Inrikes/Nyheter 27 januari, 2020

Goodbye, Lenin?

Historien om hur en liten grupp försökte tvätta bort kommunismen från Kommunistiska partiet.

Våren 2019 delade Kommunistiska partiet i Malmö ut flygblad på byggarbetsplatser.
Det är en vedertagen metod för  partiet, som länge arbetat aktivt för att vara synliga i stadsbilden. Tidningen och partiorganet Proletären säljs i lösnummer på stan, parollen Röd front samlar många i första maj-tågen och  de lokala avdelningarna delar ofta ut flygblad. K, som partiet förkortas, har en lång historia av gatuorganisering.

Det nuvarande partiet grundades 1977 under namnet KPML(r), Kommunistiska Partiet Marxist-Lenininisterna (revolutionärerna), ett namn som de behöll fram till 2005. Partiet växte liksom många andra vänsterpartier fram ur Vietnamrörelsen och motståndet mot USA-imperialismen. Internationell solidaritet har länge varit ett av partiets främsta slagord.

Men våren 2019 pryddes lokalavdelningen i Malmös flygblad av helt andra ord, och de var särskilt riktade till polska byggnadsarbetare.

”Gå med i facket eller åk hem”

Ungefär samtidigt delade även Karlstads lokalavdelning ut ett flygblad, med texten ”Nej till moské på Rud”. Det rasistiska partiet Alternativ för Sveriges värmländska avdelning backade upp och gav flygbladet beröm, trots att de två partierna enligt egna utsagor har diametralt olika åsikter.

Men hur kommer det sig att ett kommunistiskt parti hamnar på samma sida som rasister?

– Jag vill inte säga saker som gör mer skada än den skada som redan är skedd, säger Anita Salvén  till Flamman.

Hon sitter i Kommunisternas avdelningsstyrelse i Stockholm och i partistyrelsen sedan 2017, och har sett hur frågor som den ovan fått stora konsekvenser för partiet, och hur fokus har hamnat på helt andra saker än den politik hon själv är intresserad av att föra.

– Det har varit hemskt tråkigt och tagit jättemycket kraft, fortsätter hon.

För flygbladen under förra våren var bara toppen av det isberg av interna konflikter som präglat K de senaste åren. Delar av partiet har drivit en politisk linje med åtgärder som ringer högerpopulism och socialchauvinism; fler poliser, stärkt gränsskydd och ifrågasättande av transpersoner; medan andra sidan har försökt hålla emot. Avhoppen har avlöst varandra och konflikter präglat kongresser och konferenser. Stämningen på partihögkvarteret Marx-Engelshuset i Göteborg har varit minst sagt ansträngd.

Allt började med ett utbrett behov att förnya partiet.

– Det handlade om att man ville bredda sig, det bottnar det i. Men det var många olika linjer och vi var alla överens om att vi skulle aktivera oss mer och hitta på idéer och nå ut. Men det gick för snabbt, berättar Anita Salvén.

I början av 2014 avgick partiets ordförande Anders Carlsson, som suttit på posten sedan 1999, och vid det laget hunnit fylla 63. Han efterträddes av Robert Mathiasson, en 34-åring från Lund som sedan femton år varit aktiv i den kommunistiska rörelsen. Den nya ordföranden sågs som en del av den generationsväxling som många ansåg nödvändig. Han var enligt Anita Salvén feminist och antirasist och en välkommen ordförande.

Men valet 2014 blev ett bakslag för partiet. Man hade hoppats på vänstervindar efter Alliansens mandatperioder, då man också backat, men man fortsatte att sjunka i kommunvalen. Så småningom påbörjade man ett arbete med att förnya partiet. Men Anita Salvén berättar att just det arbetet inte var helt förankrat bland medlemmarna.

– De fick så bråttom och vi andra fick bara hänga med. Jag tänkte mest på att de skulle bli utbrända för de hittade på så många olika grejer.
De som drev förändringsarbetet var en liten grupp bestående av ordförande Robert Mathiasson, partisekreterare Pär Johansson och, Jenny Tedjeza, som blev chefredaktör för partitidningen Proletären 2017.  De satt alla i AU, centrala arbetsutskottet. När Jenny Tedjeza intervjuades för sitt nya jobb i Proletären sa hon att tidningens nya linje skulle vara att inte vara rädda för att göra folk förbannade, och att sakfrågor skulle ha högt i tak.

– Vi alla ville ha förändring och mycket de gjorde var jättebra, men det var för mycket jobb och för få som gjorde det. Och sedan kom det rent ut sagt rasistiska uttalanden, säger Anita Salvén.

Drivande i förnyelsearbetet, med ansvar för material och marknadsföring på nätet, var också ordförande för Malmöavdelningen och partistyrelsemedlemmen Nils Littorin. Enligt honom själv var en del av förnyelsearbetet också att nå ut till delar av arbetarklassen som lockades av Sverigedemokrater, och han pekas av källor i partiet ut som en nyckelperson i den nya, invandringsfientliga linjen som med tiden blev allt mer tydlig.

