Den ungerskfödde hedgefondsmäklaren George Soros är förvisso bara världens 162:a rikaste person enligt den amerikanska tidskriften Forbes. Hans ”net worth” på 8,3 miljarder dollar ter sig direkt futtigt jämfört med de 143 miljarder som Amazongrundaren Jeff Bezos skrapat ihop. Men trots det är Soros ett välkänt namn över hela det politiska spektrumet.
Antisemiter avskyr honom för hans judiska börd och påstådda strävan efter världsherravälde, medan liberaler hyllar honom för hans ”filantropi” och antikommunism. På 1980-talet var Soros närstående sin landsman, den dåvarande liberala guldgossen Viktor Orbán, men numera är relationen dem emellan minst sagt frostig. Orbán anklagar Soros för att vara ledare för en global sammansvärjning mot nationalkonservativa värden och Soros dröjer sig inte för att peka ut Orbán, Trump, Putin och Xi som ”det öppna samhällets fiender”.
I någon sorts iver att ständigt positionera sig tvärtemot trumpister eller nazister sluter ibland även påstådda vänsterpersoner upp bakom idén om George Soros som en snäll farbror och handelsresande i välgörenhet. Det går att ha viss förståelse för en sådan ryggradsimpuls. Till exempel om man lidit sig igenom SVT:s visning av dokumentären George Soros – hjärnan bakom allt (26 april), där undertiteln kombinerat med att Soros avbildas askgrå i ansiktet framför blodröd bakgrund får honom att se ut som Greve Dracula i jakt på kristet blod samtidigt som de mest bisarra konspirationsteorier och oförblommerade judehat får flöda fritt bland de medverkande.
Att Soros har politiska ambitioner med sin filantropi och sitt hedgefondmäkleri är dock inget man behöver surfa på knäppa hatsajter för att komma fram till. Det räcker med att ta honom själv på orden när han öppenhjärtigt berättar om det. I Soros senaste bok Till försvar för det öppna samhället får läsaren veta allt om hur stressigt det är att sköta en hedgefond – ”mycket stressigt” – men även om hur den som har spekulerat till sig riktigt mycket pengar kan vara med och påverka samhället i önskad riktning. ”För att åstadkomma en systemomvandling krävdes en hjälpande hand utifrån”, sammanfattar Soros sina stiftelsers arbete i Östeuropa under 1980-talet där han tar åt sig en stor del av äran för marknadsliberalismens intåg. Han beskriver nöjt hur ett hus i Prag som tidigare tillhört fackföreningarna tack vare stiftelsernas arbete istället fylldes av ekonomer efter Berlinmurens fall.
Coronakrisen är bland mycket annat en väl planterad termometer i klassförhållandenas röv
Den öppenhet George Soros påstår sig förespråka gäller – som tenderar vara fallet bland även de mest givmilda affärsmän – dock inte den egna ekonomin. Han berättar gärna om hur han under finanskrisen 2008 skänkte 200 dollar var åt en miljon fattiga familjer i New York, men ingenting om den utfrågning han samma år satt i med USA:s representanthus där han kategoriskt vägrade gå med på ökad transparens eller demokratisk insyn i den bransch som just kastat samma människor in i kris och fattigdom. Att helt avfärda eller bortse från detta – som exempelvis Olle Wästberg gör i sin underdåniga recension av Soros bok (DN 14 april) – och skriva under på det smickrande porträtt och den tillrättalagda historieskrivning Soros själv förmedlar, passar rätt illa med alla högtravande varningar om farorna med ”fake news”.
Coronakrisen är bland mycket annat en väl planterad termometer i klassförhållandenas röv. ”Det här är att betrakta som Force majeure, som en naturkatastrof, då måste det allmänna komma in. Och sen vad det privata kan göra får vi se sedan”, förklarar Jacob Wallenberg, nuvarande hövding inom Wallenbergsfärens maktbolag Investor, apropå regeringens stödpaket till drabbade branscher (DN 17/3). Det liberala axiomet om fria marknader där dåligt förberedda, improduktiva eller akterseglade företag konkurreras ut till kundernas och samhällets stora nytta gäller som bekant inte utanför klassrummen eller tankesmedjornas seminarier.
Vill man förstå vart detta gränslösa självförtroende och nakna klassintresse kommer ifrån kan man bläddra lite i bekännelselitteraturen de rika regelbundet producerar, i form av spökskrivna memoarer och hyllningsbiografier likt Till försvar för det öppna samhället. Mellan alla tunga passager skrävel, självhävdelse och namedropping göms ofta en del matnyttigt för den som vill få en insikt i vad den härskande klassen har för sig och hur de resonerar.
