Tajmingen var total. Fyra dagar före Teater Tribunalen hade premiär på sin ”beredskapsfars” Om kriget kommer började svenska försvaret jaga ubåtar i Stockholms skärgård och mediebevakningen ballade ur sisådär 200 procent.
Parallellt med uppgifter, obekräftade, om kränkningar av svenskt territorium, löpte en annan mediediskussion: Hur är Sveriges beredskap? Vapenskramlare tävlade om att ropa högst. Och borde inte Sverige gå med i Nato, även officiellt?
Att i detta läge se Om kriget kommer är en surrealistisk upplevelse. Att det är en halsbrytande fars underbygger känslan, men det chockerande är aktualiteten. Jag har aldrig sett något mer nu på en scen och då är ändå den moderna teaterkonsten fixerad vid nuet. Händelsekedjan i Om kriget kommer är komplett osannolik: För att imponera på utrikesministern bestämmer sig försvarsministern för att sänka en båt på svenskt farvatten och skylla på Ryssen – olyckligtvis ska den socialdemokratiska partiledningen ha val-kick-off på samma båt där också några av Sveriges prominenta jurister råkar befinnas sig.
Knappast trovärdigt. (Där finns en likhet med en hel del i medierapporteringen.) Men inte desto mindre sant. Att ljuga ihop en verklighet kan, och häri ligger en av konstens värde, föra oss närmare den verklighet som vilar under medie- och maktspråket.
Utan marinens ubåtsjakt hade Om kriget kommer kanske bara varit en skrattdränkt kritik mot militarism och stormaktspolitik. I form av en nyårskabaret i ABF-regi – och det är menat som högt betyg.
Kanske behövs det konstnärliga galenpannor för att fånga essensen av samtiden.