”Du måste ta det lugnare” säger en av Vandana Shivas släktingar i slutet av PeÅ Holmqvists och Suzanne Khardalians dokumentärfilm Bullshit. I filmen ilar Shiva mellan världens hörn, från hemtrakterna i norra Indien till europeiska patentbyrån i München till WTO-toppmötet i Cancun till Coca-Colas läskedrycksfabrik i Kerala.
Kanske har Shivas släktingar rätt. När hon kommer på Sverigebesök är det en nyopererad aktivistikon med kryckor i bagaget jag möter i Stockholm inför premiären av Bullshit. Men engagemanget och glöden är oförändrad hos den 53-årige Shiva. På hemmaplan pågår aktiviteterna för fullt kring vattenprivatiseringar, introduktionen av genmodifierade grödor och landets nya patentlagstiftning. I december hoppas Shiva delta under protesterna och motkonferenserna vid WTO:s toppmöte i Hongkong.
– Miljöengagemanget har jag burit med mig sen jag var liten. Jag har alltid fascinerats av naturen, förklarar Shiva.

Familjehemmet i Dehra Dun i norra Indien var tillåtande och relativt välbärgat, naturen i omgivningen storslagen. Pappan var konservator. Mamman, som tvingats fly från Pakistan, hade bytt sin tidigare bana som statsanställd och börjat driva jordbruk. Shiva själv gick på tvärs mot Indiens traditionellt utstakade könsroller. Hon hatade flickskolornas fokus på kvinnlig etikett och hur man håller bestick.
– Jag kunde bara inte fatta poängen. Och jag vet än idag inte i vilken hand man håller kniv eller gaffel.
Själv hade hon en helt annan barndomsidol: Albert Einstein.
– Jag älskade fysik och matematik. På fritiden läste jag de böcker jag kunde komma åt. Den stora förändringen kom när jag vann en skoltävling. Då öppnades dörrarna i utbildningsvärlden. Jag fick studera i de bästa skolorna. Det blev början på min karriär som fysiker.
Indien hade – och har alltjämt – ett omfattande program för kärnfysik. Shiva laborerade som student bokstavligen med kärnkraftreaktorer. När hon doktorerade blev huvudområdet teoretisk fysik och det som kallas kvantfältteori. Under ett antal år i Kanada arbetade hon med sin barndomsidol Albert Einsteins klassiska invändningar mot kvantfysiken – den så kallade Einstein-Podolsky-Rosen-paradoxen om atomvärldens spöklika fjärrverkan.
– Samtidigt växte mitt miljöengagemang. I mina hemtrakter kunde jag se hur storskaliga ingrepp påverkade naturen. Jag sökte upp de miljörörelser som vuxit fram. Det blev ett fritidsengagemang som växte. Jag sögs upp, och tvingades till slut också till ett vägval.

Shiva valde att lämna Kanada och fysiken, och satsa allt på miljö- och samhällsengagemanget.
– Först tänkte jag att det skulle handla om några år, men det har bara fortsatt. Einstein-Podolsky-Rosen-paradoxen kommer att finnas kvar, resonerade jag. Och det gör den. Man har gjort ett antal experiment men grundfrågorna är desamma. Och jag har aldrig ångrat mig. Fysiken fascinerar mig fortfarande, men miljöfrågorna och striden om globalisering handlar om här och nu.
Sedan dess har Shiva blivit en världskändis, först som miljöaktivist, sedan några år som en av Syds portalgestalter i kritiken mot nyliberalism och företagsledd globalisering. 1982 grundade hon Research Foundation for Science, Technology and Ecology, 1991 den mer aktivistorienterade organisationen Navdanya, med fokus på jordbruksfrågor, ekologisk hållbarhet och indiska småbönders problem. 1993 fick hon Right Livelihood Award, det så kallade alternativa nobelpriset, för sitt engagemang.
I centrum har hela tiden funnits en grundmurad tro på mångfald, småskalighet och ekologisk hållbarhet – och en kritik mot den företagsdrivna och nykoloniala logik som vår tids globalisering enligt Shiva representerar.
I dokumentärfilmen Bullshit är det bioteknik- och jordbruksjätten Monsanto och dess patenterade genmodifierade grödor å ena sidan och den indiske småbonden med sina traditionella kunskaper och genom generationer framodlade utsäde å andra sidan som står för kontrasterna.
I förespråkandet för småskalighet och ekologisk odling har Shiva anklagats för bakåtsträvande romantisering av fattiga småbrukare, för att som välbärgad aktivist låtsas föra de fattigas talan men i praktiken förvägra dem utveckling och tvärtom förvärra fattigdomen i världen.

Detta var också anledningen till att Barun Mitra vid det Delhi-baserade Liberty Institute, Shivas antagonist i dokumentärfilmen Bullshit – en slags Indiens Johan Norberg, även om Mitra knappast är särskilt välkänd på hemmaplan – tilldelade Shiva Bullshit-priset vid FN-konferensen för hållbar utveckling i Johannesburg för några år sedan.
– Att få ett Bullshit-pris var bara roligt. Kobajs har många fantastiska egenskaper, säger Shiva och ler.
Men hur ser hon på kritiken att vara en välmående medelklassaktivist som idylliserar småbönders vardag och förvärrar fattigdomen?
– Jag har aldrig påstått att jag representerar Indiens småbönder, än mindre världens småbönder. Jag är aktivist och forskare. Som sådan arbetar jag med Navdanya och i samarbete med en lång rad bondeorganisationer i Indien och internationellt.

