uppdragsbeskrivningen om jämställdhet, mångfald och variation i befolkningen. Och allvarligast: Public service ska utsättas för fler granskningar, för att se till att de är ”opartiska” och inte ”politiskt vinklade”.

Att public service skulle ha en dold vänsteragenda är dock en myt, som Kalla Fakta nu dessutom har kunnat visa att Sverigedemokraterna själva producerar och pumpar ut genom sin trollfabrik.

Samtidigt är det opartiska en omöjlig position. Det går inte att ställa sig utanför eller över politiken, som avspeglas i allt ifrån programval, till vems röster som får höras och vad som ses som ont, gott eller självklart.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda.

I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den. Ett flagrant exempel är den inkonsekventa hanteringen av Eurovision. Att utesluta Ryssland på grund av invasionen av Ukraina, sågs som en självklarhet. När samma krav restes mot Israel på grund av folkmord, sågs det i stället som politiskt och därför otänkbart.

Ett annat exempel är sammanhanget där den här artikeln började: samhällsprogrammet Agenda. 2021 visade Dagens ETC att nästan vartannat program handlade om invandring, med koppling till brottslighet. Människor med bakgrund i andra länder demoniserades och målades ut som roten till alla problem. Agenda drev tittarna framför sig när rasistiska förklaringsmodeller vann giltighet.

Om utredningens förslag blir verklighet kommer fler steg att tas i den riktningen. Bort från spegling av hela befolkningen med all dess variation, mot att bli ett verktyg i handen på en allt mer fascistisk höger.

Nu blir det viktigare än någonsin för vänstern att jobba strategiskt med att sätta en egen politisk agenda. Att avslöja vem som tjänar på rasismen, och möta kulturkriget med den klasspolitik de vill få oss att glömma.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 24 maj, 2024

Med piska och offerkofta

Linda Skugge debuterade på 1990-talet och har sedan dess hunnit ömsa skinn många gånger. Foto: Anna Tärnhuvud/SVD/TT.

Träna är härligt, suga balle är sådär. I sin nya bok bekräftar Skugge att hon är Skugge. Men energin är det inget fel på.

När krönikören, författaren och före detta feministikonen Linda Skugge utkommer med 50: Lämna mig inte – tredje delen i den svit som inleddes med 40: Constant reader och 45: Morbus Addison – är den skriven genom Lady Lazarus lins. 

Lady Lazarus är inte bara Linda Skugges porriga alias, utan även en dikt på fri vers av Sylvia Plath. För Linda Skugge är mer än Fittstim och Onlyfans. Hon är beläst och intellektuell, har ett associativt huvud och en språklig stil som kännetecknas av inre monolog – och att läsa 50: Lämna mig inte och bli kompis med Lady Lazarus är omtumlande.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ida Stiller
Frilansjournalist.
Utrikes 23 maj, 2024

Slaget om EU:s själ

Sättet som Giorgia Meloni har omfamnats av EU-kommissionen tyder på att ingen konflikt behöver uppstå mellan högerextrema regeringar och EU:s ledarskap – så länge vissa villkor uppfylls. Foto: Roberto Monaldo/AP.

Den reaktionära nationalismen framställs ofta som europatankens motpol. Men idéer om ett enat Europa har en lång historia inom extremhögern – och efter nästa månads val kan de bli verklighet.

Inför Europaparlamentsvalet 2019 höll ledaren för det postfascistiska partiet Italiens bröder, Giorgia Meloni, ett tal. I det förklarade hon att EU:s huvudstad borde vara Rom, något som hon tänkte kräva som medlem av Europaparlamentet.

– Europeiska unionens huvudstad kan inte vara den plats som är mest bekväm att ha institutionerna på. Det borde vara den som bäst representerar dess tusenåriga identitet! skanderade hon från scenen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Krönika 22 maj, 2024

Studentprotesterna ger hopp om att unga kan påverka samhället till det bättre, skriver Alva Edith Lundberg. Foto: Emil Davidson/TT.

Katastrofnyheterna haglar: barn i Gaza mördas och ständigt nya värmerekord slås på en jord som dränks och torkas ut om vartannat. Nyheterna gör mig ständigt medveten om att jag bor i ett rikt välfärdsland och inte behöver oroa mig över om mina basala behov kan uppfyllas.

