Sett i backspegeln var år 1999 extremt på många sätt. När jag nu lägger samman de händelser, debatter och våldsdåd som ägde rum runt om i Sverige just detta år, häpnar jag och skräms över hur tydligt allt ter sig, med facit och perspektiven inom räckhåll.
1999: Mordet på fackföreningsmannen Björn Söderberg, bombattentatet i Nacka mot journalisten (och hans familj) som kartlade nynazistiska rörelser, polismorden i Malexander. Något år tidigare: nynazisten Dan Berners omtalade föreläsning på Umeå universitet. Dessa – ett axplock av dåd och händelser – var knutna till nynazism och nynazister, och riktat mot personer som aktivt försökte stoppa dem. Tio år senare har den nazistiska rörelsen vuxit sig större, också i Europa. Det sker inte av sig självt.
Tre nyutkomna böcker sätter fingret på rasism och tillgänglighet. Det är Sverige som står i centrum och journalisterna Gellert Tamas, Lena Sundström och Elisabeth Åsbrink rör sig i vår absoluta närtid. Tamas gör upp med lögnerna kring de apatiska flyktingbarnen (nej de fejkade inte, hur kunde debatten hamna där, jo för att samhällsklimatet tillät rasistiska glidningar). Sundström är orolig för Sverigedemokraternas framfart och drar till Danmark för att konstatera att ju mer utrymme främlingsfientliga partier får, desto snabbare förflyttas positionerna för vad som är acceptabelt (muslimer liknas vid kackerlackor och ohyra) och Åsbrink går till djupet med Noréns pjäs 7:3, där ett gäng fängslade nynazister turnerade runt oemotsagda, och propagerade för sin våldsideologi, i ett teaterprojekt mellan kriminalvården och riksteatern. Morden i Malexander, där två poliser avrättades, blev det sorgliga avslutet på den turnén.
En önskan inför riksdagsvalet: Upplåt inget utrymme. Våga vägra ta ”debatten”. Medverka inte till att perspektiven förskjuts och att ribban höjs, så att det osägbara blir sägbart.
2009: Sverigedemokraterna står och knackar på dörren.
Öppna den inte.