– Det gick sakta, steg för steg högerut och de i AU kunde inte riktigt tala rent ut. Vi ställde frågan rakt ut i partistyrelsen om vi skulle ha ett marxist-leninistiskt kommunistiskt parti. Då svarade Robban att ja, det klart vi ska ha. Men ord stod mot ord, för sen blev det tal om att vi skulle lägga ned kommunismen, berättar Anita Salvén.

I början av 2018 bytte partiet logga: från den tidigare rödgula hammaren och skäran-symbolen och den röda stjärnan till det ”K” som används idag. Under höstens kongress fick konflikten tydligare konturer: en del av partiet ville gå högerut, den andra delen ville inte det. Högergruppen var långt ifrån en majoritet, men många av dem hade ledande positioner. På Proletärens ledarsidor vädrades åsikter som enligt Anita Salvén låg allt längre högerut. Nils Littorin, bland andra, ville tvätta bort delar av kommunismen och socialismen från partiet.

– Där tog de riktiga bråken vid. För majoriteten ville  fortsätta ha ett marxist-leninistiskt parti och man kan inte bara kräva av medlemmarna att det ska vara med på något annat. Så kom alla inlägg i Proletären som var höger. Och då menade vissa: vad är högerpolitik? De förnekade att det var populistiskt men man upplevde det så. SD-väljarna blev den viktiga gruppen, säger hon.

Så kom våren 2019. När det var dags för arbetarkonferens i Norrköping satt Anita Salvén och hennes partikamrater på bussen när det fick ett flygblad i händerna. Det var flygbladet från Malmös lokalavdelning.

– Vi tyckte det var totalt vansinnigt. Facket har ju inte stått för några vinningar för arbetarklassen, det har varit kamp underifrån. Det tyckte vi var helt fel och det blev jättemotsättningar, berättar hon.

En källa i partiet berättar för Flamman att många blev upprörda av flygbladet, och ville se repressalier, medan AU med Robert Mathiasson och Jenny Tedjeza i spetsen tog det lättare. Med repressalierna blev det ingenting av, och Malmöavdelningen och Nils Littorin fortsatte på inslagen bana. Snart kom de med kritik mot satsningar på HBTQ-certifiering, liksom ifrågasättande av ”multikulturalism” och ”ghettofiering” av Sverige. Littorin har genomgående pekats ut som en av de mest radikala och drivande i partiets högerfalang.

– Jag, Jenny, Robert, Per och några till, vi ställde självkritiska frågor om vad vänstern gör för fel när arbetare röstar på SD. Men istället för att mötas av en nyfiken diskussion fick vi SD- och rasiststämpel, säger Nils Littorin till Flamman.

Han menar att partiet har ”impregnerats av identitetspolitik och en liberal och elitistisk syn”. I december gick han till slut ut ur partiet, då hade redan flera av hans liktänkande lämnat. Robert Mathiasson avgick från partiledarskapet i september 2019 och Jenny Tedjeza slutade på sin post en månad senare. Båda var vid tidpunkterna utbrända, och uppgav att de lämnade AU till följd av sviktande psykisk hälsa. I samma veva avträdde även partisekreterare Pär Johansson.

Under Nils Littorins avgång kritiserade han K för att vara en ”illröd sekt”. Med sitt nystartade parti Malmölistan, dit han fick med ett tiotal av medlemmarna från Malmös kommunister,  är varken kommunism eller socialism en del av partibeteckningen.

Nils Littorin ifrågasätter bland annat flyktingstatusen för de som söker asyl i Sverige. Han menar att flykting betyder att man är förföljd, och när man inte är det ska man heller inte kallas för flykting. För den stora delen av de som kommer hit är det istället en fråga om ekonomisk invandring, enligt Littorin. Det är i sin tur något som det svenska välfärdssystemet är för skört för att klara av.

Det låter ungefär som den verklighet Sverigedemokraterna brukar hänvisa till i syfte att misstänkliggöra personer med utomeuropeisk härkomst som söker uppehåll i landet. Men om han låter som extremhögern bryr sig Nils Littorin inte om det.

– Jag skiter i vad Sverigedemokraterna och andra säger. En fascist och en rasist kan ha rätt i sak. Det är där vänstern gör bort sig, man har opererat bort verkligheten för att den inte stämmer överens med det man har i huvudet, säger han.

Det är svårt att undgå Nils Littorin. Hans avskedsbrev till partiet publicerades i Expressen och han har också bland annat synts på högerextrema tidningen Nyheter idag. Under sin tid i K tog han också mycket plats, enligt Anita Salvén.

