De svenskar som vill ha en snabb förklaring till varför årets nobelpris i litteratur uppfattades som ett hån bland många Latinamerikaner kan med fördel läsa en text skriven av Mario Vargas Llosa i senaste numret av tidskriften Neo.
Där lär vi oss att den man som enligt Peter Englunds akademi bäst kartlagt ”maktens strukturer” och tecknat ”knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag” anser att världens bästa och mest välfungerande demokrati är USA.
Läser man ännu fler av Llosas kritiska essäer från de senaste 20 åren så återkommer samma bild: en författare vars solidaritet och gemenskap alltmer förskjutits gentemot de vita eliter som han umgås med på Harvard och allt längre ifrån folket som äntligen kämpat till sig majoritetsstyre på hemkontinenten, ständigt i sträng konflikt med världens främsta demokratis utrikespolitiska torped: CIA.
Såhär i tider av årsbokslut skulle jag därför vilja ändra historien och ge Nobelpriset till en annan man. Med samma formulering som Svenska akademin men till någon med en helt annan syn på USA.
Är det någon som på senare år kartlagt världens mest uppblåsta demokrati, synat dess struktur och tecknat oförglömliga bilder av motstånd, revolt och nederlag är det den episka tv-författaren David Simon. I hans serier fortsätter historieskrivningen som gjort Howard Zinn så oumbärlig för studiet av Nordamerika: det amerikanska folkets historia.
David Simon ligger bakom en mängd rosade serier som Homicide, The Corner och Generation Kill, men det är i vad han själv kallat sina två ”romaner” som han fått utrymme att beskriva det urbana USA i helfokus. Hans ramberättelse är staden. I The Wire, den gamla hamn- och industrimetropolen Baltimore, och i Treme: kampen om uppbyggnaden i New Orleans efter stormen Katrina.
I The Wires fem säsonger får vi, genom ett polisteams strider mot den organiserade brottsligheten, följa de dysfunktionella institutioner som den amerikanska demokratin vilar på. Och det är ett ständigt slagfält. Första säsongen kretsar kring narkotikakrigets förödelse, om rättstatens totala otrygghet för de fattiga svarta och om polisen och gängen där gränsen mellan vem som är ond och god suddats ut. Nästa säsong handlar om sveket mot industriarbetarna och facket som desperat lierar sig med maffian för att rädda kvar de sista jobben från utrotning. I trean flyttas fokus till de politiska striderna kring en valkampanj som i slutändan ändå betyder att allt bara blir som förut. I säsong fyra följer vi utbildningsväsendet och en 12-årings kamp mellan att langa knark och gå i skolan och femman cirkulerar kring stadens lokaltidning där konkurrensen mellan kravet på sanning och kravet på avkastning leder till haveri.
I senaste serien Treme, som ännu bara sänt sin första säsong, får vi närgångna porträtt av alla dem som skapat New Orleans själ – musiker, kockar, konstnärer – och deras motstånd mot ett kapital som först vägrar bygga en säker stad eftersom så få rika bor där, och sen endast ser de invånare som håller sig kvar som hinder för att bygga en ny stad där musiken, motståndet, kulturen blir ett museum.
I båda romanerna virvlar ett fantastiskt galleri av berättelser, scener och musik om kärlek, motstånd, uppgång och fall. Även knarkkungar och korrupta borgmästare beskrivs hela tiden i förhållande till de system de lever i, med insikt och empati. Och i Simons värld vinner inte heller hjältarna över systemet. Verkligheten står fast och där står de korrupta institutionerna intakt. Men revolten och vägen dit är en oförglömlig beskrivning av hur människor vägrar acceptera systemets lag.
Och istället för att likt Vargas Llosa konstatera att detta är det bästa som demokratin har åstadkommit, vill Simon hävda att detta är en perverterad form av folkstyre. Hans drivkraft som han själv formulerat i behind the scenes-boken, The Wire – Truth be told är att skildra de människor som kapitalismen gjort meningslösa. De som inte behövs, de överflödiga, de vars arbetslöshet ingen egentligen bryr sig om, vars brottslighet får frodas så länge den inte når de fina kvarteren, vars röster aldrig ingår i något val och vars skolor endast får resurser för säkerhetsåtgärder. Alla de människor som marknaden inte behöver.
Han visar hur USA byggt upp ett slags demokratins gated community där politiken cirkulerar kring rika minoriteter. Den berättelsen borde få Mario Vargas Llosas beundrare att tänka om.
