I Gallerian i Stockholm finns en sådan där lyxig chokladpralinsboutique och runt den brukar jag gå en omväg. På disken står nämligen en fontän som är ganska konventionell – förutom att den är fylld av rinnande choklad istället för vatten. Och choklad är verkligen mitt opium. Det är därför med skräckblandad förtjusning jag ser Kalle och chokladfabriken (Efter Roald Dahls bok), en film som frossar i, mer eller mindre uppenbart animerade, landskap av choklad – från chokladslott till chokladvattenfall.

Att också Kalle (Eller Charlie som han heter i originalversionen) är förtjust i choklad behöver väl knappast påpekas. Men han lever tyvärr ett mycket fattigt liv i ett litet skruttigt hus med sin familj. Enda gången det bjuds choklad är på Kalles födelsedag. När Willy Wonka, den legendariska och världsberömda chokladfabrikören, utlyser en tävling verkar det därför inte särskilt sannolikt att Kalle ska vinna. Av alla chokladkakor som skeppats ut i världen är det nämligen bara i fem som den gyllene biljetten återfinns. Denna ger inträde till Wonkas fabrik under en hel dag. Efter lite om och men lyckas Kalle dock, föga förvånande, vinna den sista biljetten. Och det är då äventyret börjar.
Det är inte en på något sätt sympatisk film, men den är så galet fantasifull och ger mig så pass många fjärilar i bröstet att jag förlåter den en del snedsteg. Som exempelvis det milt uttryckt obehagliga faktumet att arbetarna i fabriken är människor i pygméestorlek som Wonka har ”hittat” i Indiens djungler. Deras mening i livet är kakaobönan och därför arbetar de dygnet runt i hans fabrik utan annan ersättning än sådana. Irriterande är också den moraliserande, från ironi befriade, tonen. Men av någon besynnerlig anledning är det alltid lika tillåtet som roligt att driva en aning med senila människor och tjocka tyskar och jag vill verkligen inte att filmen ska ta slut en enda av de närmare 120 minutrarna. Som ofta hos Roald Dahl är det ”sagotid” som gäller – en tid som både präglas av ”en gång för länge sedan”-stämning och moderna referenser som neonskyltar och TV-spel.

När jag var 12 hade jag levt för den här filmen. Som mogen 22-åring tycker jag mycket om den och dräglar diskret över choklad- och godislandskapen (och lite över Johnny Depp såklart).