För inte alltför länge sedan avslutades den epok som brukar betecknas som det kalla kriget när Polen höll fria val, Ungern öppnade sina gränser, Berlinmuren föll och så småningom till och med Sovjetunionen upplöstes.
Mycket av det som präglade människornas politiska medvetenhet under åren dessförinnan, rädslan för ett stundande kärnvapenkrig, kommunistiska mullvadar eller imperialistiska agenter, de ständiga ställföreträdarkrigen mellan supermakterna i stora delar av världen, blundandet för diktaturregimer… Allt detta är numera gudskelov historia.
Och för att dagens ungdomar inte ska glömma vikten av att inte glömma det hot som kommunismen en gång i tiden utgjorde bedrivs för närvarande statliga upplysningskampanjer.
Och så ges det ut böcker. En bok i ämnet är Det kalla kriget. Pakterna, spionerna, lögnerna, sanningen. Författaren är John Gaddis, pensionerad professor vid det amerikanska elituniversitet Yale, renommerad kallakrigshistoriker. Han inleder sin bok med att konstatera att nästan ingen av hans studenter har egna minnen från denna tid. För att upplysa dem om att världen, för inte alltför länge sedan, knappt undgick ett förödande krig skrevs boken.
Författarförord avslöjar ibland det mesta om en bok. Och mycket riktigt så avslöjas Gaddis politiska hemvist tämligen omgående, närmare bestämt på sidan tio. Vi får där reda på att kalla kriget var en ”nödvändig sammanstötning” och att ”världen är ett bättre ställe därför att konflikten utkämpades så som skedde och vanns av den sida som vann den.”
Inte nog med detta så tillägnas boken ingen mindre än George F Kennan, den ideologiska fadern av USA:s indämningsstrategi som motiverade Kalla krigets början när det begav sig.
Att Gaddis är en konservativ historiker vet vi alltså från början. Att han dessutom är militärhistoriker till yrket märker vi snart också. Han berättar kalla kriget som ett slags generalernas historia. Generalerna är de stora männen som leder Sovjetunionen och USA samt en del mindre viktiga stater. Dessa ledares personligheter, egenskaper och beslut stor i fokus för berättelsen. Dessutom finns en benägenhet hos Gaddis att analysera händelserna i termer av seger respektive nederlag. Eller, lustigt nog, ”skenbara nederlag”, i alla fall när det kommer till vissa bakslag för USA.
Kalla krigets historik återges visserligen i stora drag korrekt, men boken har ett ganska tröttsam USA-centristiskt perspektiv. Allt som händer utanför Ovala rummet, Kreml och Koreas och Vietnamns slagfält avhandlas tämligen snabbt eller bara i bisatser. Också historielösheten är överhängande när det blir enskilda presidenters karaktärsdrag som avgör hela historiska epoker. Och med Gaddis’ fokus på gubbarna vid makten blir det inte mycket utrymme för annat och sålunda beskrivs världen i grunden som något statiskt.
Mest irriterande blir detta sätt att ”förklara” historien (eller, som den svenska boktiteln högtravande antyder, ”sanningen”) när det kommer till 1980-talet och det kalla krigets slut. Det blir enligt Gaddis Ronald Reagans förtjänst att spränga systemets logik, genom att stå på sig mot alla rådgivare och tro på att USA kan vinna det kalla kriget. Gaddis hyllar Reagan för att ha drivit den globala konflikten till sin spets. (Här går han, för övrigt, emot självaste Kennan som 1950 lämnade sina toppuppdrag i USA i protest mot den tilltagande militariseringen av USA:s utrikespolitik, och som länge kritiserade USA:s krig i Vietnam utifrån ett konservativt, maktrealistiskt perspektiv.)
Reagan tar hem segern och vi får lära oss att 1970-talets avspänningspolitik bara var ett gigantiskt misstag. Nja. Det har man liksom hört och läst för. Inte mycket nytt i den boken, inte.