Men jag är orolig ändå. Jag är 24 år och kan inte vända ryggen åt barnen i Gaza, alla människor som lider och dör av klimatkrisens konsekvenser, eller åt SEB som lånar ut hundratals miljarder till industrier som möjliggör klimatkatastrofens fortsatta förödelse.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 22 maj, 2024

De låter inte Frankrike glömma kvinnovåldet

Den feministiska kollagerörelsen uppmärksammar mäns våld mot kvinnor. Foto: Agathe Hurtig Cadenel.

Den franska feministrörelsen Collages féminicides klottrar namnet på mördade kvinnor på väggarna om nätterna. Mot sig har de både poliser och mansgrisar.

Till skillnad från Sverige fortsätter metoo att växa i Frankrike. Häromveckan tog den sig ända till filmfestivalen i Cannes där skådespelerskan Judith Godrètche premiärvisade sin kortfilm Moi aussi, franska för jag också. Det var en film – och ett ämne – som präglade årets filmfestival.

Först var det litteraturen med Vanessa Sprangoras bok Samtycket, nu är det filmbranschen. Rörelsen är inte klar förrän varenda bransch rensat ut sina våldsamma män.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Fanny Jönsson
Journalist och ledarskribent bosatt i Paris.
Inrikes 21 maj, 2024

Välkommen till Gazarondellen

Rondellen på Kristianstadsgatan vid Folkets Park, tidigare känd som “Knarkrondellen“, går numera under namnet “Gazarondellen“. Foto: Johan Nilsson/TT.

För Malmöbor är rondellen vid Folkets park nästan en mytomspunnen plats. De som bor runt Möllevången stämmer träff där, går ut med hunden eller passerar den dagligen på väg till jobbet. Den har tidigare kallats för ”Knarkrondellen” och ”Bajsrondellen”. Men nu är den sökbar på Google Maps som ”Gazarondellen”.

Det råder folkfeststämning i den ljumma vårluften när ”Gazarondellen” invigs i Malmö den 10 maj, på initiativ av en grupp som är engagerade i Palestinafrågan. Många har tagit sig hit. Inklusive poliser med automatvapen. Barn i alla åldrar springer runt, tonåringar fotar varandra mot graffitiväggen och trumljuden hörs svagt i bakgrunden. Folk dricker kaffe och Palestine cola. Poesikollektivet BAM, bestående av Athena Farrokhzad, Burcu Sahin och Merima Dizdarević, läser dikter. Latinos for Palestine uppträder med en palestinsk dans som en slags motstånd mot patriarkatet.

Palestinska kvinnoförbundet i Sverige bjuder på den palestinska rätten maqluba som på svenska betyder upp och ner. De vill sprida kärlek och menar att det är viktigt att inte fastna i det negativa. I stället fokusera på det positiva och på det som människor har gemensamt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Soledad Cartagena
Bibliotekarie och journalist.
Rörelsen 21 maj, 2024

Vad är Vänsterpartiets vision för skolan?

Vänstern är bra på att kritisera högerns skolpolitik, men inte lika bra på att ta fram en egen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Lärares tid i klassrummet har ökat sedan avregleringarna på 90-talet och den tid som lärare har till för- och efterarbete av lektioner har minskat. Skolans uppdrag har samtidigt utökats vilket lett till att dagens lärare måste lägga mer tid på annat än kärnuppdraget än vad lärare gjorde förr. Tillsammans har de här förändringarna skapat ett läraryrke som är farligt för hälsan. Grundskollärare, förskollärare och fritidspedagoger är de yrkesgrupper där högst andel upplever arbetsrelaterade besvär.

I princip samtliga politiska partier brukar gå till val på slogans som att ”satsa på skolan” eller ”minska lärares arbetsbelastning”, men intresset för att problematisera ökningen av lärares undervisningstid har trots det länge varit lågt bland politiker. Vi var därför många skolintresserade som hajade till när först Sverigedemokraterna, sedan Moderaterna och till slut hela regeringen meddelade att de vill se en nationell reglering av lärares undervisningstid.

Liberalerna är det regeringsparti som på senare tid gått längst av alla i att kritisera styrmodellen new public management (NPM). NPM bygger på att politiker ska använda samma incitament för att effektivisera välfärden, som beslutsfattare inom näringslivet använder för att effektivisera den privata produktionen av varor och tjänster. Det kan till exempel handla om att politiker ska styra genom att sätta allt högre mål för verksamheten i stället för att reglera vilka villkor som verksamheten behöver för att kunna prestera bättre.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet,
till att lansera egna visioner.

