Jag bor i London. Det är nödvändigt att nämna, om vi ska tala om det här med någon sorts precision. Det här är inte Oskarshamn. Inte ens Oslo. Det är, åtminstone enligt alla officiella narrativ, en av världens modehuvudstäder. Så varför känns det som att underklädesutbudet är kuraterat av en krisberedskapsgrupp snarare än av någon med en relation till hud?
Jag gav mig ut för att köpa något vackert. Något tunt, kanske till och med opraktiskt. Men framför allt: något som signalerade ett estetiskt ställningstagande. På Selfridges, där jag hade tänkt botanisera bland underplagg som får en att rodna eller tänka (helst båda), stod jag i stället framför hyllmeter av textil kompromiss. En expedit log vänligt och frågade om jag sökte ”något specifikt”, och jag hörde mig själv svara: ”Något med puls.”
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!