I mina krönikor återkommer jag ofta till samerna. Ett av mina starkaste minnen är från för snart tjugo år sedan. Vi hade avslutat en dokumentär och bjöd de medverkande på middag på hotellet. Jag satt med Lars-
Henrik och Tomas och maten hade kommit in.
– Var snäll och räck mig saltet, sa jag.
– Nej, svarade de och flinade.
Jag blev förvirrad, men förstod att frågan var felaktigt ställd och prövade igen.
– Kan du räcka mig saltet?
De skakade på huvudet. Tyst för mig själv prövade jag andra formulerin-
gar. Lars-Henrik skrattade och gav mig saltet.
Så kom vi till kaffet och efterrätten. Glömsk om situationen en stund tidigare sa jag:
– Var snäll och räck mig sockret.
– Kan du inte räcka mig sockret?
– Vill du vara snäll och räcka mig sockret?
– Kan du vara så snäll och sträcka sockret åt mig?
Jag hittade inte koden, killarna fnissade och avslöjade det rätta:
– Ge mig sockret.
Ge mig sockret. Jisses. I vår kultur är ”ge mig” ohövligt och snuddande nära en order. Så säger man bara inte. Med mössan i hand skrapar vi med foten, bockar och bugar och snirklar med språket. Men Lars-Henrik och Tomas menade att mitt sätt att fråga är falskt; varför skulle de inte kunna ge mej saltet? Eller inte vilja? Eller inte vara snälla nog? När man gör visit i norr så knackar man inte, utan går in och sätter sig i kökssoffan, byter några ord och efter en stund frågar värden:
– Kaffe?
– Ja, tack.
När jag själv, här hemma, får besök av gäster blir jag glad och vill bjuda på något. Kaffe är vårt sociala centrum, vår fredspipa, så jag frågar:
– Vill du ha kaffe?
– Nä, det är bra…
– En liten kopp?
– Njae… tack, det är bra…
– Är det säkert att du inte vill ha en kopp kaffe?
– Tja, om du ändå har, så kan jag ta en kopp.
– Jag sätter på en kanna, säger jag och öppnar köksskåpet.
– Nej, nej! Inget besvär bara för min skull!
– Det är inget besvär.
– Jaha. Nähä. Ska du själv ha?
– Ja, jag tar gärna en kopp.
– Okej, då gör jag också det.
Det handlar om en procedur där värden undrar om gästen har ett snabbt ärende eller vill sitta en stund, och gästen undrar om han kommer lägligt eller inte. Varför kan man inte tala rent ut? Om man kommer på spontanbesök i norr och värden har något att göra sitter han inte och skruvar på sig. Han går ut i vedbon och hugger ved, eller in i garaget och lagar scootern, eller tar bilen och kör till affären. Det betyder inte att man är ovälkommen. Man kan stanna. Sitta i köket och bläddra i ett annonsblad. Tills värden kommer in igen och själv ska ha kaffe. Eller så kan man hänga med ut i boden och lava ved. Eller så kan man komma tillbaka en annan gång. Kommer man mitt i middagen så tas det fram en tallrik till och en stol skjuts fram till bordet. Antingen räcker maten eller så gör den inte det. Antingen vill man bjuda eller så vill man inte. Men man urskuldar sig inte, utan litar på att besökaren förstår att han eller hon är välkommen. Eller att det kommer ett annat tillfälle då det passar bättre.Det tog tid för mig att lära mig det här sättet att förhålla sig. Att vara tydlig och att lita på att andra svarar vad de menar. När jag väl vant mig fann jag det oerhört befriande. Att bli bemött som en människa i rörelse och utan onda avsikter. Många samer upprepar vad som sägs. Inte allt och alltid, men sådant som är viktigt för det gemensamma.
– Jag kommer på tisdag.
– Du kommer på tisdag.
Det samiska språket bygger på principen ”stå för den du är och lita på att andra också gör det”. I deras gamla kultur, där överlevandet var ett gemensamt företag, tog samerna ansvar för varandra genom att ta ansvar för sig själva. På skidor i -30° duger det inte att ha för lite kläder på sig. Den som inte ser om sitt bästa kan råka illa ut – och det blir livsfarligt för hela gruppen. Att ta ansvar för de andra genom att ta ansvar för sig själv – och att lita på att andra gör detsamma – är egentligen den sanna anarkismen. Det handlar om ansvar och tillit. Inte om egosim, och det utesluter inte heller omtanke. Men man lägger inte över ansvaret för sitt liv på andra. Och tvingar inte heller andra att gissa vad man själv tänker eller önskar. Vi är alla här tillsammans, vi vill varandra väl och du vill ha saltet – här är det. Hos oss kan det vara så komplicerat. Vi snor in oss i språklig servilitet och hittar knappt ut igen. Jag tror att det har menlig inverkan på umgänget, vi tvekar att bjuda in och tvekar att göra spontanbesök. Vi tar upp almanackan och bokar en kväll för att vara säkra på att den andre har tid och lust. Eller så struntar vi i det.