Ingen annan patientgrupp behöver tåla att vänta i åratal på vård medan experter diskuterar om deras lidande är verkligt. Transpersoner förtjänar stöd, behandling och respekt – inte fler förhör om deras onanivanor.
Som kliniker accepterar jag att personer kan uttrycka åsikter om mina patienter. Åsikter som baseras på okunskap, oförståelse och förakt. Personer som inte träffar mina patienter kan sprida felaktigheter. Oavsett titel.
Men jag har gett stödsamtal till unga och vuxna transpersoner i hela Europa, från Norden till Österrike och Irland. Jag möter föräldrar, vuxna och barn. Patienterna vet oftast sedan mycket ung ålder vilka de är. Både vuxna men speciellt barn kan inte delta i samhället som andra. Barnen utsätts för våld från jämnåriga, och misstro från vården och vuxna.
Sveriges transvård förvisar dem till åratal av limbo. En tid till ett första besök till Anova Stockholm tar ungefär 4–5 år i skrivande stund. Det korta läkarsamtalet följs av flera månader, ibland år, av väntan. Inga stödinsatser ges under dessa år. Skulle du vilja vänta i ett halvt sekel på en utredning?
Könsidentitetsutredningar visar sig inte på något sätt skydda mot ånger utan tar dyrbar tid och pengar från sina patienter vilket hindrar dem att leva goda liv.
Om vi behandlade andra patienter på samma sätt skulle benbrott leda till dödsfall. För gipsning som medicinsk behandling är inte evidensbelagd. Vi har inte prövat att låta vissa patienter få gips, och andra få ligga kvar i totalt mörker. En så kallad ”randomiserad blind studie”.
Då gipsning ger god effekt behandlar vi ändå benbrott så, utan högsta evidens, men med klinisk erfarenhet. Flera kliniker i Sverige anser att unga transpersoner ska utsättas för just detta, för att ”kanske” få behandling som minskar risk för självmord. Jag anser att det här, liksom flera delar inom dagens svenska transvård, inte är etiskt försvarbart.
När mina unga patienter väl påbörjat en utredning, berättar de för mig att de i flera år kan få frågor som: ”Vilka underkläder har du på dig när du onanerar?”. En nu vuxen patient har väntat sedan tonåren, i 12 år, på att hans utredning ska slutföras. På ett formellt beslut. Ett papper utan någon behandling. Hur länge ska han vänta?
Mina internationella läkarkollegor vid vårdgivaren Imago anser att frågor om onani inte har någon sorts evidens kopplat till könstillhörighet. Det gör inte heller den världsprofessionella föreningen för transvård: WPATH.
Föreningen sammanställer all forskning inom transvård och rekommenderar individualiserad vård byggt på självbestämmande och samråd med patienten. Ung som vuxen. Könsidentitetsutredningar visar sig inte på något sätt skydda mot ånger utan tar dyrbar tid och pengar från sina patienter vilket hindrar dem att leva goda liv. Kan en utredning hjälpa vissa patienter? Absolut – om den är frivillig. På riktigt.
Om jag sade att det finns behandling med god evidens enligt klinisk erfarenhet som konsekvent lindrar och ofta helt botar lidandet, som möjliggör att barn kan växa upp till vuxna och leva goda lyckliga liv, så skulle de flesta hålla med om att tillgång till behandling är en självklarhet. En utebliven behandling är också en risk.
Deras personliga rädslor sprids utan granskning och det är omöjligt att bemöta alla falska påståenden.
Jag har sett suicidala barn förvandlats på kort tid från att knappt kunna yttra ett ord, till att le och vara morgontrötta som vilken ungdom som helst när de kan leva fullt ut som de är. Självklart kan de ha andra problem som vilken ungdom som helst. Det är inte lätt att vara trans.
