70 år efter den fascistiska revolten återkommer Antony Beevor än en gång till det krig som utkämpades i Spanien 1936-1939. Hans nya bok är en diger genomgång av krigets förlopp, närmast jämförbar med Hugh Thomas omfångsrika historik från 1960-talet med samma titel. En del nya fakta redovisas dock och delvis andra aspekter belyses. Beevors framställning är, trots alla detaljer, en läsvänlig och översiktlig introduktion till ett ödesdigert och komplicerat skede i Europas historia.
Såväl Thomas som Beevor använder beteckningen inbördeskrig, men deras beskrivningar av kriget visar att detta begrepp är tämligen oegentligt. Omvärldens agerande och fasciststaternas massiva intervention gör att detta krig inte kan ses som en intern spansk uppgörelse. Den historiska bakgrunden, landets efterblivna tillstånd, dess fascistiska strukturer redovisas ganska ingående, men i övrigt är det händelsernas gång, kriget som sådant och inte dess vidare sammanhang, som redovisas.
Beevor, som i stort sett håller sig till en snäv militärhistorisk redogörelse, snuddar bara vid den allmänna kamp som försiggick i Europa mellan fascism och antifascism. Ändå är det i det perspektivet man måste se både de borgerliga demokratiernas profascistiska eftergiftspolitik och den politik som fördes av Komintern och Sovjetunionen. Han avfärdar rentav att det direkta och indirekta stödet till Francosidan hade någon avgörande betydelse för krigets utgång och menar att republikens nederlag främst berodde på regeringssidans svaghet och misstag. Den matematiken är inte grundlös, men den upphäver inte det faktum att Franco med fascistdiktaturernas och västdemokratiernas aktiva stöd krossade republiken. Något mer djuplodande svar på frågan om varför de borgerliga demokratierna valde denna väg ges inte av Beevor.
En infekterad del av krigets historia är det våld som utövades under dess första kaotiska skede. Framställningen av ”den röda terrorn” överdrivs systematiskt i den borgerliga historieskrivningen medan ”nationalisternas” våld förringas eller förtigs. Beevor klarlägger det verkliga förhållandet både vad det gäller våldets orsaker, omfattning och motiv. Republiken bekämpade och lyckades begränsa våldet, medan fascisterna tillämpade den massiva terrorn, med mångdubbelt fler offer, för att sätta skräck i befolkningen. Francos strategi innebar att alla republikanska krafter rent fysiskt skulle utplånas. Denna så kallade rening styrde till stor del fascistsidans krigföring, man flyttade inte fram sina positioner förrän slakten bakom de egna linjerna var fullbordad. Detta fortgick under hela kriget och det upphörde först efter Francodiktaturens fall.
Den disparata situationen på republikens sida – de nationella separationssträvandena, anarkisternas och de förmenta trotskisternas sociala revolution, de borgerliga republikanernas vacklande och kommunisternas tvetydiga folkfrontspolitik behandlas ingående. Denna splittring, som inte bara hindrade den militära samordningen, urartade successivt till en härva av konspirationer som komprometterade alla inblandade. Beevor påvisar det motsägelsefulla sovjetiska inflytandet och den groteska roll många ryska rådgivare och politruker spelade. Han ger en klar bild av hur stalinismens cancer överfördes till det kämpande Spanien, förgiftade det politiska klimatet och ställde slutligen, så som det samtidigt skedde i Moskva, även kommunister mot varann.
Beevor förbigår inte den heroiska kamp som det spanska folket trots alla svårigheter förde mot såväl yttre som inre fiender. Han belyser också de politiska och militära svek som försvagade republikens krigföring, med ytterligare lidande och många onödiga offer som resultat. Men hans framställning har, som brukligt är, främst ett elitistiskt perspektiv. Ledarna, generalerna och intrigmakarna är mer närvarande i det han skriver än fotfolket och dess vedermödor. Han behandlar även de internationella brigadernas roll och Beevor konstaterar, att även om deras numerär var begränsad, så var deras närvaro och insats betydelsefull på flera plan. Han skildrar hur hårt de utnyttjades som stöttrupper i utsatta lägen och vid alla viktiga frontavsnitt.
Nu 70 år efteråt infinner sig frågan varför historien om detta krig inte lagts till handlingarna. Det finns ett antal skäl, ett av de viktigaste är att Spanien inte har gjort upp med sin fascistiska historia. Kriget i Spanien fortgår i någon mening än idag, men nu som en kamp om historien. Den glömskans pakt, som var fascismens villkor för en övergång till borgerlig demokrati, efter diktatorns död 1975, håller sedan några år på att lösas upp. År 2006 har proklamerats som ”Året för återupprättandet av det historiska minnet” och en bred vänster arbetar intensivt för att rekonstruera republikens verkliga historia och vederlägga Francodiktaturens falska historieskrivning. Högern gör däremot allt för att bibehålla den historiska minnesförlusten och det gäller såväl kriget som de 40 åren av brutal fascistisk diktatur.
Beevors nya bok har mötts med mycket stort intresse i Spanien, men det som hos Beevor i stort sett hamnar utanför historien kan knappast det spanska folket lämna därhän. Det gäller västdemokratiernas dubbla svek mot Spanien, dels i samband med kriget, dels vid det 2:a världskrigets slut. Dessa svek är det dock inte främst spanjorernas sak att göra upp med. Det ankommer på alla sant demokratiska krafter i västvärlden, även i Sverige, att blottlägga sin historiska skuld till det spanska folket. Det gäller också att lära läxan och även idag hålla medvetandet vid liv om den borgerliga demokratins bristande lödighet när det gäller kampen mot fascismen. Det visade ju sig att dessa demokratier inte bestod det prov som Georg Branting så tydligt angav.
Antony Beevor har en skeptisk inställning till historieskrivningens vetenskaplighet. Han anser att den inte kan prövas på ett objektivt sätt, den blir alltid subjektiv. Därför är han återhållsam med slutsatser. Det är ett rekommendabelt förhållningssätt och trots sina begränsningar ger hans bok en god grund för en kritisk läsares egna slutsatser.
