– Vi är desperata, vi rör oss från plats till plats. Vi bor hos olika familjer som härbärgerar oss flera veckor eller månader åt gången. Det är väldigt svårt, det enda vi vill är att återvända hem till våra vanliga, tråkiga liv. Situationen är fruktansvärd. Det är svårt att försörja familjen med mat och vatten, det är brist på allt. Och när sådana saker finns att köpa är de väldigt dyra, säger Amal (bilden) till Flamman.

På grund av bristen på stabil internetuppkoppling skickar hon inspelade röstmeddelanden. I bakgrunden hörs ljudet från vad som låter som lågt flygande flygplan.

– Å andra sidan finns faror överallt. De bombar överallt. De upphör inte, de bryr sig inte om vem de siktar på. Det gör att vi känner oss osäkra hela tiden, med varje andetag är man i fara.

Matbristen har blivit ett allt större problem i Gaza de senaste månaderna. Trots att lastbilar fulla med mat och förnödenheter har stått vid gränsen i flera veckor släpper Israel bara in en bråkdel av dem, vilket har lett till anklagelser om att de medvetet använder svält som ett vapen. Så sent som i lördags varnade Belgiens premiärminister Alexander De Croo Israels regering för att svälta palestinierna, och i måndags slog EU:s utrikeschef Josep Borrell fast att Gaza inte längre är ett ”utomhusfängelse” utan en ”utomhuskyrkogård”.

– Sedan kriget började har varken vi eller andra familjer haft tillgång till näringsriktig mat. Efter kriget kommer vi alla att vara undernärda, säger Amal.

Näringsbristen påverkar redan kommande generationer. När representanter från FN besökte ett sjukhus i Rafah förra helgen fann de att inga ”normalstora” bebisar föds där längre, samtidigt som antalet missfall gått upp drastiskt. Situationen har blivit så akut att USA för två veckor sedan meddelade att de kommer att börja släppa matförsändelser direkt över Gaza. De sändningarna har dock knappast lindrat situationen enligt Amal, som snarare ser dem som ett grymt skämt.

– Det är ironiskt. Jag såg med egna ögon när de släppte lasten i havet, vilket är lustigt om målet är att hjälpa människor. Med GPS är det egentligen enkelt att släppa dem på rätt ställe. Och varför gör de det med flyg? Det hade varit bättre att föra in maten vid Rafah-övergången och dela ut den till behövande där.

– Jag har inte fått något från matnedsläppen. En kollega i norra Gaza säger att vissa matvaror som släppts där kräver mikrovågsugn för att tillagas, vilket också är lustigt eftersom vi inte har elektricitet någonstans i Gaza. Om de verkligen försökte hjälpa oss borde de använda andra metoder, till exempel genom att få Israel att upphöra med attackerna.

Alexander Atarodi, Mellanösternexpert och senior rådgivare på OECD, håller med om att USA:s metoder inte löser problemet. Men eftersom landets stöd till Israel är så djupt och institutionaliserat finns det i praktiken inte mycket annat som den amerikanska regeringen kan göra, menar han.

– Att USA stödjer Israel ekonomiskt och militärt har inte med den 7 oktober att göra. Det sträcker sig tillbaka till 1979, då Egypten erkände Israel som en suverän stat. Det kommer USA inte att ändra på, oavsett vilken president som styr, det är inbäddat i det amerikanska systemet, säger han och fortsätter:

– Med det sagt ser jag USA:s åtgärd nu som en desperat handling, eftersom man ser att Israel har fört det här kriget i snart ett halvår. USA:s trovärdighet står på spel, särskilt i förhållande till länder i det globala syd. Det är en desperat handling. Vi vet att matbombningar med Herkulesplan ger väldigt liten effekt. Människor har till och med dött av dessa nedsläpp. Det finns inte heller någon samordning på plats för att dela ut maten.

Inte nog med att maten är otillräcklig – enligt ögonvittnen och videoklipp har Gazabor beskjutits av israelisk militär när de försökt plocka upp försändelserna, berättar Heba Nassar.

– Folk dör på grund av dessa sändningar. USA finansierar folkmordet som begås mot Gazaborna och nu släpper de några droppar förnödenheter, och när människor plockar upp maten blir de beskjutna av israelisk militär. Så antingen kommer inget bistånd, och folk dör av svält och bomber. Eller så släpper de mat och så skjuter de ihjäl dem som försöker komma åt maten. Detta är inte ett humant sätt att skicka bistånd på – att släppa mat och sedan skjuta på oss. Man kan inte behandla människor så här. Vi är inte djur, säger Heba.

Hon är medborgare i Luxemburg, men reste för två veckor sedan till Egypten för att försöka evakuera delar av sin familj dit. Liksom Amal har Heba en nätinsamling, men då avgifterna för att korsa den egyptiska gränsen är höga har hon hittills bara kunnat få ut tre av sina familjemedlemmar.