Från vänster ställs nu fullt befogade frågor om hur allvarligt menade regeringens nya skolpolitik verkligen är: ni säger bra saker, men varför genomför ni dem inte? Men samtidigt kan den som läser till exempel Vänsterpartiets olika kommunala valmanifest ställa samma typ av frågor till vänstern: ni skriver bra saker, men varför skär ni också ned när ni hamnar i majoritet i kommunerna, ibland samtidigt som ni säger att ni satsar?

I våra grannländer är skolan inte en så tydligt partipolitisk fråga som i Sverige, vilket innebär att politiker i till exempel Norge eller Finland inte i lika stor utsträckning förväntas komma med enkla och snabba lösningar på skolans komplicerade problem. Delvis beror det här på att de flesta andra länder har kvar reglerade skolsystem vilket innebär långsiktigt stabila förutsättningar för skolor. Lärare och rektorer måste inte hela tiden parera ett politiskt klimat med olika typer av ”lyft” eller ”garantier”, samtidigt som de faktiska möjligheterna att göra ett bra arbete försämras.

Läs mer

Vi tror att det vore bra om skoldebatten i Sverige förflyttade sig i riktning mot att diskutera övergripande styrningsfrågor och att politiker i högre grad än i dag lämnar detaljfrågor till skolans professioner. Regeringens tankar om att reglera lärares undervisningstid och Liberalernas utspel om att hitta en väg bort från NPM-styrningen är steg i rätt riktning, även om de än så länge ”bara” är retorik. Det är en retorisk förflyttning som innebär att skolfrågan har blivit större än att handla om marknadslösningar.

Vi hoppas att partier och debattörer till vänster går vidare från att kritisera Tidöpartiernas seriositet, till att lansera egna visioner för arbetsvillkoren för lärare och elever. Hur ska skolan regleras? Hur ska den fredas från enstaka lyft och bli en samhällsinstitution med arbetsro? Där behövs egna svar, och det tycks vara läge att formulera dem nu.

Kultur 21 maj, 2024

”Att träffa de överlevande palestinierna från 1948 ger mig mening”

Författaren till bland annat ”Nakba: Katastrof inför våra ögon” (2023), ”Överlevarna: Röster från förintelsen” (2020) samt poddar i dessa ämnen. Foto: Karl Zetterström.

Kritiken mot Nakba-utställningen på Medelhavsmuseet är tröttsam, säger Bernt Hermele till Flamman. ”Rätten att få framföra sin berättelse är okränkbar”.

Ögonblicket innan jag får syn på en vitklädd Bernt Hermele i hatt på en bänk utanför Medelhavsmuseet slår det mig att det just i dag firas Yom Ha’atzmaut på sina håll i världen och framför allt i Israel – självständighetsdagen till minne av Israels bildande 1948. Vi har stämt träff för att prata om något annat, utställningen Nakba: Palestinska berättelser från 1948, på Medelhavsmuseet i Stockholm, som är baserad på Hermeles arbeten.

Kort bakgrund: När staten Israel bildades år 1948 drevs 750 000 palestinier på flykt. Ytterligare 130 000 flydde till andra platser inom den nya statens gränser. Palestinierna kallar fördrivningen al-Nakba, Katastrofen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 maj, 2024

Det språket tror sig beskriva

”Ett myller stilla av ickedöd” är en typisk rad i Gustav Sjöbergs diktverk. Foto: Ida Borg.

En filosofiskt lagd åsnekentaur och en kvinna i Överkalix som badar bastu och äter köttsoppa. Anna Hörnell uppskattar myllret men får till slut munnen full av alger.

I ett ogint ögonblick ser jag orden ”himlens av mångfald stjärnor” och tänker: vad är det här för Yodasvenska? Det är poeten och översättaren Gustav Sjöberg som skrivit dem, i diktverket Laguner blomma som nyss kommit ut på Albert Bonniers förlag, och ett tag är jag sur som de myrmarker boken till stor del handlar om över hur mycket texten kräver av mig.

