Utrikes 19 december, 2014

”Google spionerar på oss och informerar USA:s regering”

Kommentar från ansvarig utgivare.

Flamman beslutade att publicera vår stående krönikör Ignacio Ramonets intervju med Julian Assange trots att vi förstod att det med anledning av den pågående utredningen mot Assange om våldtäkt skulle vara kontroversiellt. Vi ansåg, och anser, att det trots detta är ett intressant och unikt material och att Assange trots anklagelserna ska kunna höras i media.

Men i inledningen av texten blev det fel. Den beskrivning av Assanges brott som Ignacio Ramonet gör – där han slår fast Julian Assange ”förföljs” av Sverige och att hans ”brott är att med Wikileaks ha uppdagat Irak- och Afghanistankrigens dolda verklighet och USA-diplomatins ränker och intriger” – borde vi ha varit mer uppmärksamma på. I sitt publicistiska sammanhang borde det naturligtvis ha nämnts att Julian Assange i Sverige utreds för våldtäkt och att Flamman självklart inte tagit ställning i skuldfrågan till detta brott.

Flamman ber om ursäkt för det inträffade och väljer att med detta tillägg låta texten vara kvar på internet.

 

Jonas Thunberg

Ansvarig utgivare

 

Nedan följer artikeln: 

 

Sedan trettio månader har Julian Assange sin tillflykt på Ecuadors ambassad i London, förföljd och inringad av USA och bundsförvanter (Storbritannien, Sverige). Hans brott är att med Wikileaks ha uppdagat Irak- och Afghanistankrigens dolda verklighet och USA-diplomatins ränker och intriger.
Edward Snowden, Chelsea Manning, Glenn Greenwald och Julian Assange är en ny grupp oliktänkande som avslöjar maktens hemligheter. De spåras upp, förföljs och trakasseras – inte av auktoritära regimer utan av stater som gör anspråk på att vara demokratiska föredömen.
I sin nya bok ”När Google mötte Wikileaks”(1) gör Assange nya avslöjanden. Det började med ett långt samtal med Googles verkställande president Eric Schmidt i juni 2011 för hans bok ”The New Digital Era”. När den publicerades 2013 fann Assange att Schmidt hade förvrängt hans uttalanden och att Schmidts framställning var virrig av storhetsvansinne. Assanges bok är hans svar.
Han avslöjar hur Google – och Facebook och Amazon med flera – övervakar och spionerar på oss och överför informationen till USA:s säkerhetstjänst. Och deras nära, nästan strukturella förbindelse med USA:s utrikesdepartement. Och att den digitala galaxens storföretag övervakar och kontrollerar oss mer än staterna.
”När Google mötte Wikileaks” öppnar ögonen för hur vi dagligen bekymmerslöst använder vår smartmobil, platta och dator och surfar på Internet. ”Se upp!” varnar Assange, för du lämnar spår efter dig och ditt privatliv, spår som företag – som Google – samlar in och arkiverar för att en vacker dag använda dem mot dig.
Vi stämde träff med Assange i London, den 24 oktober, i ett litet ombonat rum på Ecuadors ambassad. Vi hade planerat en och en halv timme, men det blev två och en halv.

 

Varför menar du att Google är världens mest inflytelserika företag?
Världen genomlever en djupgående förändring och Google har störst inflytande över dess karaktär och kanske även snabbheten. Jag är inte säker på att Google är det mest inflytelserika företaget i absoluta termer. Men åtminstone bland It-företagen är Google det mest inflytelserika, totalt sett. Electric, Raytheon, Booz Allen Hamilton, Exxon Mobil, Chevron, finansbolagen med flera bolagsjättar har inte Googles närvaro i det globala samhället, i samspelet med folk.

 

Du skriver också att ”Informationsteknologins frammarsch, förkroppsligad i Google, förebådar privatlivets slut som sådant för de allra flesta människor och växlar in världen på spår till auktoritära samhällen” och att Silicon Valleys teknologi är ett redskap för USA:s utrikespolitik.
Samarbete mellan USAs militärindustriella komplex och Silicon Valley har en lång historia. Noam Chomsky avslöjade den på 70- och 80-talen(2). Då var det militären som styrde utvecklingen av datorerna, jättestora maskiner för deras utvecklingsprojekt: månfärder, kärnvapen, ICBM-raketer (3), kärnvapenbärande ubåtar som de uppdrog åt USA:s storbolag att tillverka.

