Tio dagar kvar till folkomröstningen. Efter alla halvsanna och fula kampanjknep finns bara ett faktum som är glasklart: Vänstern måste gå segrande ur EMU-kampanjen. Även om vi inte får ett nej i folkomröstningen.
Socialdemokraternas fiskande efter ja-röster har lett till bottennapp. SAP sviker en stor del av sina väljare genom ställningstagandet för EMU. Person sätter munkavle, lovar pengar i plånboken, hotar med utanförskap och lockar med möjligheten till ett ”ja light” som han senare tar tillbaka i ett samförståndsutspel med folkpartiledaren.
Överhuvudtaget har ja-kampanjen bestått av excesser i samförstånd. Blocköverskridande uppgörelse för att tillmötesgå LO följdes av Anna Lindhs Ericsson-kramande och därefter facktopparnas gemensamma debattartikel med Svenskt näringsliv och övriga arbetsgivare. Oavsett vad Lundby-Wedin försöker hävda är artikeln förstås ett rent argument för ett ja.

Vänstern försöker hålla ihop nej-sidan genom att avstå från diskussionen om EU:s karaktär. Väljarna river sig desperat i håret över avancerade ekonomiska inlägg. Varför inte lämna den diskussionen åt nej-sägarna inom högern? Då skulle vänstern kunna tala klarspråk kring det EMU egentligen handlar om: Den nyliberala agenda som hotar de svenska arbetarnas relativa välstånd.
Anna Lindh står och smågullar med folkpartiets Marit Paulsen och moderaternas Gunilla Carlsson på ja-affischerna. Resultat? Nej-sidan behåller ställningen men SAP sjunker hos opinionen. Enligt den senaste mätningen skulle vi få en borgerlig regering om det vore val idag.
Här måste den samlade vänstern agera offensivt. Nej-sidan kan bemöta alla luddiga påståenden om ökad tillväxt och tryggade jobb. Men utöver det måste den samlade vänstern visa att det finns ett alternativ till klassförrädarna inom SAP. Vi har sett runt om i Europa hur arbetarpartiernas svek driver knegarna i armarna på fascistiska missnöjespartier. Förvisso är det två år kvar till riksdagsvalet. Men vänstern har mycket att bevisa fram till dess. Det är nu arbetet måste sätta igång.