Jag kommer ihåg när jag först såg rubriken om att två svenska journalister fängslats i Etiopien. Det var semester, jag stod i kassakön på Coop och sträckte på mig lite extra för att kunna läsa mer på löpsedlarna. Namnet Martin Schibbye var bekant. Det var journalisten som något år tidigare hade sålt ett par fina reportage från Filippinerna och Thailand till Flamman.
Gripandena var förstås djupt oroande, men då trodde jag inte att det skulle ta en summarisk rättegång, en elvaårig fängelsedom och drygt ett år i fångenskap innan de frigavs.
Det finns flera saker som är värt att diskutera när det gäller fallet Johan och Martin. Dels arbetssätt för journalister och vilken medierapportering vi vill ha. De båda journalisterna har kritiserats – och i vissa fall misstänkliggjorts – för att ha tagit hjälp av ONLF-gerillan för att ta sig in i landet. Om det var rätt eller fel beslut kan förstås diskuteras, men frågan är hur vi i praktiken ska få rapporter från oroshärdar annars. Är de enda inbäddade reportrar vi kan acceptera dem som åker med svenska trupper i Afghanistan? Eller ska ingen reporter någonsin ta hjälp av militär för att ta sig till platser där väpnade konflikter pågår?
Den andra stora frågan är självklart regeringens och Carl Bildts agerande, i synnerhet när det gäller utrikesministerns kopplingar till Lundin Petroleum. Hur Carl Bildt skött sig i den tysta diplomatin vet vi inte. Det kan mycket väl vara som Bildts pressekreterare kommenterade till Flamman för ett år sedan: ”Att de [Martin och Johan] varit i Ogaden för att granska Lundin Petroleum gör varken till eller från”. Problemet är att det ens kan uppstå en diskussion om huruvida en utrikesminister kan ha egna intressen i ett skumt oljebolag.
Slutligen, medan vi glädjer oss med Johan och Martin och deras anhöriga, får det inte överskugga Dawit Isaak. Den svenska journalist som suttit fängslad elva år i Eritrea. Välkomna hem Martin och Johan. Nu måste det bli Dawits tur.