Konsten att skapa bra underkläder har gått förlorad. Modeskribenten Alice Aveshagen dissekerar samtidens intima estetik – och hittar konservatismen i grenen.
Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?
Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Det finns varumärken som fortfarande försöker hålla lågan vid liv. Men det som marknadsförs som djärvt eller förföriskt känns sällan vare sig originellt eller genomtänkt. Det är samma hålade trosor, sladdriga latex, samma snitt. Gå in i en renodlad sexbutik och du möts av ett sortiment som liknar en sexuell uniformskatalog: ett slags rollspelsrekvisita utan personlighet, variation utan berättelse.
Och de andra, då? De som försöker vara det där lite oklara begreppet – smakfulla? Sådant kan vara intressant. Men just nu verkar det betyda förutsägbar spets och dova lavendeltoner som ser ut att ha passerat genom ett luftreningssystem. En estetik så rädd för att trampa fel – politiskt, moraliskt, kommersiellt.
Vi har att välja mellan en skrikrosa plastgunga och en ergonomisk kontorsstol. Inget känns rätt, men allt är certifierat.
Underkläder har historiskt, kanske mer än någon annan typ av plagg, burit berättelser om kropp, klass, kontroll – och ibland motstånd.
Det har inte alltid varit så. Underkläder har historiskt, kanske mer än någon annan typ av plagg, burit berättelser om kropp, klass, kontroll – och ibland motstånd. I boken Lingerie: A Modern Guide (2010) påminner modejournalisten Lesley Scott om att kvinnor i princip alltid burit plagg som liknar modern lingerie. Den minoiska ormgudinnan från omkring 1600 f.Kr., funnen i Knossos, bär ett korsettliknande livstycke, en klockad kjol och ett ribbat midjebälte – som vissa forskare kopplar till Afrodites magiska gördel, ett objekt så laddat att det kunde störta ett samhälle. Ett plagg som berättade något om både makt och mytologi.
Från de snörda midjorna vid Katarina av Medicis hov till 1800-talets Paris, där underkläder var visuell poesi – en hemlig dialog mellan det privata och det offentliga – har de ofta fungerat som ett slags manifest. Scott lyfter hur underkläderna blev ett verktyg för motstånd i subkulturer: punken använde trosan som protest – tänk Wendy O. Williams i nitförsedd läderstringtrosa och isoleringstejp över bröstvårtorna – hbtq-rörelsen som ett sätt att återerövra identitet och skapa nya uttryck. När Jean Paul Gaultier återuppfann 50-talets konformade behå för Madonnas Blonde Ambition-turné slöts en postmodern cirkel: det dolda blev högljutt, det privata politiskt.
Hon påminner också om hur det som en gång var reserverat för boudoiren så småningom blev tillgängligt för alla: ”Det verkade en gång som att riktigt glamorösa underkläder var reserverade för särskilda tillfällen… men under de senaste femton åren har det skett en explosion i tillgången på vacker lingerie i alla prisklasser.” Det var då. Nu är vi inne i en backlash, men en diskret sådan.
Efterfrågan på ”seamless”, sportiga och kroppsformande plagg har ökat, där influerar-varumärken som Skims tar täten. Inte för att de är bättre utan för att de är tryggare. När intimitet blir en logistisk snarare än emotionell fråga, förvandlas trosan till en sorts skyddsväst.
Det är ingen ny paradox. Massproduktion och individualitet går sällan hand i hand. Det mest intressanta som händer inom underklädesvärlden just nu sker i den övre prisskalan. Agent Provocateur, till exempel, försöker återgå till sin ursprungliga sensuella extravagans med mer vågad, mångbottnad design. De kombinerar couture-liknande tekniker med en kitschig, nästan överdriven sexighet: en korsett kan ha metallfärgade passpoaler som följer kroppens linjer likt art déco-arkitektur, höfthållare är formskurna i dubbla lager duchesse-siden och tyll för extra volym, och BH:ar smyckas med kristallfransar som rör sig när man går. Allt detta placeras i scenografier som känns mer David Lynch än e-handel – där underkläderna inte bara visas utan iscensätts. Märkets intäkter väntas dubblas till 50 miljoner pund 2025.
Det är en återkomst till underklädernas haute couture-era, då varje plagg var beställningsvaror. Men med den comebacken följer också en exkludering. Priserna är höga, designen otillgänglig för de flesta (stringtrosor: 1 100 kr).
Och det är där det blir riktigt intressant: när sensualitet blir en klassmarkör. När det berättande, det riskfyllda, det kroppsliga bara erbjuds dem som har marginaler. De andra får seamless. De får trygghetens estetik. Funktionsmaterialens ideologi.
För det handlar om just ideologi. Om vilken kropp som får ta plats, och hur. En konservativ våg sköljer över västvärlden och påverkar också våra mest intima val. När kvinnokroppen disciplineras på nytt vill vi dölja snarare än att berätta, neutralisera snarare än begära.
Det är inte så att jag längtar tillbaka till Victoria’s secrets polyester-epok. Ingen behöver glittriga satintrosor med ”sexy” skrivet i kristaller. Men vi kan inte låtsas att vi vunnit något när historieberättande ersatts av kommunikativ försiktighet. Det är inte frigörelse. Det är estetisk kapitulation.