Det var de största landsorganisationerna som i det gemensamma Enhetskommandot hade utlyst generalstrejken. Enligt facket blev den en stor framgång. Den socialdemokratiske ledaren och före detta presidenten (1986-1990) Alan Garcia uppgav att över 70 procent av peruanerna hade hörsammat uppmaningen medan landets premiärminister Carlos Ferrero Costa hävdade att bara fem procent hade deltagit i strejken. Detta fick både Garcia och CGTP, den största LO:n i Peru lett av Perus kommunistiska parti, att anklaga Ferrero för att leva i en isolerad värld.
Mario Huamán, ordförande för CGTP väckte på massmötet med tiotusentals demonstranter på Plaza Dos de Mayo i centrala Lima det nya kravet på att president Toledo måste avgå.
– Trots rädsla har regeringen inte lyckats att kuva folket som säger: ”Señor Toledo, vi vill inte se er en enda minut till i regeringspalatset”! Huamáns tolkning av folkmassornas känslostämning möttes av tusentals höjda knutna nävar som representerades av mer än 150 fackförbund och lokala fack.
– Strejken har trängt upp den döende regeringen mot repen när den hävdar att strejken är ett fiasko. Det finns inget värre än en blind som inte vill se, liknade den peruanske arbetarledaren den peruanska regeringens försök att förklara bort den stora uppslutningen kring generalstrejken.
Huamán och de peruanska fackföreningarna kräver att deras rättigheter ska respekteras. Som en andrahandsuppgift handlar det om att skapa en bred politisk front som inom sig ska samla alla progressiva och demokratiska krafter i landet mot vad de kallar för den ”nyliberala modellen som fört Peru till misär och fattigdom”.
I det arbetet har stora massproteter avlöst varandra under det senaste året där småbönder och lantarbetare på landsbygden har gått ut och blockerat de viktigaste vägarna som till exempel den Panamerikanska. Även kokaodlande bönder har krävt att regimen upphör med repressionen mot dem och i stället arbetar för att skapa anständiga jordbrukspriser. Arbetare och den tynande medelklassen i de större städerna upplever också en ekonomisk depression med massarbetslöshet som skapar desperation bland människorna.
I södra Peru var generalstrejken i det närmaste total, rapporterade dagstidningen La Republica. I staden Puno, där bönder från aymaraindianerna tidigare i år lynchade en borgmästare som hade varnats av sina egna att upphöra med att stjäla från sina skattebetalare, ställdes hundratals poliser som kallats ut av regeringen, mot varandra. Men manifestationerna genomfördes utan större konfrontationer.
Toledoregimen har gått in i förhandlingar med USA om ett frihandelsavtal, TLC (Tratado de Libre Comercio) tillsammans med Ecuador och Colombia. Detta faktum utgjorde också en av orsakerna till onsdagens generalstrejk. Facken, vänstern, jordbrukar- och lantarbetarorganisationerna samt hela den demokratiska folkrörelsen förkastar detta frihandelsavtal som de menar är en ren annektering av Peru. I hela Latinamerika avvisar fackföreningarna försöken från USA att gå bakvägen till en annan form av ALCA, frihandelsprojektet från Alaska i norr till Patagonien i söder, som havererade tidigare i år efter omfattande protester. Även regeringarna i Venezuela, Argentina, Brasilien och Paraguay har ställt sig kallsinniga till USA-regeringens förslag.
Alejandro Toledo, som utgjorde den demokratiska borgerlighetens alternativ när Fujimorieran gick mot ett oundvikligt slut 2001, uttalade sig dock i försonliga ordalag när saldot från strejken hade kommit till hans vetskap och berömde arrangörerna för att generalstrejken, trots sin stora uppslutning, hade avlöpt fredligt.
– Här finns inga vinnare eller förlorare, utan det är landet som har vunnit, underströk Toledo utan att få samma beröm av sina politiska motståndare.
Men det är en dödligt sårad president som försökte vinna sympati genom att inte förolämpa sina motståndare, något som annars är legio i Latinamerika. Toledo vet att hans tid är begränsad och att han kan komma att gå samma väg som sin bolivianske kollega, Sanchez de Lozada, som den 17 oktober förra året störtades av det obeväpnade bolivianska folket som reste sig i ett uppror mot en president som inte lyssnade till sitt eget folk utan mer till Vita Husets ambassadör i La Paz.
