Och sen ska man vara glad också är en bok skriven av kvinnor med olika slags funktionshinder, som utgår från kvinnornas egna erfarenheter, utan att filtreras av yrkesskribenter.
När Föreningen Liv i Sverige och Forum – Kvinnor och Handikapp för något år sedan gick ut med ett upprop fick de in bidrag från 259 kvinnor av vilka 39 fått med texter i boken.
Bokens redaktörer Pelle Olsson och Annette Lundborg har valt ut texter utifrån god litterär kvalitet, med motiveringen att det är det bästa sättet för att sprida kunskap om hur det är att leva med funktionshinder.
I urvalet finns många gripande skildringar från en verklighet som många har svårt att tränga sig in i. Texter som inte är hallelujavisor med ”myten om hur fantastiskt givande och spännande det är att vara handikappad”, som Monica Baeksgaard skriver i sitt inledande Upprop.
Gunilla Hårdbergs berättelse I Poliolandet skulle kunna bli en klassiker bland barndomsskildringar. För många väcker den säkert minnen om polioepidemin under 1950-talet, då var och varannan oroades av farsoten, som spreds över landet.
Vem som helst kunde drabbas och som läsare kan vi pröva tanken om hur det kunnat vara för oss själva om vi varit ett av barnen, som Gunilla Hårdberg skriver om.
Det är en smärtsam skildring, med kränkande inslag, som väcker en vrede som bär in i vår egen tid, där kränkningarna i viss mån fortsätter gentemot människor med sådana funktionshinder, som inte är allmänt accepterade.
Många gånger är samhällets stöd fortfarande bristfälligt, även om det i boken finns exempel på kvinnor som mött förståelse och därigenom fått möjlighet att förändra sin livssituation trots handikapp.
Bokens kvinnor, inklusive de som inte fått med sina berättelser, har skrivit ned tankar och känslor, som ger läsarna en påminnelse om det liv vi alla vill leva.
I berättelsen Symfonisk dikt utan instrument, skriver Inga Leffler Gelotte två meningar, som skulle kunna bli en utgångspunkt för en fortsatt diskussion: ”Ingen kan må bra av att tro att man blir sämre”, samt ”Jag ser det som orealistiskt att tro att jag någonsin kommer att bli bättre”.
Däremellan finns något av det liv hon som MS-sjuk fått leva i 30 år.
I berättelsen När livet plötsligt tar en ny vändning skriver Helén Lindelöf om hur en bilfärd hem från Borås djurpark slutar vid sidan av vägen. Familjen klarar sig, men den whiplash-skada hon får förändrar hela familjens livssituation. Hon har en svår tid framför sig med en skada som inte riktigt är accepterad.
Med hjälp av en klok kvinna vid Försäkringskassan får hon den rehabilitering hon har rätt till, där hon får insikt och börjar se sin situation på ett annat sätt.
”Jag förstod att mitt enda sätt rädda familjen från undergång, var att rädda mig själv. Jag måste må bra för att orka med. Och för att må bra måste jag lyssna på min kropp. Jag måste säga stopp när min kropp säger stopp”, skriver hon.
”Varje människa är en unik berättelse”, skriver Karin Barron, filosofie doktor på sociologiska institutionen vid Uppsala universitet i sitt efterord, där hon pekar på hur kvinnor med funktionshinder blivit en osynliggjord och avkönad grupp i vårt samhälle.
Genom denna bok har dessa kvinnor blivit synliga.
”Ett mycket gott betyg för en text, oavsett litterär form, är att man som läsare inte är exakt samma människa efter läsandet som före; man får ta del av en dimension av livet som bidrar till att man utvecklas eller fördjupas som människa. Berättelserna i denna antologi har denna kvalitet”, skriver hon.
I detta kan jag instämma, med en förhoppning att boken blir läst av de beslutsfattare som ansvarar för de skattepengar som inte längre vill räcka till för att ge det stöd som lagarna föreskriver.
Kanske kan denna form av skrivande bli en arbetsmetod även för fler grupper i vårt samhälle, som blivit osynliggjorda?