– Han har retat gallfeber på medlemmarna, väldigt många är inte överens med honom. Men han syns mest och är skicklig med att tala för att man ska vända sig mot SD-väljare. Men själv är han väldigt långt ifrån den verklighet som en invandrare lever i. Han är inte ens arbetarklass, han är psykiatriker, säger hon.

Anita Salvén hänvisar till hur det var på 70-talet, när partiet bildades. Då var de präglade av en djup splittring mellan å ena sidan studenter och å andra sidan arbetare, som hade olika syn på frågorna partiet skulle driva.

– Jag var med i partiet för väldigt länge sedan och den skiljelinjen fanns redan då, berättar Ulf Bjereld, som idag är socialdemokrat och professor i statsvetenskap.

Men för 40 år sedan var han medlem i dåvarande KPML(r).

– Då handlade splittringen om de homosexuella och invandringen. Man uttryckte sig väldigt förödmjukande mot de finska invandrarna och kritiserade dem för att de inte hade klassmedvetenhet. Och homosexualitet ansågs vara borgerlig dekadens. Så det är konflikter som funnits sedan dess, i viss utsträckning, berättar han.

Enligt Ulf Bjereld  finns det i dag ett politiskt utrymme för en så kallad ”vänster-TAN”, det vill säga en  traditionellt sinnad, auktoritär och nationalistisk  vänster. Att en sådan strömning fått gehör i Kommunistiska partiet förvånar honom inte. Särskilt eftersom det politiska landskapet har förändrats markant de senaste fyrtio åren, och det kan vara svårt för ett litet vänsterparti att orientera sig i.

– De som har hjärtat till vänster i fördelningsfrågor kan i en del avseenden vara kulturkonservativa. Då kan man rent formuleringsmässigt gå hand i hand med Sverigedemokraterna, genom att väga flyktingar och arbetarklassens ställning mot varandra, säger Ulf Bjereld.
Men nu har alltså den delen av partiet som kallats så väl invandrings- som HBTQ-fientlig till stor del lämnat. Men under tiden har många från den andra sidan också hoppat av, berättar Anita Salvén. De orkade inte med att AU drev partiet högerut.

– Det är många som gått ur som man sörjer att de lämnat. Även vår ordförande Robert Mathiasson. Han ville ha förnyelse, men  exakt vad han menade, det vet man fortfarande inte. Men han var duktig och drivande, säger hon.

Som tillförordnad ordförande efter Robert Mathiassons avgång i september förra året utsågs Ulf Nilsson.  Även han ansågs tillhöra högerfalangen inom partiet, men hans partiledarkarriär blev kortvarig.

När det uppdagades att mångårige partimedlemmen Erik Andersson, som sitter i Gislaved kommunfullmäktige där partiet har ett mandat, brutit mot partiets stadgar och behållit en del av det arvode som egentligen skulle ha tillfallit partiet gick ordförande Ulf Nilsson till den lokala P4-kanalen och talade om saken. Efter att ha mött kraftig intern kritik för vad en del partimedlemmar ansåg var att smutskasta sina partikamrater avgick även Ulf Nilsson. Kommunistiska partiet har sedan dess stått utan ordförande. För tillfället styrs partiets arbete av två personer i Arbetsutskottet, men allt är än så länge provisoriskt, fram till kongressen som stundar nu i mars.

– Alla är helt slut nu. Vi tidigarelade kongressen för att få ett slut på den här tuffa tiden. Vi hoppas på att få jobba med våra frågor nu, och fokusera på dem. Det har kommit in otroligt många motioner, de kommer vara en viktig del. Så nu har vi det avskalat utan inbjudna gäster och med en flyktingplattform som vi alla ska enas kring, säger Anita Salvén.

Hon har sina förhoppningar om vem som ska bli ny ordförande, helst någon som är lite yngre. För förnyelsearbetet är fortsatt viktigt, men det måste gå till på rätt sätt.

– Om man nu ska gå till Lenin, så säger han att det inte finns några genvägar. Man måste synas och prata med folk i arbetarklassen. Det är bara det och det är ett långvarigt arbete. Det går inte att skynda fram.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Ledare 22 februari, 2024

Stormakternas dubbelspel försvagar folkrätten

Foto: Maxim Shemetov/AP.

I både Ukraina och Gaza har geopolitiken visat sig väga tyngre än människoliv. Resultatet är en farligare värld.

I buffertzonen mellan Egypten och Rafah syns lyftkranar, lastbilar och grävskopor. De ska resa en fem meter hög mur av färdiga betongblock i händelse av en palestinsk massflykt. Området är 19 kvadratkilometer stort och beräknas rymma 100 000 människor, men dess existens har ännu inte erkänts av de egyptiska myndigheterna.

Resultatet blir i värsta fall ännu ett ”flyktingläger”, eufemismen för permanenta städer för statslösa, varifrån palestinierna kan se de sista resterna av sina hem jämnas med marken. Redan nu har mer än 70 procent av infrastrukturen i Gaza förstörts, inklusive bostäder, skolor och sjukhus.