Efter ett par poesiböcker på OEI Editör, en rad översatta titlar av bland andra filosofen Giorgio Agamben, och ytterligare ett par egna böcker på tyska och italienska, har Luleåbördiga Sjöberg nu skrivit en bjässe till bok, nästan 400 sidor lång och stor som ett fotoalbum. Som redan nämnts har texten en förkärlek för okonventionell ordföljd, men efter hand återgår mitt PH-värde till det normala.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 maj, 2024

Hur ska jag överleva separationen?

Ensemblen i Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas lär ut läxor om barnens nödvändiga uppror mot sina föräldrar. Foto: Jenny Baumgartner.

Jag släpar med mig mina två barn till en nytolkning av Sofokles pjäs ”Antigone”, och inser att den egentligen handlar om barnens rättfärdiga uppror mot oss vuxna.

Min åttaåriga dotter och treåriga son skrattar när barnen på scenen leker kurragömma, läser ramsor och kramas med en hund.

I Farnaz Arbabis version av Antigone står leken i centrum, men ödet tvingar flickan att bli vuxen snabbt. Hon vill begrava sin bror, som gjort uppror mot kung Kreon och vars straff är värre än döden – hans lik ska ätas upp av djuren. Nu måste hon välja mellan kärleken och rädslan.

Det var i lördags jag släpade med mig mina två barn för att se Mitt hjärta säger: Lev, skrik, andas på Unga Klara, där nytolkningen av Sofokles pjäs var den ena av två fina 45-minutersakter. Den andra följer 13-åriga Artemis i vår samtid, som reagerar med ilska på sina föräldrars, och hela vuxenvärldens bristande medkänsla för barnlivets villkor.

Båda spärras också in för sina uppror – Antigone i en grotta och Artemis på ett barnhem. Båda framhärdar i att slå sig fria.

Det grekiska originalet tolkas ofta som en konflikt mellan plikterna till den lilla världen och till den stora, till familjen och härskaren, traditionen och lagen. Men här handlar det i stället om föräldrars och barns svårigheter att förstå varandra, och om generationsupprorets centrala betydelse. Ett barn måste klippa bandet till sina föräldrar för att senare återskapa det, för annars blir de inte till individer. Inte bara som ett första, ofrivilligt trauma vid födseln när klyvningen sker från modern, utan som ett andra och mera medvetet uppror i tonåren.

Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar.

Bredvid mig har jag två ensiffriga barn som jag har tvingat dit, men som lyckligtvis sitter förtrollade i en och en halv timme. Så lätt kommer jag inte alltid att ha det. Hur kommer jag att känna när min dotter vill låsa in sig på sitt rum, eller träffa kompisar hellre än mig? Eller om min son blir ilurad dumheter av sina datorspelskompisar eller lömska Youtube-algoritmer? Kommer jag att ta det oundvikliga fadersmordet som en man, och inse att de måste gå in i framtiden utan mig? Att min generation ändå inte verkar hitta några svar, och därför inte har den minsta rätt att läxa upp dem.

Kanske kan vi hitta musik och spel som vi gillar – just nu spelar vi jämt äventyrsbrädspelet Andor, där man ska rädda tre vargungar från en drake, och vi har varvat alla Mariospel på Switch tillsammans. Kanske hittar vi rentav gemensamma kamper. (Min son skrev på eget bevåg ”Alla barn ska få dansa” på sitt första maj-plakat.) Men det är långt ifrån säkert. Jag ser de tre konservativa partierna samla 57 procent i skolvalet 2022, de röda 24. Nog gör dagens tonåringar uppror, men inte som vi till vänster önskar. Samtidigt är det lätt att förstå att de är arga på oss.

Min fru är bortrest och jag har tagit min son till en park för att skriva färdigt denna ledare. Han lär sig cykla med stödhjul och tar sig snabbt fram och tillbaka mellan soptunnorna på ena sidan till tennisplanen på den andra, precis som pappa har sagt. Jag vill vara där, känna allt som han känner – vinden mot ansiktet, det klämmande hjälmbandet, hjulens dallrande i gruset – men jag inser också att han snart kommer att klara vad som helst utan mig.

Läs mer

Mitt hjärta säger, i regi av Farnaz Arbabi, fritt efter Sofokles Antigone. Lev, skrik, andas, i regi av Gustav Deinoff. Unga Klara, Kulturhuset, Stockholm.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]