”Makten att utöva politik är begränsat till storkapitalet. Majoriteten av yrkespolitikerna förvandlas till anställda, avlönade av och underställda denna makt”.
Citatet av Simone de Beauvoir användes av sociologen, journalisten och kolumnisten Ivan Salas Rodríguez i en analys av presidentvalets andra omgång i Peru den 4 juni.
De två kombattanterna, Alan Garcia från det socialdemokratiska APRA fick 52 procent medan Ollanta Humala från Unión Partido Nacionalista-UPP, fick 48 procent.
De stora lokala och internationella mediamonopolen har karaktäriserat valen i Colombia (28 maj) och Peru som en motgång för vänstervågen i Latinamerika som under de senaste åren har vunnits av center-vänsterkoalitioner. Med speciell skadeglädje har kommentarerna talat om att Chávez nu har bromsats. Inget kunde vara mer felaktigt.
I Colombia var återvalet av Uribe väntat. Majoriteten av colombianerna (55 procent) gjorde som alltid, de röstade inte för de tror inte på den varianten av demokrati. Trots det gjorde den parlamentariska legala vänstern sitt bästa val under modern tid med 22 procent av rösterna för Carlos Gaviria.
I Peru röstade nästan halva landet för Humala där hans UPP, som inte ens har ett år på nacken, vann 15 av 25 län, vilket måste betraktas som en enorm framgång. Humala fick i den första valomgången 32 procent av rösterna medan högerns Lourdes Flores Nano fick drygt 23 procent och Alan Garcia en procent mer. Ett mindre antal centerhögerpartier fick de resterande rösterna.
Tiden från den första till den andra valomgången kännetecknades av en våldsam offensiv från massmedia, USA och olika inflytelserika samhällssektorer i Peru. Humala utpekades som en vasall till Chávez, som, vilket ska erkännas, gjorde ett klumpigt otaktiskt inhopp i den interna valrörelsen i Peru som utnyttjades till absurdum av Humalas och Chávez´ politiska fiender.
Trots att Alan Garcias regering (1985-1990) var ett av de största politiska fiaskon i Perus politiska historia, med en inflation på 3.000 procent och två miljoner färre i arbete (Garcia valdes med löftet om två miljoner nya jobb), visar valresultaten den 4 juni hur den borgerliga varianten av parlamentsval alltid har en klassprägel. Efter valsegern var Lourdes Flores lagom giftig och påminde Garcia om att segern baserades på högerns ”lånade röster”. Men de bägge traditionella historiska partierna, socialkristliga partiet och APRA förenar sig när det rådande systemet står på spel.
Garcia vann i Lima där en tredjedel av rösterna finns och där sviterna av den nyliberala modellen känns mindre än i landets fattiga provinser. Där vann Humala i flera län med så mycket som 80 procent av rösterna, den bortglömda delen av folket. Därför var valet den 4 juni mycket ett val mellan rika och fattiga, mellan stad och land och mellan rika och fattiga stadsdelar i de större städerna, eller, sammanfattningsvis, ett val mellan två sociala klasser.
Ollanta Humala sa i en kommentar efter valet att han kommer att arbeta för bildandet av en bred vänsterfront som ska ta strid mot den nyliberala politiken som alla vet att Garcia kommer att föra. Humala är också medveten att om han hade vunnit hade hans politik obstruerats i kongressen av Garcia och Flores eftersom UPP bara har 45 av de 120 platserna. Men inte heller Garcia och Flores har egen majoritet, 36 respektive 17 ledamöter ger ingen majoritet, Fujimoris rörelse Alianza Fujimorista fick 13 ledamöter och kan bli tungan på vågen. Därför är underlaget för en kommande regering synnerligen tunt och instabilt med bara en ledamot som majoritet, om övriga partier i kongressen ger sitt stöd till Garcia.
Tiden fram till nästa presidentval, om Garcia lyckats sitta perioden ut, kan användas till att bygga ut, både politiskt som organisatoriskt, UPP och den framtida vänsterfronten. Parallellerna med Evo Morales´ parti MAS, är slående, även om inte Humala har samma sociala bakgrund.
