Det är lätt att få intrycket att Turkiet under Erdogan länge har befunnit sig på kollisionskurs med både Israel och USA

Därmed pressar högernationalisterna, som är den styrande kraften i den turkiska staten, president Tayyip Recep Erdogan till ytterligare konfrontation mot USA, en position som han har tagit på sig sedan Hamas terrordåd den 7 oktober.

– Netanyahu, Gazas slaktare, kommer att ställas inför en internationell tribunal och åtalas för folkmord på samma sätt som Milosevic, deklarerade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan i ett tal i Istanbul 4 december inför representanter för de muslimska staternas samarbetsorganisation OIC.

Sedan starten på konflikten i Gaza har Erdogan stuckit ut bland Natos ledare genom sina upprepade fördömanden av Israels folkmord i Gaza.  Samtidigt fortsätter både Turkiets handel med Israel, och i skymundan även det viktiga underrättelse- och militärsamarbetet mellan de två länderna.

Erkan Bas, ledare för det socialistiska Turkiska arbetarpartiet, ser presidentens krav på Netanyahu som tomma ord. Han påpekade att samtidigt som Erdogan eldade på massorna med anti-israelisk retorik så anlände fartyg som tillhör Erdogans son – ägare av ett stort rederi – till den israeliska hamnstaden Haifa.

Israel är Turkiets tionde största exportmarknad. 2022 uppgick värdet på exporten till 7 miljarder dollar.

– Netanyahu är slut för mig och jag kommer aldrig mer att träffa honom, men relationen med Israel måste fortgå, klargjorde Erdogan.

Det är lätt att få intrycket att Turkiet under Erdogan länge har befunnit sig på kollisionskurs med både Israel och USA. Relationen med USA är förvisso inte gnisselfri, inte minst då landet beskyddar Rojava, den kurdiska vänsterorganisationen YPG:s statsbildning i norra Syrien på gränsen mot Turkiet. Men den ser nu ut att försämras ytterligare.

Erdogan kunde komma till makten just därför att han var lyhörd för vad de kapitalistiska klassintressena krävde

När amerikanska trupper i Rojava tidigare i höst sköt ner en turkisk drönare som bedrev spaning av kurdiska ställningar förklarade en vredgad Erdogan att ”vi har ett säkerhetsproblem med USA.” Det är inte minst för att demonstrera sitt missnöje med detta stöd som Turkiet i trots mot USA förhalat Sveriges Natomedlemskap. Nu har den palestinska frågan blivit en ny stötesten. Den folkliga vreden i Turkiet mot Israel och USA gör det nu allt svårare för den turkiska regimen att göra eftergifter till USA. De klassintressen som den turkiska regimen företräder befinner sig därmed på kollisionskurs med de geopolitiska omvälvningar som Gazakriget nu påskyndar.

Den turkiska kapitalismen befinner sig i ett strukturellt beroendeförhållande till det västliga kapitalet. Det har varit det historiska mönstret de senaste hundra åren, som i sin tur hittills dikterat Turkiets politiska kurs. I en ny multipolär värld är det dock troligt att Turkiet kommer att få fler alternativ, men just nu får Turkiets finansminister Mehmet Simsek tillbringa det mesta av sin tid med att försöka övertala investerare i Europa och USA att åter placera pengar i landet. ”Vi vill på nytt starkt binda upp Turkiet till EU,” förklarade han nyligen. Det handlar dock inte om att försöka bli medlem i EU, utan om att vara ”uppbunden.” Den turkiske finansministerns ordval avslöjar den koloniala underordning som den turkiska kapitalismens beroende dikterar.

Erdogan kunde komma till makten just därför att han var lyhörd för vad de kapitalistiska klassintressena krävde.

Den islamistiska rörelsen i Turkiet var länge starkt och uttalat Israelfientlig liksom USA-kritisk, men förändringar i dess klassbas under 1980- och 90-talen påkallade en förändrad retorik om västimperialismen. Stommen i den turkiska islamistiska rörelsen var och är den religiöst konservativa borgarklassen i Turkiets konservativa hjärtland Anatolien. Denna borgarklass hade vid slutet av 1990-talet vuxit ur sin lantliga kostym och börjat producera elektronik och textil för export. Den kastade nu blickar mot marknaderna i Väst. Dess klassintressen dikterade goda relationer med Washington och Bryssel. Erdogan och kretsen av ”reformister” kring honom insåg detta, övergav kritiken av USA och Israel och bildade 2001 ett nytt, västvänligt konservativt parti, AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet). 

