Lars Leijonborg lät nyligen förstå att han inte tänker ta strid om statsministerposten vid en borgerlig valseger. Och i samband med sitt sommartal i helgen poängterade han att det är viktigare att alliansen får majoritet, än att det går bra för det egna partiet. Folkpartisternas interna drillningar av kandidater lär ha haft ”reta de röd-gröna för att de inte är enade” som huvudbudskap. Snart sagt varje sakargument från en vänsterpartist, sosse eller miljöpartist i debatter och paneler, bemöts med ett ”jamen, det kommer ni ju inte kunna enas om”, med den tydliga undermeningen ”till skillnad från oss i alliansen”.
Enighetsfasaden kommer rimligen att bli ett växande problem för alla de borgerliga partierna utom moderaterna, för varje dag som går fram till valet. Men sedan centerpartiet axlat manteln som de ”gamla moderaterna” och lyckas attrahera en del mörkblå röster är det fp som löper störst risk att bli sittande med Svarte Petter. Frågan är om det är alliansbygget eller den egna omdaningen som är den största boven.
Folkpartiets profil inför årets valrörelse blir ironiskt nog alltmer lik Ny demokratis då det begav sig. Men det som fungerade för ett nystartat crazy-parti som Ny Demokrati verkar – tack och lov – bli ett problem, för ett parti som faktiskt har en och annan socialliberal kvar i leden. Höga valsiffror blidkade de egna 2002, men frågan är om de räknade med att språktestet bara var början på en totalpopulistisk era i partiets historia.
Fram till valet tycks de socialliberala ha för avsikt att sitta still i båten av taktiska skäl. Profiler som Birgitta Olsson kampanjar för sig själva och sina hjärtefrågor och nöjer sig med stillsamma markeringar mot de allt mer desperat storsvenska partiutspelen. Men går det åt skogen för alliansen ska det bli spännande att iaktta de konvulsioner som lär ligga ganska nära ytan.
Det ryktas rentav att Bengt Westerberg tänker lämna sitt gamla parti. Det skulle onekligen punktera alibit för många av dem, som klamrar sig fast vid drömmen om partiet som en gång var.