”Vad tror du att den här texten handlar om?” En flicka på runt nio år stavar sig igenom en text på spanska med kraftig svensk brytning. Hon ser frustrerad ut. Rösten är entonig, pliktskyldig. När hon läst klart tittar hon upp i kameran och svarar på frågan från rösten som inte synts i bild: ”Vet inte”. Nu hörs i stället en mansröst och bilderna ser ut som arkivmaterial. Det är Salvador Allendes radiosändning och vi tittare förstår att det är samma text som flickan just läst och att filmklippet är från hans sista tal, direktsändningen på morgonen den 11 september 1973. I bruset i bakgrunden hörs skottlossning. Samma dag dör Allende under mystiska omständigheter och Augusto Pinochets militärjunta tar över landets styre.
Den svala betongsalen i den nya Liljevalchs+-byggnaden värms snabbt upp av en publik, varav flertalet verkar känna varandra samtidigt som många alldeles säkert är här för första gången. Det är vernissage av filmprogrammet Video Chile 1973–2023. Initiativtagare är konstnärerna bakom filmen med flickan, Ricard Estay och André Cordóva Rudstedt som även arbetar på konsthallen som värd. Båda är barn till flyktingar från den första vågen som tog sig till Sverige från Chile, och nu har de satt samman ett program med ett tiotal konstnärers filmer. Fokus ligger inte på kuppen, utan på tiden efter, exilen och erfarenheten av att ha levt i skuggan av ett trauma.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Händelserna i Chile och invandringen till Sverige gav upphov till en av de största solidaritetsrörelserna under 1900-talet, och Sverige var ett av de länder där den var som starkast. Demonstrationer och kulturaftnar förde svenskar och nyanlända samman och snart blev många förälskade i varandra. Som vanligt vid dramatiska händelser är den inledande föreställningen att allt ska återställas till det normala, ”när kriget tar slut”, ”när det lugnat ned sig”, ”efter jul”. Men det där ”efter” kommer sällan, utan i stället tar ett nytt liv vid. Barn föds och dörren till det gamla slår igen.
Den 11 minuter långa filmen Minnet av det jag inte minns med den läsande flickan, ger uttryck för exilens universella tillstånd: de avskurna banden mellan generationerna och en son som inför sitt eget barn upptäcker hur minnestrådarna kapats. En historiskt laddad text kommer ut, läst utan känsla och med orden berövade på sammanhang.
Även om det så småningom blev möjligt att återvända till Chile så utgjorde det inte längre något alternativ.
Chilegenerationen vet allt om det omöjliga med ”återvandring”. För även om det så småningom blev möjligt att återvända till Chile så utgjorde det inte längre något alternativ. Det hade gått snabbt att bli svensk, särskilt för den nya generationen. Och för deras barn är minnet av historien inte ens ett språk. Mellan raderna sipprar mellangenerationens dåliga samvete fram som en outtalad bitterhet.
I kontrast till Estays återhållna filmspråk står André Cordóva Rudstedt för färgsprakande experimentlusta i sin AI-animerade film, Feasting junta. Den distans av tid och händelser som står mellan honom, född och uppvuxen i Sverige, och den historiska katastrofen, förvandlar han i stället till en styrka och privilegium att tolka efter egna fantasier och subjektiva återberättelse av kuppen. I sekvenser av glödgade fantiserade groteskerier av våld, klibbig rök och köttstycken som försvinner in mellan tuggande käkar, väller tidsbilderna fram till ljudet av bubblande lera och vällustiga, glitchade mansröster som prisar det goda livet. Är det femtio år av ackumulerade mardrömmar som trängt upp till ytan?
Den 11 september öppnar utställningen I solidaritet med det förflutna, då Ricard Estays film med samma namn och som berättar om konstnärens pappa, kan ses på Verkstad konsthall fram till den 7 oktober.