Men allmänheten vet bara vad som skrivs i media. I flera år har megafonen getts till tyckare. En expert inom bakterier och virus, journalister som jämför behandlingar på möss och publicerar böcker där mössen påstås vara människor. Ibland hörs pensionerade läkare som behandlat ADHD. Deras personliga rädslor sprids utan granskning och det är omöjligt att bemöta alla falska påståenden utan att tömma folk på uppmärksamhet. Jag misstänker att det är avsikten. Vem orkar lyssna på mina patienter?
Genomgående ser jag en intellektuell ohederlighet hos dem som påstår sig veta vilka mina patienter är. Samma saker sas om homosexuella när jag växte upp på 90-talet, ibland med hänvisning till ohederligt genomförda studier om omvända ”ex-gays”. Samma personer som tidigare öppet motsatte sig homosexuellas rättigheter utger sig nu för att alltid ha stöttat oss, men bekämpar istället transpersoners rätt att existera. Med samma konspiratoriska förklaringsmodeller. Mina patienter är deras gyllene kassakor. Har du någonsin sett någon få riktiga konsekvenser för att sprida transhat?
Absolut kan man tycka saker och ting, men jag ser inte hur god etisk journalistik genomförs på detta sätt. Det är naturligt att bry sig om barn och unga men den berättelse som skapats av media och tyckare hjälper ingen. Däremot är det en falsk jämförelse att ”alla sidor är lika dåliga”. Likgiltigheten avslöjar ett ointresse för mina patienters verklighet.
De vill leva sina liv ifred, men mina patienter beskrivs av politiker i riksdagen, tidningar och public service som djur, ett samhällsfarligt kultvirus som infiltrerat FN, en fara för barn som ska omvändas med våld. Samtliga inblandade bör ge mina patienter en ursäkt.
Av den anledningen utgör ”mer utredning” ett hot. Jag hoppas att psykologen Christoffer Andersson-Fahlström som i Flamman (29/5) visade förståelse för Agnes Wolds oro över att ”göra om sjuka barns kroppar till friska” läser denna text. Må du väckas till empati och förståelse för mina patienters vardag. Jag hoppas du behandlar dina patienter med mer omtanke. Vad skulle du tycka om att utredas i 12 år?
Väntan och lidandet att tvingas i en oönskad pubertet orsakar ätstörningar, självskada och självmordstankar. Tankar leder till försök och genomförda självmord. Särskilt för unga. Allt detta för en utredning där psykiatriker frågar dig vilka underkläder du har på dig när du onanerar. Vem hjälper det?
Transvård bör bli en vårdfråga igen. Men inte bara för vården ensamt. Det är hög tid att transvård sker i samråd med våra patienter. Det är bara tillsammans vi kan utvärdera fördelar, risker, och konsekvenser med all behandling. Speciellt när patienter har komplexa behov. Men vården ska inte bestämma vilka våra patienter är. Bara tillsammans kan vi hjälpa våra patienter att fatta beslut med informerat samtycke. För unga och vuxna.
När jag frågar mina läkarkollegor i akutpsykiatrin hur patienten tänker säger de:
“Amanda. Som psykiatriker kan jag ställa diagnoser enligt manualer och Socialstyrelsens riktlinjer. Men, jag kan inte förstå hur en person fungerar inuti sitt huvud. Jag kan inte veta vad de kommer att göra i framtiden eller läsa deras tankar. Jag är bara läkare.”
Ingen psykiatriker kan veta om du är gay, bi eller trans, oavsett dina underkläder. Inga kliniska tester kan visa vår könsidentitet. Mina patienter förtjänar ett liv i frihet med självbestämmande. Fria från frågor om onani. Island visar att det kan ske utan problem. Effekten är fler unga med lyckliga liv. Skulle du inte vilja att det var så här?
Mina patienter behandlas som boskap utan människovärde. Det är på tiden att transvården och Socialstyrelsen värdesätter deras liv istället för andras rädslor. En vård som stöttar patienter istället för att bestämma vilka de ska vara. Alla våra patienter är värda det. Visst kan du hålla med om det?