Är det problematiskt att ha en förhållandevis välbärgad bakgrund och samtidigt arbeta mot fattigdom?
– Det är märkligt. Att göra en klassresa ”uppåt” är accepterat. Det är inte lätt, men det är accepterat. Det betraktas som ett slags bejakande av den amerikanska framgångsdrömmen. Men att göra det motsatta, att med välbärgad bakgrund ställa sig utanför systemet, säga nej till pengar, kritisera systemet, det verkar vara oerhört provocerande. Jag undrar om inte detta också har bidragit till hur till exempel unga aktivister i rika länder som Sverige – inte sällan med medelklassbakgrund – som kritiserat företagsledd globalisering har blivit behandlade.

Är ekologiskt och småskaligt jordbruk lösningen på världens problem med fattigdom och hunger?
– Det finns de som hävdar att fattigdomens problem enbart handlar om att vissa delar av världen halkat efter, att de fattiga ännu inte fått ta del av tillväxtens frukter. Man vägrar att se att det finns ett samband mellan att rikedom koncentreras och att åtskilliga människor exkluderas och förvägras möjlighet att försörja sig. Men det är precis vad som händer när miljöförstöring och exploatering tar ifrån människor deras land, när vattentillgångar försvinner eller privatiseras, när utsäde patenteras och kommersialiseras. Det är ytterst inte brist på pengar som gör att folk dör, det är brist på tillgång till grundläggande resurser.

Men kan inte modern teknik, som till exempel genmodifierade grödor, hjälpa småbrukare att producera mer?
– Jag är fysiker. Jag är inte mot naturvetenskap eller teknik. Men låt oss inte vara naiva. Genmodifierade grödor har inte utvecklats för att hjälpa världens småbönder. De är utvecklade för att öka avkastningen vid storskaligt industriellt jordbruk och för att generera vinst till bioteknikföretagen. För en indisk småbonde blir resultatet ett helt annat. Han måste betala licensavgifter för utsäde och pengar för bekämpningsmedel. Samtidigt pressas priserna genom växande importflöden och ökad konkurrens med storjordbruken. Och någon ökad avkastning blir det knappast heller för småbonden. Tvärtom enligt många studier, och vi håller på med en just nu, så ger ekologiskt jordbruk med lokalt anpassade grödor bättre resultat.
Några av de starkare passagerna i filmen Bullshit bygger på intervjuer med anhöriga till indiska småbönder som under de senaste åren tagit livet av sig. Det handlar om tusentals bönder sedan slutet av 1990-talet.

Går det verkligen att slå fast, vilket antyds i filmen, att vågen av självmord är kopplad till företagsledd globalisering?
– Jag menar att det finns ett mycket tydligt samband. Villkoren för Indiens småbönder har hårdnat alltmer sedan 1990-talet. Sedan WTO-medlemskapet valde Indien 1997 att liberalisera delar av livsmedelsimporten. Sedan dess har växande importflöden dumpat priserna rejält. Sedan 1990-talet jobbar också bioteknik- och jordbruksjättarna hårt med att slå sig in på den indiska marknaden. Självmorden började dyka upp efter 1997. De pekar på ett tydligt mönster: Det handlar om småbrukare som skuldsatt sig hos privata långivare, som inte kan få in tillräckligt med pengar från sitt jordbruk och som tar livet av sig eftersom de inte kan försörja sina familjer.

I Indien har Kongresspartiet nu tagit över efter flera år med högerregering. Vad har det inneburit?
– När det gäller frågor om jordbruk, globalisering och genmodifierade grödor har Kongresspartiet tyvärr i grund och botten samma inställning som det indiska högerpartiet. I våras drev man till exempel igenom en ny patentlagstiftning som togs fram av den forna regeringen. Det handlar om en anpassning till bioteknikbranschens krav och WTO:s kritiserade TRIPS-avtal. Skillnaden är att Kongresspartiets regering också bärs upp av Indiens vänsterpartier. För mig och andra inom den globala rättviserörelsen i Indien är det därför viktigt att sätta press på den politiska vänstern så att de verkligen står upp för sin politik i parlament och regeringsförhandlingar. När det gäller den nya patentlagstiftningen misslyckades detta. Trots stora demonstrationer och mobiliseringar valde CPM, ett av de stora vänsterpartierna, att stödja regeringens förslag med vissa smärre ändringar. Därmed missade den indiska vänstern chansen, inte bara att fälla en reform som öppnar dörren för bioteknikjättarnas monopol och patent av grödor och försvårar möjligheterna att tillverka och sälja generiska läkemedel, utan också att säga nej till WTO:s TRIPS-avtal.

Vilka förhoppningar har du inför det kommande WTO-toppmötet i Hongkong i december?
– Min förhoppning är att man inte kommer att komma fram till något alls. Ingen uppgörelse är helt enkelt bättre än en dålig uppgörelse. Och som det ser ut nu är det inte orealistiskt. EU och USA är beredda att ge mycket litet samtidigt som man kräver att världens utvecklingsländer skall öppna sina marknader ytterligare när det gäller jordbruk, tjänstehandel och industriprodukter. Indiens regering hoppas visserligen mycket på att genom WTO:s tjänstehandelsavtal underlätta för högutbildade att arbeta i EU och USA. Men de motkrav som EU och USA ställer på liberaliseringar och marknadstillträde vore förödande, både för Indiens småbönder och för indiskt industri.

Avslutningsvis, vad tycker du själv om dokumentärfilmen Bullshit?
– Jag tycker att den är bra. Jag vill inte recensera mig själv, det får andra göra. Men jag tycker att det är bra att man i filmen ger mina meningsmotståndare ordentligt utrymme. Och så gillar jag namnet…