Den israeliska regeringen säger att en markinvasion väntar i Gaza vid starten för ramadan den 10 mars, såvida Hamas inte släpper all gisslan. Var den dryga miljonen palestinier som inte ryms i det egyptiska lägret ska ta vägen är oklart. FN:s humanitära chef Martin Griffiths säger därför att ett anfall mot Rafah kommer att leda till en ”slakt” som ställer palestinierna ”inför dödens dörr” (13/2).

Därmed skulle Benjamin Netanyahus högerextrema regering ignorera ordern från Internationella domstolen i Haag den 26 januari om att följa FN:s folkmordskonvention, och göra allt för att förhindra död och lidande. Netanyahu kunde inte bry sig mindre, men finner ändå en trogen uppbackare i Joe Biden, som trots sin frustration förser den israeliska presidenten med vapen.

Resultatet är inte bara katastrofalt för palestinierna, utan för hela världen. Som Amnesty Internationals chef Agnès Callamard förklarar i Foreign Affairs (15/2) signalerar förstörelsen i Gaza och västvärldens svar ”slutet för den regelbaserade ordningen och början på en ny era”. Detta samtidigt som världen blir allt mer multipolär, och ett tydligt regelverk för hur stater får behandla varandra behövs mer än någonsin.

Inte minst i förhållande till Vladimir Putin, som menar att den regelstyrda eran tog slut redan på 1990-talet. Med hänvisning till militära västliga interventioner i Belgrad, Libyen, Irak och Syrien sade han i sin krigsförklaring mot Ukraina den 24 februari 2022 att ”gamla fördrag och överenskommelser inte längre gäller”. Nu, två år senare, vet vi att han menade allvar. Han fortsätter att skicka soldater i döden, fängslar alla som säger emot, och trots det kraftfulla ukrainska motståndet är han inte beredd att erkänna landet som en suverän stat.

Som Hanna Perekhoda, historiker och medlem i ukrainska vänstergruppen Sociala rörelsen, sade när hon besökte vårt panelsamtal på Solidaritetshuset i Stockholm den 14 februari: Kriget rör oss alla. För vad är det för incitament som dessa krigsförbrytare lämnar efter sig? Rätten att ta för sig utan att omvärlden agerar.

Och hur ska vi någonsin ta en svensk högerpolitiker på orden igen i humanitära frågor, när den visat sig så likgiltig inför mördandet av drygt 28 000 palestinier på fyra månader? När den upprätthåller handeln med rysk olja och låter de ukrainska flyktingarna leva på 71 kronor om dagen?

Om vi på allvar vill skapa en värld utan erövringskrig och terror måste samma regler gälla för alla. Ryssland måste ut ur Ukraina, och Israel ut ur Gaza. Putin och Netanyahu måste till Haag. Och om de båda krigsherrarna vägrar avsluta sina krig måste omvärlden överväga att tvinga dem. Sällan har väl en FN-styrka varit mer motiverad än för att rädda de palestinier som är fast i Rafah.

Detta är den första av två ledare som jämför krigen i Gaza och Ukraina. Denna berörde internationell rätt, nästa om hur ledarna använder mytologi för att motivera sina brott.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 22 februari, 2024

Civila kontrollanter kritiseras: ”Politiskt poserande”

Kartläggningen av kontrollanter är ett arbetsmiljöproblem, enligt Transportarbetareförbundet. Foto: Adam Ihse/TT.

En ny sajt hänger ut civilklädda kontrollanter på Göteborgs spårvagnar. Facket är kritiskt mot metoden – men menar samtidigt att Västtrafik skapar otrygghet för de anställda.

I början av februari kliver de första civila biljettkontrollanterna ombord på spårvagnarna i Göteborg. Utöver den id-bricka som måste vara synlig är de klädda precis som vilken resenär som helst, utan uniform eller den klassiska ”vita kepsen”.

Kort därefter ligger många av deras ansikten uppe på hemsidan Kontrollantkoll, som den autonoma vänstergruppen Framåt kamrater ligger bakom. Civilkontrollanterna uppmanas ”skaffa ett hederligt arbete” med en sarkastisk länk till Platsbanken, och kallas ”aggressiva och hänsynslösa låtsaspoliser [som] ska leta fattiga stackare att förstöra dag och liv för.” Guiden ”Hur du plankar i Göteborg” innehåller en mängd rutinerade tips för den som vill åka gratis.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 21 februari, 2024

Davidsstjärnans konturer framför ett ljusspel under minnesdagen för Förintelsen vid Koralltemplet i Bukarest, Rumänien, den 29 januari 2024. Foto: Andreea Alexandru/AP.

Det ska bli olagligt att förneka Förintelsen. Det är regeringens budskap när de nu skickar ett nytt lagförslag om att kriminalisera folkmordsförnekelse på remiss till lagrådet.