– Min mor, far och syster kom hit till Egypten för några dagar sedan, och de gråter fortfarande över de traumatiska upplevelser de har genomlevt. Vi kan fortfarande inte tro att de är vid liv. Min mamma lämnade sina barn, mina syskon, i Rafah så det är väldigt svårt för dem. Hon är en gammal kvinna som behöver regelbunden vård och hon hade slut på medicin. Hon ligger och vilar sig hela dagarna sedan hon kom hit.

Heba har fortfarande 23 familjemedlemmar kvar i Rafah. Liksom Amals familj bodde de i ett förortsområde i norra Gaza. När Israels militär uppmanade invånarna att evakuera området och ta sig till Rafah eftersom det var en säker plats gjorde de det. Men det finns ingen säker plats i Gaza, menar Heba.

– De evakuerade under tungt bombardemang mitt i natten. De lämnade allt i sitt hem. Det finns ingen kvar. Även om personer stannade i området har de ingen internetuppkoppling eller täckning, så vi vet inte om vårt hus står kvar längre.

– Allt jag vet är att min familj fortfarande är vid liv, tack och lov. Det är i ett område i Rafah med dåliga förhållanden. De lider av brist på dricksvatten, de kan inte tvätta sig och de har inget att äta förutom konserver.

Att evakuera en vuxen person till Egypten kostar 5 000 dollar, motsvarande 50 000 kronor, och för ett barn är avgiften 2 500 dollar. Att samla in de summorna för hela familjen kommer att bli svårt, tillstår Heba, men hon kommer att försöka. Hon har även försökt få hjälp av Luxemburgs regering, dock utan framgång.

– Jag talade med Luxemburgs utrikesdepartement för jag vet att de har hjälpt till med att evakuera luxemburgska medborgares familjer från Gaza. Det står på nätet vilka som har lyckats ta sig ut. Jag ansökte om familjeåterförening, men det avslogs inom en vecka. Jag har överklagat det, men det verkar som att Luxemburgs regering ignorerar oss. Jag har talat med flera medier, men regeringen lyssnar inte på oss.

– Jag betalade för att evakuera mina föräldrar och min syster. Jag är väldigt ledsen över att ha behövt välja ut tre av mina 23 släktingar, men min mamma fick slut på mediciner och min pappa är en gammal man, han kan inte stanna i sådana förhållanden.

Heba anslöt sig till sin man som var i Egypten för att vänta på sina föräldrar. Förra måndagen listades deras namn av de egyptiska myndigheterna för evakuering, och på tisdagen tog de sig över gränsen.

– Det var en svår färd för dem så min mamma vilar sig fortfarande. Vi har hyrt en lägenhet för vår familj. Mina föräldrar och min syster har dock inte rätt att stanna i Egypten i mer än 40 dagar. Efter det kommer de att få betala böter för varje dag de stannar utöver dem de har rätt till. Men detta är inget vi oroar oss över nu, vi oroar oss för resten av min familj som fortfarande är fast i Gaza.

De resterande familjemedlemmarna bor i tält och har bara tillgång till konservmat, vilket påverkar deras hälsa, berättar Heba.

– Jag är ledsen att behöva klaga på detta, för folk i norra Gaza har ingen mat alls. Men denna mat hjälper inte alls, folk har magbesvär och hälsoproblem. De är traumatiserade. Min mamma gråter varje timme när hon tänker på sina barn som är kvar i Gaza, och de fruktansvärda förhållandena, kriget och folkmordet som de har upplevt i månader. Hon kommer aldrig att återhämta sig från det här, även om hon lyckas återförenas med sina barn igen.

– Det är mycket värre än vad som beskrivs i media. Det finns inga ord för att beskriva det. Jag vill att mina 23 familjemedlemmar i Gaza överlever och kan återgå till sina liv. Mina bror- och systerbarn (bilden) borde gå i skolan nu, inte behöva oroa sig över var de ska få mat och vatten ifrån varje dag. De har ingen del i detta krig. Det är orättvist, säger Heba.

Enligt Alexander Atarodi beror Israels oförsonliga hållning på att statens säkerhetspolitiska doktrin sedan statens grundande har gått ut på att slå tillbaka på alla angrepp med ännu större kraft. Därför bryr sig makthavarna inte mycket om civilbefolkningens situation.

– Om landet attackeras av någon annan aktör ska man slå tillbaka så hårt att man avskräcker alla andra från att attackera landet. Det mesta som har skett de senaste 50-60 åren beror på detta. Benjamin Netanyahus politik bygger på denna berättelse om att Israel är en stark och säker stat som inte behöver förhandla med palestinierna. Folk har varit trygga med det, det är därför de kunde ha en musikfestival precis vid gränsen till Gaza. Den bilden slogs sönder den 7 oktober. 150 000 israeler har flyttat på grund av attacken och striderna. Den 7 oktober är ett trauma för Israel. Landet är traumatiserat och och försöker upprätta sin makt igen.

