En stor naken scen med ett hisschakt från golv till tak och en hisskorg, som bland annat tilldelats uppgifter som tiggarkontor, fängelse och entréväg. En öppen dörr längst bak på vänster sida kastar en ljusramp som bereder plats för dramatiska entréer och koncentrerade koreografiska tilltal.
Detta möter publiken i Lars Rudolfssons iscensättning av Bertolt Brechts Tolvskillingsoperan på Stockholms Stadsteaters stora scen. Tolvskillingsoperan, dramat som ständigt väcker förväntningar och som denna gång knappt haft premiär förrän den är en publiksuccé.
Förebilden, Tiggarens opera, av John Gay hade premiär i januari 1728.
Stycket sattes upp knappt tvåhundra år senare i en förortsteater utanför London. Den väldiga publikframgången spred sig ända bort till Tyskland – till Berlin – och nådde Elisabeth Haptman, Brechts sekreterare. Hon började omgående att på lediga stunder översätta pjäsen och presenterade den successivt för Brecht. Sittande i sitt kala vindsrum omgiven av lärjungar lekte han med materialet – behöll det som passade och la till det han önskade – och så föddes Tolvskillingsoperan, som Kurt Weill skrev musik till och som fick en succépremiär 31 augusti 1928.
Det är värt att minnas att när Brecht 1924 flyttade till Berlin från München var han en kort tid anställd som dramaturg hos den kände regissören Max Reinhardt. En ovärderlig kunskap, när han sedan själv började experimentera som regissör bland annat i samarbete med den socialistiske avantgardisten Erwin Piscator. Här föddes en ny teaterera.
När Brecht mötte Tiggarens opera var han inne i en period av intensiva Marxstudier samtidigt som han var åskådare till den hårdnande konflikten mellan kommunister och nazister i Weimarrepubliken.
Det känns alltså alltid som en uppmaning till betraktande av sin samtida värld varje gång Tolvskillingsoperan sätts upp på scen.
Som Brecht i en dikt:
Jag är pjässkrivare. Jag visar
Vad jag sett. På människomarknaderna
Har jag sett, hur man handlar med människan. Det
Visar jag, pjässkrivaren.
I Stadsteaterns uppsättning samarbetar Lars Rudolfsson med kapellmästaren Bo Ericsson, som med nio musiker stundtals laddar Kurt Weills musik och får Brechts text att glöda. Skådespelarnas textning är en fröjd.
Musiken spelar ju en speciell och viktig roll i Tolvskillingsoperan. Som kompositören skriver: Musiken ”används alltså som ett handlingsbärande element…Operakonsten kom till som en konst för aristokratin … Om operan inte klarar att vidga sina ramar och bli mer samhällstillvänd, så måste ramarna sprängas…”. Och så sker!
Den stora ensemblen med Philip Zandén som den cyniske Mackie Kniven, Dan Ekborg och Pia Johansson som pappa och mamma Peachum är oslagbara och tar ut alla möjliga och omöjliga svängar, som inte kan beskrivas i ord. Skönsjungande Helen Sjöholm som dotter Polly och pajasspelande Thomas Roos som polismästaren Tiger Brown – ja, alla är en viktig del i detta ologiska, fascinerande drama.
En speciell eloge vill jag ge till den nya översättningen gjord av Jan Mark, som dessutom varit dramaturg och programmakare.
När han med sin kluriga blick, sin kreativitet och sitt mod tar itu med något så sprakar det – allt kan hända. Språk lyfter och fördomar utmanas. Så försök glömma alla tidigare möten med Tolvskillingsoperan om/när Du går till Stadsteatern.
Å så ännu en tacksamhetens tanke till en av Brechts kvinnor, som tog initiativet till översättningen.
Vad kan nu Dramatens Elverk erbjuda när de i september har premiär på en tidig Brecht – Baal – från 1923?