Det förändrades på 90-talet när Silicon Valley började sikta på informationsteknik för masskonsumtion. Det var då Apple, Google, Amazon och lite senare Facebook började framträda som våra ”vänner”, en drömbild som utplånade de flesta akademikers tidigare negativa uppfattning om Silicon Valley på grund av den militära kopplingen.

Och dessa nya megabolag, som Google, upprättade ett nära förhållande med statsapparaten i Washington, särskilt utrikesdepartementet. Det gäller Googles högsta chefer, Eric Schmidt(4) och Jared Cohen(5).

 

På vilken grund hävdar du att Eric Schmidts besökt i Kina, Nordkorea och Burma 2013 också handlade om ”hemlig diplomati” på Washingtons uppdrag?
Jag utgår från egen erfarenhet. Vi kunde visa att när jag delgav Eric Schmidt information hamnade den omedelbart hos utrikesdepartementets högsta ledning. Och när Eric Schmidt använde Lisa Shields (6) som kontakt till mig, så föregicks det av ett informationsflöde andra vägen, från utrikesdepartementet till Eric Schmidt. Jag tror att detsamma också gäller hans besök nyligen på Kuba.

 

Var det ett naivt av dig att ta emot Eric Schmidt och hans vänner?
Jag är van att träffa alla slags människor, även journalister med tvivelaktig bakgrund. Så jag tog emot honom och hans tre följeslagare (Jared Cohen, Lisa Shields, Scott Malcomson) men var så klart försiktig och noga med att inte avslöja några detaljer. När han ville veta med vilken teknik Wikileaks försvarade sig beskrev jag hur vi gjort tidigare.

Samtalet varade över fem timmar. På den tiden lär man sig mycket om en persons humör, intresseinriktning, humor etc. Men det är klart att jag hade varit lite försiktigare om jag vetat att allt skulle vidare till utrikesdepartementet. Men jag kunde också dra slutsatser om honom och följeslagarna.

Jag blev besviken på hans bok, men förstod också hans syfte. Jag hade så klart bandat vårt samtal och kunde jämföra vad jag sagt med vad han tagit med, utelämnat och förvrängt, och förstå vad han ville uppnå. Det var egentligen inte att angripa mig utan att framställa Google som den geopolitiska visionär USA behöver, som Washington skulle vända sig till och lyssna på.

 

Du säger att de privata företagens övervakning av oss är lika farlig som staternas?
Åtskillnaden mellan staten och storbolagen är på väg att försvinna i de flesta västländer. Men samförståndet är tydligast i USA där till exempel 80 procent av de nationella säkerhetstjänsternas (7) budget går till privata företag. Det gäller till och med den allra hemligaste, NSA. Att statens spionage har utsatts för mer intresse än den privata sektorns tror jag för det första beror på en allmän lag: när komplikationsgraden ökar, minskar antalet personer som förstår problemet. Som när USA anlitar privata Blackwater (8) för uppdrag i Irak och Afghanistan. Hur stor uppmärksamhet ägnas de övergrepp Blackwaters legoknektar begår, jämfört med medias uppmärksamhet när det begås av en statlig militär? I båda fallen är det USA:s regering som ger order och betalar. Det är bara olika namn, det räcker för att dölja innebörden.

För det andra, särskilt när det gäller USA, har vi den politiska aspekten. Nästan hela liberala vänstern finns i demokratiska partiet, i ett klientsystem. Därför ägnar de inte vederbörlig uppmärksamhet åt regeringens övergrepp och den allomfattande privatiseringen. Och den libertarianska sidan av republikanska partiet ser bara regeringen som enda problemet, aldrig den privata sektorn. Men det är den privata sektorn som i stor utsträckning styr regeringen. Några megaföretag som exempelvis Google eller Goldman Sachs, med deras enorma storlek och monopol, styr statens centrala verksamhet som om de vore själva regeringen.

Dessa privata megaföretags årliga omsättning är större än många staters bruttonationalinkomst. Ta Ecuador och konflikten med oljebolaget Chevron som fakturerar omkring 300 miljarder US dollar årligen (9). Skillnaden är avgrundsdjup. Chevron framställer Ecuador som ”mäktiga staten” som använder sin tvångsmakt för att förnedra och hota ett privat företag. Men om vi jämför deras ekonomiska tillgångar så råder ju ingen tvekan om att Chevron är mäktigast. Så mäktigt att de också kan räkna med USAs tvångsmakt för att hota Ecuador, om nödvändigt genom att mobilisera ”civilsamhället”.