Förnekelse av förintelsen är stötande och förkastligt. Nazisternas industriella massmord på Europas judar, romer och andra utsatta grupper är inte bara ett historiskt faktum utan också ett trauma vi har skyldighet att bära med oss. Detta är ett exempel på minneslagstiftning, alltså juridisk styrning av historieskrivningen.

Av flera skäl är det fel väg att gå. För det första är det inte domstolsväsendets uppgift att slå fast vilka tolkningar av historien som är riktiga eller tillåtna. Att överlåta den makten åt jurister bryter mot grundläggande principer om hur ett öppet samhälle bör behandla kunskap och okunskap. För några år sedan försökte nationalistiska politiker i Polen göra det olagligt att framhålla polsk inblandning i nazisternas folkmord. Det finns med andra ord en påtaglig risk att detta redskap i framtiden kommer att användas i ohederliga syften.

För det andra kommer det uppstå problem när domstolarna ska avgöra vilka historiska brott som omfattas av lagen. Ett stort mått av godtycklighet tycks oundvikligt. 

När det gäller Förintelsen är detta inte ett problem. Men lagen ska även omfatta andra folkmord och aggressionskrig. Vilka? För att undvika svåra gränsdragningar ska lagen begränsas till fall som behandlats i svensk eller erkänd internationell domstol. Det innefattar Förintelsen samt folkmorden i forna Jugoslavien och Rwanda, men inte det armeniska folkmordet. Vilka som ställs inför rätta i Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) i Haag får betydelse för hur lagen ska tillämpas. Men denna domstols uppgift är att lagföra förbrytare, inte att skriva historia. Varken USA eller Ryssland har anslutit sig till domstolen, och möjligheterna att döma krigsförbrytare från dessa länder är små. Den gamla klichén att segrarna skriver historien riskerar med andra ord att bli svensk lag. 

Just nu granskar Internationella domstolen (ICJ, ej att förväxla med ICC) ett ärende där Sydafrika anmält Israel för brott mot FN:s folkmordskonvention. En fällande dom skulle kunna få dramatiska konsekvenser för vad som i framtiden får sägas respektive inte sägas om Israels krig i Gaza. Detsamma gäller om Hamasledare i framtiden skulle ställas inför rätta i Haag. Dessa scenarier är hypotetiska, men vittnar om att lagstiftningen kan få oförutsedda konsekvenser. 

I utredningen till det nuvarande lagförslaget hänvisas till professorn i folkmordsstudier Gregory H. Stanton och hans teori om att alla folkmord följer en gemensam grundstruktur. Det börjar med vi och de-tänkande, och utvecklas via särskiljande och avhumanisering till regelrätta förföljelser och slutligen massmord. Förnekelsen tar sedan vid för att sopa igen spåren.

För att förhindra att historien upprepar sig behöver vi med andra ord se till alla dessa steg. Det är viktigt att motarbeta alla tendenser i samhället till att etniska, religiösa och andra grupper ställs mot varandra, utmålas som primitiva eller ondskefulla, utsätts för påhopp och glåpord. Att överlämna åt våra domstolar att sköta historieskrivningen kommer inte att lösa problemet. Kampen mot rasism måste i stället föras på bred front.

Björn Lundberg
Historiker vid Lunds universitet.
Kommentar/Utrikes 20 februari, 2024

Inspiratör. Navalnyjs porträtt hålls upp vid ryska ambassaden i Berlin den 16 februari 2024. Foto: Markus Schreiber/AP.

Med snillrika metoder lyckades Aleksej Navalnyj skapa massrörelser i ett auktoritärt land. Hans död var oundviklig – men hans insikter är eviga.

Den ryska politikern Aleksej Navalnyj dödades den 15 eller 16 februari i ett högriskfängelse i norra Ryssland. Den sanna dödsorsaken är fortsatt okänd, och detsamma gäller kroppen, som hans föräldrar och fru nu förgäves försöker få ut från de ryska myndigheterna.

Kanske får vi aldrig veta vad han dog av – ett slag, gift eller systematisk tortyr under hans tre år i fängelse. Även om många, inklusive jag själv, fortfarande har svårt att förlika sig med tanken på Navalnyjs död, har resultatet varit förväntat sedan han återvände till Ryssland i januari 2021. Efter att mirakulöst ha överlevt ett försök till förgiftning av ryska specialtjänster flög han till Moskva från Berlin för att genomgå behandling, och arresterades omedelbart.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ilya Budraitskis
Rysk historiker, som sedan invasionen av Ukraina befinner sig i landsflykt.
Ledare 19 februari, 2024

Sverigedemokraterna, Yxan och jag

Högerextremismen – en del av svensk modern historia. Foto: Staffan Lövstedt/TT

Melin och SVT väljer att glömma bort den mörka närtidshistorien.

