Anwar spottar ut en dadelkärna och fnyser:
– Egypten, världens moder? Snarare världens rövhål!
Sedan ler han brett som för att ursäkta vad han just sagt.
– Jag älskar egyptierna, de får dig att skratta hela tiden. Men staten, det är något annat, säger han med en gest mot våra fångvaktare.
– De är inga riktiga muslimer. Islam är förlåtelse och kärlek, men för dem är vi bara irriterande flugor som de viftar undan utan att titta upp.

Stängd gräns
När jag fördes till det provisoriska förvaret på Kairos internationella flygplats efter att ha nekats inträde i Egypten fanns 15 palestinier från Gaza redan där. Medan jag ska deporteras hem till Sverige är läget för dem det omvända: De nekas att återvända till sitt eget land.
Hathem har varit här längst – i tre månader. Han stoppades på väg hem från ett par års arbete i Förenade Arabemiraten.
– De säger att jag inte får återvända till Gaza, att jag måste resa till ett annat arabland. Men vad har Egypten för rätt att neka mig att återvända till mitt hem och min familj?
Rafeeq hälsade på släktingar i Syrien våren 2007, just innan Hamas slängde ut Fatah ur Gaza och gränsen till Egypten stängdes. Sedan dess har han inte kunnat återvända.
– Min fru och min fyraårige son finns i Gaza. De är mitt liv. Jag har inte träffat min son på två och ett halvt år. Varför?

Unga män
På väggarna irrar kackerlackor runt, till synes lika vilse och förvirrade som människorna i förvaret.
En kort korridor, två knappt fungerande toaletter och tre små rum med våningssängar. Etiopier, sudaneser, och eritreaner kommer och går – men palestinierna blir kvar.
Den enda förklaring de fått är att de finns i säkerhetspolisens register. Men ålder och kön är det enda de har gemensamt. De är alla män mellan 20 och 40. Visserligen har Egypten mycket spända relationer till Hamas – nyligen hävdade en talesman för rörelsen att en högt uppsatt medlem torterats till döds i ett egyptiskt fängelse – men de flesta av de förvartagna palestinierna beskriver sig som opolitiska, och flera är anhängare av Fatah.
– Hamas stöds av Iran och sprider religiös fanatism och splittring bland det palestinska folket, ryter en av dem.
Zaher är äldst av de intagna med sina 43 år.
– Både Hamas och Fatah bär ansvar för vår svaghet. Vi har en regering på Västbanken och en i Gaza. Medan de bråkar sitter vi här, suckar han.

Ett jättegetto
Zaher arbetar som biografchef i Dubai, men flera av hans barn och större delen av hans släkt finns i Gaza. Men eftersom han har uppehållstillstånd i Förenade Arabemiraten vill Egypten skicka tillbaka honom dit.
– Jag vet inte varför jag stoppats. Jag är affärsman, inte politiker. Visserligen var vi alla tokiga som unga. Under den första intifadan kastade vi sten mot stridsvagnar i Beit Hanoun, men jag är ingen motståndskämpe. Vi vill bara leva och arbeta som alla andra.
– De som växer upp i dag har det värre än vi någonsin hade det. Allt har slagits i spillror av blockaden, och en hel generation växer upp i ett getto. En och en halv miljon människor i världens största fängelse! Och när till och med Egypten behandlar oss så här, vem ska då bry sig?
Ja, vem? När jag efter 48 timmar förs iväg till planet som ska tag mig hem till friheten i Sverige, sitter Zaher och de andra kvar. Och kanske gör de det än idag.