Klas Östergrens nya roman Gangsters är, osannolikt nog, en direkt uppföljare till genombrottsromanen Gentlemen från 1980 och tar vid där denna slutade: i en gammal lägenhet på Hornsgatan i Stockholm, sent 70-tal. Här står en gammal säng och i denna säng ligger en kvinna. Hon heter Maud och är mycket vacker. I rummet finns också en man, ”misshandlad och ljusskygg”. Han är författare och heter, som av en händelse, Klas Östergren.
Kring denna inledande scen – en fiktiv Östergren som betraktar och talar med en kvinna som heter Maud – vävs hela upptakten till Gangsters. Efter de inledande tolv sidorna har de två karaktärerna inte rört sig nämnvärt; han sitter och hon ligger. Likväl har vi, nästan omärkligt, lockats in i den fantastiskt vindlande historien och dessutom fått veta en hel del om de händelser som föregår det skeende som strax tar vid.
Den som har läst Gentlemen känner igen sig; här finns, förutom de två ovan nämnda, också eleganten Henry Morgan (jazzpianisten och boxaren) och dennes bror, den nergångne poeten Leo Morgan. Och faktiskt figurerar även ett manus till en roman kallad Gentlemen. Den skrivs av Klas Östergren (den fiktive) och innehåller flera statshemligheter och annat politiskt sprängstoff, som, efter hotfulla påtryckningar från en mystisk man kallad Erling, stryks ur den version av romanen som slutligen går till tryck.
Gangsters är, som ni nog förstår, en rätt invecklad och omfattande roman. På de 440 sidorna hinner handlingen vända flera gånger om. Östergren tar oss med från 70-talets Stockholm in i dagens; han både kastar nytt ljus över gamla episoder och skapar nya, ofta hisnande perspektiv. Ibland använder han sig av thrillerartade grepp och leder sina figurer in i mystiska händelser där dunkla, men starka politiska krafter är rörelse. Ungefär som i Graham Greenes Vår man i Havanna. Men lika ofta skildrar Östergren relationer på sitt karaktäristiskt lågmälda vis; vi får bland annat följa Mauds och ”Östergrens” separation och respektive liv in i 2000-talet.
Det är en vacker historia i historien. Men Gangsters rymmer också en hel del annat. Om Gentlemen i mycket var en uppgörelse med 70-tals-vänstern, är den nya romanen en uppgörelse med dagens Sverige, ett land där gårdagens dogmatiska maoister, med nya dogmer, idag styr och ställer i näringslivet. De vanliga människorna är utelämnade åt krafter de inte har skuggan av en chans att stå emot. Och några ideal att tala om finns inte längre kvar. Det är alltså inte någon ljus bild av vår samtid som Östergren tecknar.
I slutet av romanen besöks – eller kanske snarare hemsöks – den fiktive Östergren en sista gång av den grymme, tallbarrsdoftande Erling. Denne blir på en gång en symbol för döden och det iskalla, avidealiserade ingenjörssverige. Romanens Östergren talar hatiskt med honom, men finner sig, dystert nog, chanslös och planterar i den symboliska slutscenen den fulländade röda ros (en sosseros?) han fått av sin fiende. Det är ett genom sin symboliska grymhet talande slut; till slut tvingas vi alla kapitulera.
Faktiskt påminner Östergren emellanåt en del om Paul Auster. Det handlar inte alls om härmande från något håll, men släktskapet finns ändå där. Båda två väver stora, labyrintiskt komplicerade romanintriger där gåtor och slumpmässiga sammanträffanden driver handlingen framåt. Dessutom finner man hos båda tydligt metalitterära drag; både Östergren och Auster skriver in sig själva i sina texter och gör sig till fiktiva karaktärer. Det hela görs med en stor lätthet, till synes helt utan ansträngning. Romaner som Östergrens Gangsters eller Austers Illusionernas bok är alldeles självklara och helgjutna i sitt berättande. De skulle inte, tänker jag mig, kunna vara skrivna på något annat sätt.
Men medan Auster på senare år gått mot tjatig upprepning och stilistisk tomgång, går Östergren åt motsatt håll. Hans prosa har med Gangsters tätnat ytterligare och omfattar nu en allt större och alltmer hisnande rymd. Jag tror knappast att den har någon motsvarighet i svensk samtidslitteratur.