Jag minns fortfarande första gången jag mötte en skinnskalle på nära håll. Året var 1989, jag var 18 år och hade precis börjat röra mig fritt i centrala Stockholm. Detta var samma tid som nazister hade börjat hänga runt Slussen och Gamla stan. Dagarna ägnades åt att skrämma skiten ur folk, och på nätterna spöade de sådana de inte gillade. Då var det mest homosexuella män som åkte på stryk. Invandrarnas tur kom sedan. 

En försommardag strosade jag längs Västerlånggatan när det omisskännliga lenrakade huvudet, kängorna och silhuetten av en grön bomberjacka dök upp i mitt synfält, i riktning rakt mot mig. Han presenterade sig som ”Yxan” och frågade om jag ville gå på dejt. Av ren äventyrslusta sade jag okej. Vi plankade in på Skansen och det mest anmärkningsvärda som hände var att han klättrade över stängslet in till älgen och kliade honom på mulen. I efterhand hörde jag att Yxan – kan ni tänka er? – var en brutal jävel. Under de kommande åren skulle ett antal unga utrikes födda personer få sina liv avslutade av sådana som honom. Vänsterpartiets dåvarande partiledare Gudrun Schyman undkom med en hårsmån ett attentat med en handgranat under ett förstamajtal 1993. Några av dessa var med i Bevara Sverige svenskt (BSS), andra i Sverigedemokraterna. 

I en intervju i Svenska Dagbladet (18/2) fick även Liberalernas Martin Melin anledning att plocka fram ett gammalt minne från ungefär samma tid, nämligen då han som polis var i tjänst vid Schyman-händelsen. Han minns nästan rätt och blandar ihop två av de då härjande högerextrema rörelserna. En som försvunnit från gatorna, Vam, och en som numera delar jobbadress med Melin. Det ena minnet gör honom till hjälte, och det andra till en smidig förhandlare med sitt eget samvete. 

Jag tillhör dem som uppskattat SVT:s storsatsning Historien om Sverige. De generösa expertinslagen och pigga dramatiseringar gör serien till smart underhållning. Men tiderna är känsliga, i synnerhet public services relation till politiken, så när vi kommer till sista avsnittet börjar det bränna till. Det berättas visserligen om Ådalen 31, men händelsen stökas undan som en ”stor tragedi”, utan att det nämns att Socialdemokraterna öppet klandrade socialisterna för skjutningarna, däremot vare sig arbetsgivarna Graningeverken eller militären. Här finns en obearbetad sorg som ännu spökar i kulisserna i dagspolitiken. Efter Ådalen återstår välfärdsåren och de obligatoriskt hövliga, apolitiska Palme-ögonblicken. Då stöter producenterna på bekymmer. Hur ta tittarna i mål? Lösningen: en pannbands-kille som joggar från sjuttiotalet över ängar och fält till en fluffig monolog om energikris, gröna vågen och nyliberalism och fram till eftertexten. Snipp snapp snut.   

Skinnskallarna, lasermannen, den framväxande nationella rörelsen och Sverigedemokraternas intåg i politiken, händelser som mer än något annat präglat svenskars liv de senaste trettio åren, antagligen mer än slaget vid Lützen, tåget över Stora Bält eller ens mordet på Gustav III, förbigås som om det varit krusningar på vattenytan. 

Man kan inte klandra SVT för att vara försiktiga med att skildra närtiden i ett folkligt bildningsprogram. Men det blir tydligt hur Yxans värderingar blivit hegemoniska och därför onämnbara, vilket i sin tur orsakar partiell minnesförlust hos sådana som Melin och hans Tidökamrater. Samtidigt genererar beröringsskräcken med de här decenniernas rörelser rikligt med stoff för framtida historiesatsningar. Det ser jag fram emot. Och 1989, det var ju verkligen nyss. 

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Ledare 18 februari, 2024

Fossillobbyisterna skålar medan aktivister fängslas

Greta Thunberg och hennes kamrater friades i rätten trots lagskärpningar mot aktivism. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP.

År 2023 var det varmaste sedan mätningarna började. Regeringens svar – höjda straff för dem som som påpekar det.

Den 2 februari friades Greta Thunberg i rätten i London. Hon stod åtalad tillsammans med fyra andra miljöaktivister för störande av allmän ordning efter att ha blockerat ingången till en av fossillobbyisternas mest högprofilerade konferenser, som hölls på det femstjärniga hotellet Intercontinental i centrala London i oktober förra året.

Den årliga konferensen hette tidigare rätt och slätt ”Oil & money”. Men så får fossilkonferenser inte heta längre. 2020 döptes den om till ”Energy intelligence forum”.

På konferensen samlas oljeindustrins toppar, politiker och lobbyister för att diskutera branschens framtid, eller som säljprosan beskriver det: ”ta fram hållbara lösningar till 2000-talets energiutmaningar”. Vid årets upplaga närvarade cheferna för några av världens största oljeföretag, bland annat Shell, Aramco, och Totalenergies. Cheferna är, först och främst, måna om att deras miljöförstörande industrier inte fasas ut allt för snabbt.