 

Menar du att ordet civilsamhälle är vilseledande?
De flesta organisationer som räknas in i ”civilsamhället” finansieras för att tjäna statens eller de mäktigaste företagens intressen. Ta New American Foundation, NAF (10), till exempel, i Washington. Vem finansierar dem? Jo, bland andra Eric Schmidt personligen och Google som företag samt utrikesdepartementet. Detsamma gäller många fler NGOer, och nyckelpersoner som tjänar båda sidor. NAFs generalsekreterare Anne-Mari Slaughter arbetade tidigare som Hillary Clintons rådgivare och fortsätter på utrikesdepartementet. Och som lärare på Princeton, samtidigt. Så här har vi dem allihop: personen Eric Schmidt, bolagen Google, regeringens utrikesdepartement.

Fastän det kan verka som om Google och Facebook är konkurrenter, så samarbetar de med varandra och staten i NGO-styrelser. NAF är den politiskt mest betydelsefulla och Eric Schmidts ”politiska hemvist” i Washington. Men både han och andra direktörer sitter också i andra stiftelser som gör anspråk på att förkroppsliga ”civilsamhället”.

 

Du menar att det vi kallar ”representativ demokrati” döljer en mäktig vilja att kontrollera folken.
Du känner ju till Noam Chomskys berömda påstående: ”Massmedia är för demokratin detsamma som propagandan för diktaturen”. Det är två olika sätt att manipulera, nödvändiga för kontrollsystemen.

Vad säger du om ”Total Information Awareness” (11), tror du att projektet har övergivits?

Nej, absolut inte. Wikileaks har dokument som vi ännu inte publicerat om hur projektet uppstod. Omedelbart efter den 11 september 2001 ville USAs samlade säkerhetstjänster öka sin redan stora makt. Massövervakning förekom ju före 11 september, Nationella Säkerhetstjänsten, NSA, var redan ett jättemonster som samlade in väldiga informationsmängder. Men omedelbart efter 11 september ville armén beröva NSA denna godbit. Så de lade fram ”Total Information Awareness” med något de kallade MOAD, Mother of all databases (12) som skulle innefatta alla data som samlas i USA: CIAs, övriga underrättelsetjänsters, satelliternas mm. Projektet godkändes till att börja med. Men NSA såg arméns förslag som ett hot och bekämpade – inledningsvis utan framgång – TIA och det cyberkommando som inrättades. Så tillsammans med demokraternas främst ansvariga inom området angrep NSA projektet som ett hot mot de medborgerliga rättigheterna, och började ta över delar av TIA. Så projektet som sådant har försvunnit, men alla dess syften gäller och ingår nu i NSA:s uppdrag.

 

Du brukar säga till dina läsare: ”Lär dig hur världen fungerar”. Men hur ska det gå till?
Internetrevolutionen har kopplat ihop alla samhällen och alla deras spioner, innefattande de främsta. Detta har förstärkt globaliseringens negativa aspekter, den superaggressiva ekonomiska konkurrensen, finanstransaktioner i ljusets hastighet. NSA och Google med flera samlar in privat information från och om de maktlösa för att använda den till egen fördel. De redan mäktiga kan mångfaldiga sin makt och utsträcka den till alla länder.

Men å andra sidan har denna revolution gjort det möjligt för människor runt om i världen att lära sig av och med varandra, dela med sig, ge och få mer information och bättre förstå hur världen fungerar. Så växer miljoner människors kunskap, och därmed makt. Och organisationer har vuxit upp som Wikileaks, som samlar in de supermäktiga organisationernas hemligheter och ställer dem till hela världens förfogande, för att balansera den ojämlika maktfördelningen.

Ben Alis ministrar erkänner att några av Wikileaks explosiva avslöjanden knäckte ryggraden på Ben Alis system. Det är uppenbart att avslöjandena spelade en viktig roll. De gjordes vid rätt tidpunkt då det rådde stort missnöje. Men det som verkligen fick Ben Ali på fall var han själv.

Nu finns så många sätt att lära sig. De senaste fem åren har den mest omfattande politiska utbildningen i världen ägt rum, någonsin. Inte i alla länder, men på ett sätt som aldrig skett tidigare. Samtidigt försöker storbolagen och staterna kontrollera detta genom att samla in ännu mer uppgifter om folk.

Men det ska inte vara staten som ska veta allt om medborgarna, det är medborgarna som ska veta allt om staten. Det är den öppenhet som behövs för att skapa rättvisa. Folk vill bli behandlade med rättvisa. Och de vill ha sitt privatliv i fred.