AKP representerade också alliansen mellan den turkiska borgarklassens två fraktioner, mellan den dominerande, Istanbul-baserade, pro-västliga och ”sekulära” borgarklassen och den nya, religiöst konservativa anatoliska borgarklassenn. De ”sekulära” oligarkerna skålade i whisky men hade inga problem med att Erdogan som borgmästare hade infört begränsningar av utskänkningen av alkohol i kommunalt drivna anläggningar. De insåg väl att Erdogans islamism gick hem bland den religiöst konservativa arbetarklassen – han var garanten för att arbetarna skulle förbli fortsatt immuna mot vänsterfrestelser. Erdogan i sin tur försäkrade oligarkerna att han skulle fortsätta på den nyliberala väg som Turkiet hade slagit in på efter militärkuppen 1980.

Erdogans stöd till Hamas står inte i motsatsförhållande till de västimperialistiska intressen som Turkiet samtidigt vill tjäna, tvärtom

Under hans ledning fullbordades vad den italienska marxisten Antonio Gramsci kallar en ”passiv” revolution i Turkiet: en nyliberal omvälvning med massiva privatiseringar kunde genomföras utan motstånd från arbetarklassen, som islamisterna fick att identifiera sig med det rådande systemet. Även Washington var nöjda, och etablerade kontakter med det politiska stjärnskottet. Redan 1996 hade Morton Abramowitz, amerikansk ambassadör i Turkiet upptäckt Erdogan, som sedan 1994 var borgmästare i Istanbul. Han insåg att Erdogan var en tillgång och ordnade en bjudresa till USA – betalad av Coca-Cola – för honom och hans familj. 2002, redan innan han hade kommit till makten, inbjöds Erdogan till Vita huset av president George W Bush, en sällsynt ära.

Erdogans stöd till Hamas står inte i något motsatsförhållande till de västimperialistiska intressen som Turkiet samtidigt vill tjäna, tvärtom. Liksom på hemmaplan i Turkiet erbjuder islamismen den amerikanska imperialismen sina tjänster regionalt i Mellanöstern. Israel understödde Hamas för att undergräva PLO, och Erdogan sökte för ett decennium sedan, i spåren av den Arabiska Våren, föra det islamistiska Muslimska Brödraskapet (som är nära lierat med Hamas) till makten i Syrien. Om Erdogans plan hade gått i lås skulle Syrien ha gått förlorat för Iran, Israels främsta fiende, som beskyddar Assad-regimen.

Under en tid samarbetade CIA med Turkiet och skeppade vapen till de islamistiska rebellerna i Syrien, men Erdogans planer stötte till slut på patrull hos president Barack Obama. Fram till dess hade Erdogan och Obama haft en utmärkt relation, och i politiska kretsar i Washington skämtade man att Erdogan hade blivit en muslimsk ersättningsfar för Obama. Hur det än förhöll sig med den saken, insåg Obama att ett islamistiskt maktövertagande i Syrien skulle leda till folkmord på alawiterna, den styrande minoriteten, och vägrade spela med Erdogan, liksom med det imperialistiska utrikespolitiska etablissemanget i Washington som krävde regimförändring i Syrien.

Sverige är PKK:s grotta i Europa. Stockholm är deras Qandilberg

Folkmordet i Gaza har blivit en ny påminnelse om hur mycket som förenar den västimperialism som skönmålas som ”liberal internationalism” och islamismen. Erdogan är inte annorlunda än övriga ledare i kretsen av de västliga oligarkierna som alla gör anspråk på att företräda högre moraliska värden på den internationella scenen. Hans propalestinska retorik är i och för sig lika missvisande och ihålig som USA:s och Europas retorik om demokrati och en ”regelbaserad liberal ordning.”

Men i spåren av folkmordet kommer gamla sanningar att behöva omprövas, där Erdogan och Turkiet drivs i en ny historisk riktning. Och i kulisserna står högernationalisten Devlet Bahçeli, som i dag till dagstidningen Türkgün säger:

– Ska vi säga att förnedring är okej bara för att USA vill det, och för att fingrar viftas om F16-planen? Sverige är PKK:s grotta i Europa. Stockholm är deras Qandilberg, säger han med hänvisning till de bergstrakter i nordöstra Irak där kurdiska miliser uppehåller sig.

Han säger också att Turkiet är en av Natos mäktigaste medlemmar, och med en tydlig blinkning till USA inskärper han:

– Vi säger resolut att de som hoppas på ett svenskt Natointräde har plikter.