Grundaren av Österängens konsthall ser verksamheten som antifascistiskt motstånd. ”Man är dum i huvudet om man inte använder konsten”, säger hon till Flamman.
Den röda markören i mobilen säger att jag är framme. Men det enda jag ser omkring mig är en mindre galleria med atmosfär och dimensioner som hämtade från sextiotalet, samt ett sömnigt Willys. En informationsstolpe med blå pilar pekar ut ”Kyckling och kött”, ”Intense gym” – och Österängens konsthall.
Jag följer anvisningen och tar en rulltrappa som leder ned under mataffären. Bakom de automatiska glasdörrarna syns redan stora tygsjok i glada färger i en textil djungel och en helt annan värld tar emot. Jag har kommit in i installationen ”Jangal” av konstnärsduon Aghili/Karlsson, som ska ”fungera som plats för berättelser att lyssna till med fötterna och uppleva med händerna.” I ett inbyggt skrymsle med snett tak tar konsthallschefen Johanna Linder (bilden) emot med kaffe.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Österängens konsthall har en historia värd att berätta. Det var Johanna Linder – Jönköpingsbo och känd radioröst från Karlavagnen – som i likhet med resten av stan ställdes inför en chock när Svenskarnas parti fått tillstånd att demonstrera i staden våren 2014. Det, tänkte Johanna, skulle inte få hända ostört igen. Vad som sedan följde blev en riksnyhet.
– Jag tänkte att vi måste vara många. Och vilka är det? Kyrkorna!
Det blev gudstjänst mitt i nazisternas marschväg och en legendarisk klockringning som genljöd på landets ledarsidor. Svarta blocket och psalmsångarna gjorde gemensam sak. Johanna fick medalj av kommunen. Ändå skavde det i henne.
– Det är lätt att organisera sig mot något. Men hur gör man för att vara för något?
Jag tror att lokal organisering är den enda vägen framåt. Det vi kan förändra är den plats vi befinner oss på.
Svaret blev Österängens konsthall. Med sina nätverk, som sträcker sig från den etablerade konstvärldens gallerier till underjordiska svartklubbar och kollektiv, började hon leta efter lokal. Visserligen hade kommunen sedan länge utrett byggandet av en konsthall, men inget hade hänt på 30 år. De hade sett framför sig ett landmärke vid Vättern i stål och glas.
– De var fixerade vid hur den skulle se ut men noll tankar eller idéer om vad den skulle innehålla.
Platsen blev Österängen, efterkrigstidens första hyreshusområde i Jönköping, ”en förort som påminner om landet”, som hon säger själv. Hon drog tag i varenda konstintresserad i Jönköping och sade ”hej, vi ska vi starta en konsthall?” Så blev det.
På vilket sätt är en konsthall en motståndshandling?
– Konsten är bra på många olika saker, men den lämpar sig särskilt för att samtala om existentiella frågor och vad det innebär att vara människa. Jag tror att lokal organisering är den enda vägen framåt. Världen är fucked up och det är svårt att påverka. Det vi kan förändra är den plats vi befinner oss på. Att börja inifrån och sakta men säkert jobba sig utåt.
Hur ser programmet ut?
– Alltså, vad gör vi inte? Rent praktiskt driver vi utställningsverksamhet, en kolonilott, och öppen barnverkstad. Vi har en släpvagn som vi ställer ut på en tomt mitt på området varje sommar, en rullande konsthall som blivit till en egen institution. Alla som kliver in genom dörren och vill vara med kan vara det. Många projekt har skapats så. För oss är det människorna och inte konsten som är utgångspunkten. För varje ny utställning så inkluderar vi en ny publik. Vi drog i gång ett konstkollo innan vi ens hade en toalett.
Ett exempel är då konsthallen bjöd in den svensk-somaliska konstnären Salad Hilowle som i sin utställning Home is where the heart is då han tapetserade glasfasaden med budskap på flera somaliska språk. Eller fotografierna av nigerianske Cletus Nelson Nwadike.
– När vi gjorde en utställning med en irakisk fotograf så kom Jönköpings hela irakiska befolkning. ”Äntligen är det nån som pratar om oss. Åh, det här är mitt språk! Titta, det är sjukhuset i min hemstad!” Människor känner sig bekräftade och sedda.
Ett annat favoritminne från senare tid är då konsthallens pedagog föreslog ull-tovning på Österängens dag. Johanna hade först varit skeptisk till hur det skulle konkurrera med de andra deltagarnas ansiktsmålning och hoppborgar.
– Det slutade med att föräldrarna blev stressade av att barnen aldrig ville sluta tova.
Ofta är det Sverigedemokrater och moderater som får skulden, oavsett om det gäller klåfingrighet eller slakt. Men Johanna Linder menar att politiker från höger till vänster har gjort det till strategi att på olika sätt låta kulturen självdö under tystnad.
– Har man SD som referenspunkt är det inte svårt att vara bättre. Nivån är jävligt låg. Om man bara slår ut med armarna, vad gör man ens som politiker då?
Johanna Linder visar med armarna och härmar emojin som uttrycker ”tyvärr, jag vet inte”-symbolen.
Det sveper en våg av besparingar över landets kommuner, som måste låna för att betala ut löner. Hur ser beredskapen ut i Jönköping?
– Jag har alltid haft i bakhuvudet att vi måste ha beredskap för dagen då hela finansieringen rycks undan. Vårt svar är medlemsvärvning och i dag är vi kommunens näst största kulturförening. Vi är som en frikyrka och drivs demokratiskt som en öppen förening med årsmöten dit medlemmarna är välkomna. Det är vår försäkring. Konstens problem är att det alltid är en liten klick som står på barrikaderna.
Däremot låter politiker sig gärna fotograferas på konsthallen runt valåren. Då får Johanna Linder plötsligt beröm för den breda publiken och den goda stämningen. Men fördomarna finns där också. Det var efter att högerextrema Världen i dag rapporterat om att Kulturbryggan stött ett konstprojekt med insekter och som gett ekon i kulturdebatten.
– En politiker sade på ett möte att ”vi ska inte finansiera konst för skalbaggar och daggmaskar”. Vi har hela tiden olika odlingsprojekt på vårt program så jag garvade honom rakt i ansiktet och sade: Det har ni redan gjort!