I det sammanhanget har Israels regering inte brytt sig mycket om de civila förlusterna som kriget har medfört.

– Det har egentligen inte spelat någon roll att det har funnits mat vid gränsen till Egypten. Israel har drivits av behovet av att återupprätta sin makt och säkerhet och tar väldigt lite hänsyn till de civilas lidande. Det är så man måste förstå det som händer.

Mer ambitiösa projekt har också sjösatts för att hjälpa Gazaborna. I förra veckan kom uppgifter om att USA planerar att bygga en djupvattenhamn vid Gazas kust, för att via en vattenkorridor kunna föra in bistånd på ett mer ordnat sätt från till exempel Cypern. Förra fredagen avseglade ett första skepp från ön.

– Det är mer substantiellt, men det kommer att ta tid att upprätta det. Flera särskilda fartyg är på väg till Medelhavet från USA för att omvandla detta till en djupvattenhamn så att stora fartyg kan lägga till. Allt detta visar hur missnöjt USA är med situationen, i synnerhet president Joe Biden. Han kan inte acceptera 30 000 döda. Det är en väldigt komplex situation som USA befinner sig i just nu, säger Alexander Atarodi.

Men om Biden är så mån om att skydda civila, kan man undra varför USA inte använder vapenleveranserna till Israel som påtryckningsmedel.

I stället har det framkommit att Biden godkänt över 100 separata vapenleveranser till Israel sedan den 7 oktober. Men enligt Alexander Atarodi utövar hans regering redan påtryckningar.

– De gör det. USA är egentligen det enda landet som kan göra det. Det faktum att Israel har accepterat att upprätta en havskorridor vittnar om att de ser USA som sin närmaste allierade, de vet att de behöver USA. Det finns inget annat land som kan stå upp för dem i FN:s säkerhetsråd. Under den senaste omröstningen röstade 13 av 15 länder för omedelbar vapenvila. Storbritannien lade ned sin röst och USA röstade emot. Så 13-1 röstade för. I princip hela världen är emot det här kriget. USA försöker få till stånd samtal med Hamas för att uppnå vapenvila.

Trots att USA:s vapenleveranser fortsätter syns tecken på att tålamodet med Netanyahus regering håller på att ta slut. Förra torsdagen bröt Demokraternas gruppledare i senaten, Chuck Schumer, offentligt förbindelserna med Israels premiärminister, som han anklagade för att ha blivit en ”paria”. Biden beskrev det som ett ”bra tal”. Även vicepresident Kamala Harris har uttryckt sig i allt hårdare ordalag mot Israels regering. Trycket på Netanyahu att acceptera en fredsöverenskommelse med Hamas i de pågående förhandlingarna om eldupphör ökar därmed ständigt.

För Amals och Hebas familjer är bistånd och ett eventuellt eldupphör dock bara plåster på sår som kanske aldrig kommer att läka. Det kommer inte att hjälpa dem få tillbaka sina gamla liv.

– Sedan den 7 oktober har allt förändrats i mitt liv. Det har helt förstörts. Mitt hus har raserats, mina möbler har stulits, jag har inget kvar efter att under åratal ha byggt upp mitt hus och mitt liv. Varje dag när jag vaknar upptäcker jag att jag har förlorat en närstående. Jag träffar inte mina vänner eller min släkt längre, säger Amal och fortsätter:

– Jag hade ett lugnt liv förut med mina vänner och min familj och mina kolleger. Jag saknar mitt kvarter, alla problem vi hade och alla jag bråkade med. Jag hoppas att detta tar slut snart och att jag kan återgå till mitt vanliga liv. Det är inte rättvist. Den 7 oktober förändrade våra liv för evigt. Oavsett om vi kan återvända hem och återuppbygga vårt hus kommer något att saknas i våra själar.

Enligt Heba har moralen börjat sjunka hos Gazaborna som känner sig allt mer bortglömda. Hennes uppmaning till svenskarna och andra i omvärlden är därför att fortsätta visa solidaritet med palestinierna, inte minst som Israel tycks förbereda sig för en ny markoffensiv.

– Min familj har hanterat ockupationen i åratal och ändå stannat kvar. Det har aldrig varit en säker plats, det är återkommande krig och nu är det ett folkmord. Men de vill ändå stanna. Den mänskliga rättighet som alla borde åtnjuta är rätten att leva. Men i Gaza har man inte den rätten. Man kan dödas närsomhelst utan att ha gjort någonting.

– Mitt meddelande till svenskarna och omvärlden är att hjälpa oss och fortsätta demonstrera för oss. Gazaborna känner att världen har börjat glömma dem, så det är viktigt att folk visar att de inte har gjort det. De känner ofta att de inte riktigt är människor längre. Vi måste visa dem att de är det.

Det går att donera pengar till Amals och Hebas insamlingar.