 

Vad säger du om att en före detta fransk utrikesminister har anklagat Wikileaks för att ”kränka staternas privatliv”?
Vad stater behöver hålla hemligt kan man ha olika uppfattningar om. Men utan insyn och folklig kontroll är risken stor att institutioner går till överdrift och/eller korrumperas.

 

Du har också sagt att när de arabiska vårarna uppstod och ungdomsrevolterna runt om i världen, de indignerade i Spanien och Occupy Wall Street blev Internet ”demos”, ett folk, en kultur med värderingar och strävanden, en plats som skrev historia, är det inte att ta i?
Jo, för internet som helhet. Men miljoner människor finns på internet – ingen vet exakt hur många – och många uppfattar sig som del av detta folk. Det händer att när jag frågar några om var de kommer får jag svaret: Jag kommer från internet. De säger det på allvar. De upplever verkligen att Internet är den plats där deras personliga kultur har uppstått.

Informationsdelning behövs för att befria världen. Det finns inget annat hopp. Det har aldrig funnits något annat hopp. Detta är vad kampen hela tiden handlat om. Information, kunskap. Ta de gamla grekerna, upplysningstiden, konflikterna i Kina, självständighetskrigen i Latinamerika, den postkoloniala kampen: det har alltid i första hand gällt att förstå läget, förutsättningarna, hur makten fungerar, hur människorna fungerar, vad som är möjligt och vad som inte är det.

Folk har alltid hämmats av bristande kunskap. Men om vi tänker oss ett läge där utbildningen är mycket bättre och Internet har bättre kvalitet och att sökandet efter kunskap är det högsta. Då har vi kommit längre än våra föregångare. Men ännu återstår mycket för att få den bättre bildning och kunskap vi behöver för att mänskligheten ska nå ett högre stadium.

 

Du har sagt att Wikileaks har givit världen en ”lektion i journalistisk”, och att massmedia ”måste förstöras” och ersättas, är inte också det att ta i lite väl mycket?
Jag har arbetat som journalist, som redaktör, i konkurrens med andra publikationer. Och som alla andra är jag konsument och läsare. Men jag har också erfarenheter som få andra har haft, framför allt mycket få journalister: att drabbas av medierna, att själv var ämnet. Så jag har välutvecklad näsa för bristen på professionalism, för de många fördomarna, för underdånigheten inför den makt journalisterna tjänar. Visst finns bra journalister även inom förhärskande medier, men de institutionella begränsningarna är mycket hårda och nästan omöjliga att bryta. Det korrumperar. Ledande journalister bjuds in till mäktiga grupper, som jämlikar, affärspartner, för informationsutbyte. Eller utestängs. Det är en förförelseprocess, en rekryteringsprocess som är svår att värja sig mot. Det är sällsynt att en inflytelserik mediekoncern att informerar hederligt.

 

Vad har du för kontakter med Edward Snowden för närvarande, om det inte är hemligt?
Det är ingen hemlighet att vi i Wikileaks lyckades föra ut Edward Snowden från Hongkong till en säker plats. Han har nu asyl i Ryssland och bygger upp en organisation för att försvara journalisters källor, det heter Courage Foundation. En stor specialjury i USA utreder nu Snowdens fall och de FBI-agenter som är knutna till juryn har ställt frågor om vilken roll jag och Sarah Harrison och andra i Wikileaksgruppen har haft. Vi är nöjda och stolta över att Snowden fått asyl, har resedokument och kan röra sig fritt i världens största land. Fortfarande måste han vara mycket försiktig om han ska resa utanför Ryssland, eftersom USA:s försöker fånga honom. Men så länge han är försiktig så har han det bra nu. Det ger andra visselblåsare mod.

 

Du delar samma öde som Snowden att tillhöra USA:s mest eftersökta och samtidigt för många vara ”vår tids hjältar”.
Ingen god gärning sker ostraffat. Vi, mina advokater, har försökt förhandla med Washington men justitiedepartement vägrar tala med oss. Utredningen pågår, men de vägrar informera oss. Ecuadors regering har också försökt men USA vägrar också tala med dem.