På konferensens första dag blockerade ett hundratal aktivister hotellets ingångar. Många av de snopna konferensdeltagarna blev stående utanför hotellet. 26 miljöaktivister anhölls under aktionen, däribland Greta Thunberg, som under ett tal uppmanade till direkt aktion för att ”sparka oljepengarna ut ur politiken”.

Att Greta frias är en god nyhet i en annars dyster tid för klimataktivister. Flera europeiska regeringar har de senaste åren inskränkt deras rätt att protestera, samt höjt straffen för aktivism.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att minska framöver.

Storbritannien är ett särskilt avskräckande exempel. Förra året infördes ny lagstiftning som ökar polisens befogenheter avsevärt och medför stora inskränkningar i demonstranters rättigheter. Den nya lagstiftningen sänker tröskeln för vad som räknas som en allvarlig störning av den allmänna ordningen och ger polisen möjlighet att utföra kroppsvisitering utan misstanke vid demonstrationer. I vissa brottmål bestämmer domaren att åtalade aktivister inte får nämna klimatkrisen eller förklara motiven för sina handlingar. Tre aktivister från Insulate Britain har fått fängelsestraff för domstolstrots efter att de brutit mot domarens regler och motiverat sina handlingar.

Även Sverige går i samma riktning. De senaste två åren har åklagarmyndigheten börjat åtala klimataktivister för både sabotage och sabotage mot blåljusverksamhet, vilket tidigare inte använts i domar som gäller demonstrationer. Båda brotten kan ge upp till fyra års fängelse. Både Moderaterna och Sverigedemokraterna har sagt att de vill införa hårdare straff för klimataktivister.

Trots försöken att dämpa klimataktivismen är det svårt att föreställa sig att aktionerna kommer att avta framöver, i takt med att temperaturen fortsätter stiga och aktivisterna blir mer desperata.

Miljöaktivisterna stärks dessutom av de stora framgångar som civil olydnad nyligen uppnått. I Nederländerna lyckades klimataktivister i höstas få politiker att rösta igenom en utfasning av statliga bidrag till fossila bränslen efter att aktivisterna blockerat en motorväg i 27 dagar och polisen anhållit över 9 000 demonstranter.

Men att införa oproportionerligt hårda straff för miljöaktivister medför en egen risk: att vanliga människor börjar sympatisera mer med de jobbiga miljökämparna utanför hotellentrén, än med de politiker i lobbyn som är mer intresserade av att straffa aktivister än att ta klimathotet på allvar.

Utrikes 18 februari, 2024

Ett år av hopp och utmaningar för Lula

Lula da Silva svors in som president den 1 januari 2023, tillsammans med representanter från olika utsatta samhällsgrupper, inklusive urfolk och funktionshindrade. Foto: Eraldo Peres/AP.

Sedan Lula återtog makten för ett år sedan har vänstern knutit sitt hopp till Brasiliens nygamla president. I ekonomin ser det mer positivt ut än befarat, men med en högervriden kongress och ett kärvt ekonomiskt världsläge tornar utmaningarna upp sig.

– Visst, det händer positiva saker i ekonomin, men det har fortfarande inte nått ned till oss.

Joselito Assis är lokal aktivist i ett fattigt område i tremiljonerstaden Salvador, i nordöstra Brasilien. Det har varit ett par tunga år med pandemin och den förra högerextrema presidenten Jair Bolsonaro. Skolorna har inte fungerat då undervisningen bedrevs digitalt under pandemin, trots att flertalet inte har tillgång till internet. Därmed har en hel generation ungdomar stått utan utbildning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Veckobrev 16 februari, 2024

Krig är inte vackert – utan krasst, skitigt och meningslöst

Ryska soldater paraderar på Röda torget i Moskva på Segerdagen den 9 maj. Foto: Pelagia Tikhonova/Moscow News Agency via AP.

Låt mig börja med ett citat:

”Det är ohyggligt kallt: soppan fryser i snuskburken, en spottloska hinner stelna innan den slår i backen med ett skarpt litet klirr … Därborta gräver de i snön för att skaffa undan ett lik, ett liv, en sårad som inte kom fram till sjukhuset i tid och som i stället frös ihjäl eller förblödde. Därborta pågår byteshandel, sprit mot bröd.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Rörelsen 16 februari, 2024

Europa behöver en stark, rödgrön vänster

Nooshi Dadgostar från Vänsterpartiet och Pelle Dragsted från Enhedslisten.

För att bekämpa klimathotet, prishöjningarna och den växande högernationalismen behövs en stark, europeisk vänster. I dag kraftsamlar vi i Köpenhamn inför EU-valet, för ett Europa som sätter människors behov framför storföretagens vinster.

