”Vad tror du att den här texten handlar om?” En flicka på runt nio år stavar sig igenom en text på spanska med kraftig svensk brytning. Hon ser frustrerad ut. Rösten är entonig, pliktskyldig. När hon läst klart tittar hon upp i kameran och svarar på frågan från rösten som inte synts i bild: ”Vet inte”. Nu hörs i stället en mansröst och bilderna ser ut som arkivmaterial. Det är Salvador Allendes radiosändning och vi tittare förstår att det är samma text som flickan just läst och att filmklippet är från hans sista tal, direktsändningen på morgonen den 11 september 1973. I bruset i bakgrunden hörs skottlossning. Samma dag dör Allende under mystiska omständigheter och Augusto Pinochets militärjunta tar över landets styre.
Den svala betongsalen i den nya Liljevalchs+-byggnaden värms snabbt upp av en publik, varav flertalet verkar känna varandra samtidigt som många alldeles säkert är här för första gången. Det är vernissage av filmprogrammet Video Chile 1973–2023. Initiativtagare är konstnärerna bakom filmen med flickan, Ricard Estay och André Cordóva Rudstedt som även arbetar på konsthallen som värd. Båda är barn till flyktingar från den första vågen som tog sig till Sverige från Chile, och nu har de satt samman ett program med ett tiotal konstnärers filmer. Fokus ligger inte på kuppen, utan på tiden efter, exilen och erfarenheten av att ha levt i skuggan av ett trauma.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!