Efter två tidigare försök har vänsterpolitikern Gustavo Petro goda chanser att bli colombiansk president på söndag. Om det blir fallet vore det en osannolik kulmen på en krokig politisk karriär.

Gustavo Petro växte upp i den fattiga karibiska regionen i norra Colombia. Hans föräldrar var lantarbetare och tvingades snart flytta till en större stad i närheten av huvudstaden Bogotá. Petro har själv sagt att det var högerns valfusk i presidentvalet 1970 och Augusto Pinochets militärkupp i Chile 1973 som politiserade honom och drev honom till vänstern.

Efter att ha tagit examen från ett gymnasium för präster gick han som 17-åring med i stadsgerillan M19:s politiska gren i sin hemstad. Petro fick snabbt rykte om sig som en intellektuellt lagd politruk. Men han deltog också i konkreta aktioner, och delade ut mjölkflaskor till fattiga och hjälpte flyktingar ockupera rika jordägares mark.

Men som alla stadsgerillor sysslade M19 inte bara med biståndsarbete. I november 1985 ockuperade de högsta domstolen i Bogotá och tog domarna som gisslan. Tanken var att ställa den dåvarande presidenten Belisario Betancur inför rätta, efter att en högt uppsatt M19-general dödats samma år. Dramat slutade med att 33 gerillasoldater, 11 militärer och 43 civila – inklusive hälften av domarna – dödades. Elva personer saknas fortfarande.

Den blodiga händelsen ledde till att gerillan inledde fredssamtal med staten, inte minst tack vare Gustavo Petros inflytande. 1990 upphörde gerillan att existera i utbyte mot amnesti för medlemmarna. Petro inledde därefter en politisk karriär som lokal företrädare för partiet Alianza Democrática M-19.

Petros gerillabakgrund har gjort att hans liv kantats av dödshot. Under 1990-talet tillbringade han flera år som diplomat i Belgien delvis för att undkomma dödspatruller. Som kongressledamot gjorde han sig känd för att avslöja korruptionsskandaler inom det konservativa etablissemanget. Den kändaste affären är den så kallade Parapoliticá-skandalen 2007, som avslöjade förbindelserna mellan paramilitära grupper, högerpolitiker och tjänstemän.

2010 gjorde Petro ett första försök att vinna presidentvalet. Efter den misslyckade kampanjen som slutade med en tredjeplats valde han i stället att grunda ett eget parti och ställa upp som borgmästarkandidat i Bogotá – ett val han vann året därpå. Som borgmästare lyckades han bland annat reducera fattigdomen och införa sociala program för narkotikaberoende. Men presidentdrömmarna dog inte. I förra valet, 2018, ställde han upp igen och förlorade denna gång mot högerns Iván Duque med tolv procentenheter.

Duques presidentperiod har präglats av ett växande folkligt missnöje. Antalet colombianer som lever i fattigdom har gått upp från 35 till över 39 procent sedan pandemin började. Nästan 16 miljoner människor lever på två eller färre mål mat om dagen, enligt beräkningar. Arbetslösheten är tolv procent och inflationen på nio procent fortsätter att stiga. 85 procent anser att utvecklingen går åt fel håll. Detta har fått Duques opinionssiffror att sjunka från 55 till 20 procent.

För ett år sedan exploderade frustrationen efter att regeringen föreslog en regressiv skatt på offentliga tjänster, som i praktiken skulle öka levnadsomkostnaderna för de fattigaste. Över fem miljoner deltog i gatuprotesterna som slogs ned med brutalt polisvåld.

Detta har gjort att förutsättningarna för vänsterns och Petros politiska projekt i dag är bättre än någonsin. I parlamentsvalet i april vann Petros koalition Pacto histórico en stor majoritet, och i opinionsmätningarna inför söndagens val leder han med drygt 42 procent framför högerns Federico Gutiérrez som bara samlar runt 25 procent av rösterna. Men i det djupt konservativa Colombia, som styrts av den oligarkiska högern sedan självständigheten för 200 år sedan, går det aldrig att ta ut en seger i förskott.

De långa krigen mot olika vänstergerillor har sedan 1930­-talet satt djupa spår i det colombianska psyket. Petros gerillabakgrund gör honom därför till en särskilt utsatt vänsterpolitiker. Mordhoten har bara ökat i antal ju närmare makten han tagit sig – enligt Petro gör regeringen heller inget för att stoppa dem. Nyligen tvingades han ställa in ett besök i Colombias kafferegion sedan uppgifter spridits om att ett kriminellt gäng planerat att mörda honom. Ingen politiker lockar så stora skaror som Petro till sina valmöten, men han tvingas numera bära skottsäker väst vid sina framträdanden.

Dessutom gör närheten till Venezuela gör också att allt tal om socialism är toxiskt i Colombia. Detta har fått Petro att moderera sitt redan ganska mitteninriktade program. I en intervju förra året sade han att Colombia behöver ”demokrati och fred”, inte socialism. Precis som inför förra valet har han lovat att inte expropriera ”något från någon”. Men till skillnad från den gången har han nu även slopat kravet på att en folkomröstning om en ny grundlag.

Petros program innehåller dock fortfarande reformer som skulle förändra Colombia på djupet om de genomfördes. Till exempel vill han stoppa all ny oljeexploatering, såväl till havs som på land. Eftersom olja utgör runt hälften av Colombias export skulle det innebära ett stort hål i statsbudgeten. I stället vill Petro införa höga skatter för de 4 000 rikaste personerna och göra stora investeringar i förnybar energi. En flagsskeppsreform är också förslaget att flytta pengarna i privata pensionsfonder till en offentlig sådan. Men för att det ska bli av måste han först överleva till valdagen.