Efter sex månaders krig imploderade regimen i Tripoli över några nätter. Förklaringen till att den improviserande rebellarmén så snabbt tog sig in i huvudstaden var att Nato ännu mer organiserat har tagit över kriget genom samordnande insatser, troligen också på marken och med stöd från sattelitövervakning.
Det är svårt att se att de första protesterna mot Muammar Gaddafi var något annat än spontana protester mot en diktator som styrde landet med järnhand sedan 1969. Inspirationen kom från grannstaternas folkliga resningar. Det var få som direkt trodde att upproret skulle bli långlivat. Till skillnad från resningarna i Tunisien och Egypten utvecklades emellertid upproret sedan till ett fullskaligt inbördeskrig. Den stora frågan som återstår att besvara är vilka oppositionen i Libyen är.
Det har lämnats flera svar på den frågan, Gaddafi själv har kallat dem för anhängare till den gamla kungafamiljen, det var kung Idris I som Gaddafi störtade. Han har också talat om al-Qaida. Det verkar klart att bägge dessa grupper på något sätt funnits med i motståndet, frågan är i vilken utsträckning, knappast i samma utsträckning som Gaddafi själv hävdar. USA har under den tid den libyska regimen uppträtt som en av USA:s tydligaste motståndare också stött oppositionsgrupper i landet, men i och med den svängning som skedde för åtta år sedan i Libyens relation till USA har detta inte varit lika tydligt.
Den framtida politiska inriktningen är ännu mer höljd i dunkel. Ordförande för det nationella övergångsrådet Mahmoud Jibril var tidigare ansvarig för privatiseringar och liberalisering i Tripoli, det ger kanske en fingervisning. Länderna som stöttade upproret står redan i startgroparna för att ta del av landets oljetillgångar.
Kriget i Libyen har i stor utsträckning varit ett mediekrig. Reportagen från Benghazi som hotades av ett anfall från regimens styrkor var ett mycket effektivt bränsle för att elda på opinionen att rädda staden genom det beryktade flygförbudet. Säkerhetsrådets resolutioner 1970 och 1973 har sedan uppenbarligen använts till något helt annat än det de sades vara avsedda för, att skydda civilbefolkningen.
Det finns få som längre vågar hävda att Natos bomningar inneburit något annat än ett massivt flygstöd för ena sidan i en väpnad intern konflikt. Skälet till att det begränsade sig till luftinsatser är också uppenbart, man ville inte riskera att sina egna medborgares liv utan lät libyerna själva riskera livet. Kanske är detta modellen för hur väst för sina krig framöver.
Hur stort var stödet för Gaddafi? Det tillhör de frågor som vi heller inte fått besvarade. Det har rapporterats om miljonhövdade manifestationer i Tripoli, kanske utkommenderade men mer troligt en reaktion på de massiva bombanfallen mot staden. Det är bara på slutet när det pågår markstrider i staden som Nato slutat bomba av rädsla för att träffa sina allierade.
Det har varit svårt att få trovärdiga uppgifter från landet, eftersom det inte funnits oberoende inhemsk press. Al-Jazira som varit bäst på att rapportera från den arabiska våren styrs från Qatar som tagit en mycket tydlig ställning i konflikten mot Gaddafi. Förhoppningsvis kommer bilden att klarna när och om striderna upphör. Erfarenheterna från Irak av en demokrati skapad genom högteknologisk krigföring är dock inte positiva.
Det är få som känner sig sorgsna över att Gaddafis diktatur äntligen får ett slut. Risken är bara att detta kan statuera ett exempel på hur andra styren, som inte är lydiga de dominerande världsmakterna, kan störtas. Det är en glidande skala med många gråzoner, flera av dessa befinner sig i Latinamerika.