I dag samlas en rad europeiska vänsterpartier i Köpenhamn. Syftet är att enas om en rad frågor som vi vill driva tillsammans i EU-parlamentet under mandatperioden 2024-2029. 

Även om varje enskilt medlemsland i EU har sina egna specifika problem som ska lösas så ser vi från vänstern att vi också har många gemensamma frågor som vi kan samarbeta kring. Klimatförändringarna drabbar förstås oss alla, även om det just nu är södra Europa som drabbas värst av torka, skogsbränder och översvämningar. Den enorma skatteflykten angår också oss alla eftersom de uteblivna intäkterna borde ha gått till våra gemensamma välfärdssystem i stället för till skatteparadis. Många hushåll runt om i EU kämpar också i vardagen med höga mat- och elpriser, såväl som höga hyror och bostadslån.

För oss är det tydligt att det är progressiva vänsterkrafter som har lösningarna på dessa frågor. Men då måste det också bli fler av oss i EU-parlamentet! 

Många hushåll runt om i EU kämpar i vardagen med höga mat- och elpriser.

Till mötet i Köpenhamn kommer dels företrädare från de sex partier som inför förra valet enades under parollen ”Det är folkets tur nu”, det vill säga Vänsterpartiet, danska Enhedslisten, finska Vänsterförbundet, franska La France insoumise, spanska Podemos och portugisiska Bloco de Esquerda. Därtill kommer representanter från vänsterpartier från flera andra EU-länder, som Italien och Polen. Vi hoppas kunna enas kring ett tiopunktsprogram som vi kan driva under valrörelsen och därefter göra verklighet av i EU-parlamentet.

Exakt hur vårt gemensamma program kommer att se ut återstår att se, men vi är rätt säkra på att det kommer att kretsa kring följande tio punkter:

1. En grön och rättvis omställning. Det kräver att EU sätter klimatet framför marknaden och att de som släpper ut mest ändrar sig mest, notan ska inte gå till vanligt folk.

2. Bekämpa den enorma skatteflykten från EU-länderna. Vi måste öka storföretagens transparens och svartlista även europeiska skatteparadis.

3. En arbetsmarknad med bra jobb och schyssta arbetsvillkor. Vi måste motverka framväxten av allt mer otrygga anställningar och social dumpning.

4. Bekämpa åtstramningspolitiken. EU:s budgetregler måste ändras för att möjliggöra storskaliga offentliga investeringar i social och ekologisk hållbarhet. 

5. En bostadsmarknad där folk kan bo bra till rimliga priser. Det kan vi skapa genom gemensamma investeringar och sänkta bankräntor.

6. En rättvis handel. Att premiera handel med produkter som tillverkats under bra arbetsvillkor och med höga klimat- och miljökrav måste vara stommen i de handelsavtal som EU sluter med andra länder.

7. En human flyktingpolitik där asylrätten respekteras och våldet vid EU:s gränser stoppas.

8. Ett feministiskt Europa. Kvinno- och hbtqi-rörelsen står i fokus för attackerna från den växande högernationalismen. Vi står upp för kvinnors och hbtqi-personers rättigheter och fortsätter att kämpa för aborträtten och mot det könsbaserade våldet.

9. Ett Europa för fred och mot ockupation. Vi måste säkerställa stödet till såväl Ukraina som till Palestina och stå upp för folkrätten. Utrikespolitiken ska inte baseras på kärnvapenhot utan på ett försvar för mänskliga rättigheter, medling och fred.

10. Ett EU för människor, inte för lobbyister. Idag har representanter för storföretagen ett enormt inflytande på EU:s politik. Vi vill öka transparensen och bekämpa korruptionen.

Den 9 juni är det EU-val. Det blir ett val mellan å ena sidan de högerextremas nationalism och klimatförnekelse tillsammans med den traditionella högerns nyliberalism, och å andra sidan en vänster som driver på för en rättvis klimatomställning där människors behov och inte storföretagens vinster står i centrum.

Inrikes 16 februari, 2024

Facklig nytändning stoppar inte medlemstapp

Hamnarbetare från facket Transport blockerar lastning av fordon från den amerikanska elbilsjätten från hamnen i Malmö. Foto: Johan Nilsson/TT.

Trots ett högt stöd för Teslastrejken fortsätter LO att tappa medlemmar. De traditionella arbetaryrkena blir färre, och de som finns kvar blir allt svårare att nå.

Runt 6 000 personer lämnade LO-förbunden under 2023. En inbromsning jämfört med de två tidigare åren, då man totalt blev av med över 40 000 medlemmar, men en fortsättning på samma tydliga trend – facken tappar arbetare.

Samtidigt har tjänstemannafacket TCO fått hela 25 000 nya medlemmar på ett år, och akademikernas förbund Saco kan glatt rapportera att man växer för sextonde året i rad. German Bender (bilden), utredningschef på den fackliga tankesmedjan Arena Idé, ser en arbetsmarknad i förändring.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr