Den 20 februari lade Fanny Ambjörnsson, socialantropolog vid Stockholms universitet, fram sin avhandling I en klass för sig. Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer.
Ambjörnsson har intervjuats och hennes avhandling har recenserats i flera av de stora dagstidningarna. Själv tror hon det beror på att hennes frågeställning ligger i tiden. I massmedier avhandlas tjejers dåliga självförtroende, anorexi, sexliv och språkbruk. Men det finns mer att berätta. Ambjörnsson ställer frågan om hur man egentligen blir tjej? Vad är normalt och onormalt, rätt och fel? Var kommer klass och sexualitet in i genusordningen?
Ett trettiotal tjejer mellan 16 och 18 år, på två skilda gymnasieprogram, skildras i Ambjörnssons avhandling. De går samhällsprogrammet och Barn- och Fritidsprogrammet, två klasser med olika syn på sig själva och andra.
Flamman träffar Fanny Ambjörnsson några veckor efter det att Ordfront gett ut hennes avhandling. Det är inte bara intresserade läsare som tagit del av boken. Även de tjejer som hon baserar boken på, har läst och kommenterat innehållet. Under arbetets gång har hon haft kontakt med ungefär en tredjedel av de intervjuade tjejerna. Reaktionerna har varit blandade, både positiva och mer ifrågasättande. Några blev förvånade över att boken inte handlar om dem som personer, utan om stukturer, sammanhang och relationer. En tjej har ifrågasatt Ambjörnssons sätt att beskriva henne.
– Det verkade inte som att hon var helt övertygad om mina förklaringar att jag använt hennes berättelse i ett strukturellt sammanhang.
Att försöka göra en heltäckande bild av tjejerna har inte varit oproblematiskt för Ambjörnsson. Därför har hon valt att försöka driva en tes och på så sätt berätta en historia. Det som sållats bort faller vid sidan om det hon vill säga.
– Jag har velat visa på processer kring genusskapande och inte vilka de är som människor.
Titeln I en klass för sig speglar en central del i Ambjörnssons arbete. Hon menar att det inte går att tala om genus utan att också tala om klass. Tjejerna som intervjuats förhåller sig på olika sätt till normer, och normerna i sig är frukten av ett medelklassideal, enligt Ambjörnsson.
– Trots att de tjejer jag träffade aldrig talade i termer av klass, var de väldigt klassmedvetna. De såg tydligt mönstren och kunde se vilka som tillhörde vilket program. Detta blev en beskrivning av vad man kommer från för bakgrund.
Problemet, menar Fanny Ambjörnsson, uppstår när eleverna individualiserar klass utifrån termer av stil, kläder och attityd.
– Så enkelt är det inte. Jag tycker definitivt det är en spegling av tiden. Vi talar inte om samhälls-klass och samhällsstruktur i den allmänna diskussionen.
Avhandlingen beskriver dels hur tjejerna ser på sig själva men också på hur de ser på andra människor, i andra klasser. S-tjejerna – medelklasstjejerna –tycker att BF-tjejerna är överdrivna. Överdrivet sminkade, överdrivet lättklädda, överdrivet spåkbruk.
BF-tjejerna beskrev S-tjejerna som hycklande, mesiga och förställda. De låtsas vara finare än vad de egentligen är.
– Till skillnad från BF-tjejerna, har S-tjejerna hela samhällsnormen i ryggen. BF-tjejernas kritik av S-tjejerna backas inte upp i några normer. Därför klarade medelklasstejerna bättre av att leva upp till normen.
Ambjörnsson menar att både S-tjejerna och BF-tjejerna bidrar till ett återskapande av normen kring hur en tjej eller kvinna ska vara. Det går inte att enkelt säga att det är S-tjejerna som upprätthåller normen och BF-tjejerna som bryter mot den. Frågan är mer komplex än så. Samtidigt som S-tjejerna inte avviker eller ”sticker ut”, är det de som verbalt ifrågasätter normer och strukturer i samhället. De är mer engagerade i feministiska frågor, till skillnad från BF-tjejerna som gärna inte talar om feminism. Men BF-tjejerna var rent kroppsligen och attitydsmässigt de som störde genusordningen. Å andra sidan menar Ambjörnsson att de samtidigt skriver under på sitt eget underläge och att en viss sorts kvinnor är en sämre sortens kvinnor.
– På det sättet reproducerar de bilden av fina meddelklasskvinnor och lite slampigare arbetarklasskvinnor. Båda klasserna töjer på vissa gränser, samtidigt som de befäster normen i förhållande till varandra.
Det går inte att titta på genus utan att titta på sexualitet, menar Ambjörnsson. Genus och sexualitet är, precis som genus och klass, nära sammanvävda. Skapande av ”normala tjejer”, inbegriper idén om den heterosexuella tjejen. Mycket handlar om att lyckas presentera rätt sorts relationer med rätt människor. Tjejerna som Ambjörnsson träffade hade en tydlig uppfattning om vem som är ”rätt sorts pojkvän”. Fel sorts kille är arbetarklass, invandare, mycket äldre eller yngre.
– Jag tror inte att man kommer undan normer. Vi människor ordnar vardagen genom att sätta gränser mellan oss själva och andra. Men jag tror att man måste göra sig medveten om vilka gränser man drar och att de faktiskt finns. Steget därefter är att bestämma sig för vilka gränser man tycker är viktiga och vilka gränser som enbart finns för att utesluta andra människor. Så fort man ser var gränsen dras är det möjligt att överträda den på ett eller annat sätt. I samhället i stort kan jag tänka mig att vi behöver en kollektiv plattform att stå på.
Någon uppföljning av avhandlingen är inte direkt aktuell.
– Just nu är jag så nöjd med att vara färdig med det här. Men det vore väldigt spännande.