 

I juni uppgav du offentligt att du räknade med att snabbt kunna lämna ambassaden.
Jag är fortfarande säker på att kunna göra det, vi har lagt in dussintals inlagor till olika juridiska instanser. Vi fortsätter offensiven, vi har anmält USA-ambassadens undersökningar om min vistelse i Sverige, och USA-militärens aktioner mot oss i Tyskland, och i Danmark mot danska säkerhetstjänsten olagliga samarbete med FBI mot oss. Och i Island, där har vi haft framgång och uppnått att en av FBIs samarbetsmän som informerade om Wikileaks arresterades. Men jag har också överklagat i Sverige och vi hoppas på något mått av positiv handläggning. Ur juridisk synpunkt är läget helt klart sedan länge. Och allteftersom tiden går börjar USA och Storbritannien att dra sig undan Wikileakstemat. Nu är det ISIS de fokuserar på. I Storbritannien har de också val nästa år.

Och Sverige har ny regering, socialdemokratisk. Men vi får inte glömma att det var en socialdemokratisk regering som beslöt att samarbeta med CIA 2001. Det råder ingen större skillnad där mellan centerhöger och centervänster. Men det är ändå en förändring. Och under en övergångstid har den nya regeringen annat att göra.

I Storbritannien har vi flera parlamentsgrupper som stöder min sak och det har lett till lagändring. Den internationella häktningsordern mot mig saknar åtalspunkter. Och som tur är har högsta domstolen i Storbritannien slagit fast att det skulle vara ett övergrepp att utlämna mig utan åtalspunkter. Och så har parlamentet förtydligat lagen. Nu kan ingen utlämnas på sådan grund.

 

Men den har gjort ett undantag för dig. Lagen är inte retroaktiv.
En sådan paragraf tillfördes efter att en artikel i London Independent visade att om lagen antogs som den var skriven skulle jag gå fri. Antagligen är det inte lagligt att föra in en klausul enbart för att komma åt en särskild person. Men de är luriga, de angav inte mitt namn, bara beskriver exakt mitt läge. Men jag är optimist.

 

 

Fotnot:

1. Clave Intelectual, Madrid 2013

2. Jean Vincent de Pauls intervju med Noam Chomsky 20120815: « Noam Chomsky on Government, Silicon Valley and the Internet ».

3. Vapenbestyckade interkontinentala raketer

4. Efter att mellan 2001 och 2011 ha varit verkställande direktör för Google är Eric Schmidt sedan 4 april 2011, verkställande styrelseordförande.

5. Jared Cohen är chef för Google Ideas, en tankesmedja stödd av Google med uppgift att ”identifiera de globala utmaningarna och finna de tekniska lösningar som kan tillämpas”. Han var rådgivare till båda utrikesministrarna Condoleeza Rice och Hilary Clinton, och presidenterna George W. Bush och Barack Obama.

6. Lisa Shields är informationschef för Council of Foreign Relations, den viktigaste utrikespolitiska tankesmedjan i USA, knuten till demokraterna. Hon är också fästmö till Eric Schmidt.

7. USAs samlade säkerhetstjänst består av 17 olika organ, bland den CIA, NSA, FBI, DEA.

8. Blackwater USA (som sedan ändrade namn till Blackwater Worldwide, och som nu kallar sig Academi) är ett privat militärföretag som anses vara ”världens mäktigaste privatarmé”. Har sats in som stöd till USAs väpnade styrkor i Irak och Afghanistan.

9. Se ”Ecuador och Chevrons smutsiga händer”, Flamman, december 2013.

10. NAF, en ideell, nyliberal NGO (icke regeringsanknuten organisation) som fokuserar på nationell säkerhet, teknologi, ekonomi mm och de utmaningar USA står inför i 2000-talets globala informationssamhälle. Säte i Washington, styrelseordförande Eric Scnmidt, över ett hundratal anställda. Källa Wikipedia.

11. Fullständig överblick över all information.

12. Alla databasers moder

Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 20 september, 2023

”Har Mats Persson varit i Vingåker?” – skarp kritik mot neddragningar för studieförbund

Studiecirklar och kurser förväntas bli färre när det statliga stödet till studieförbundet dras ned. Foto: Vilhelm Stokstad/TT.

Regeringen drar ned på bidragen till de svenska studieförbunden. Samtidigt ökar man bidragen till folkhögskolorna – men med en summa som anses långt ifrån tillräcklig.

Under måndagen meddelade regeringen att man genomför en drastisk sänkning av bidragen till Sveriges studieförbund. Bland dem som drabbas finns stora aktörer som ABF, Medborgarskolan och Studiefrämjandet.

I dag får studieförbunden 1,8 miljarder per år. Nedskärningen innebär att den sammanlagda budgeten under nästa år minskar med 250 miljoner, för att nästföljande år minska med 350 miljoner och därefter med 500 miljoner.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Nyheter 19 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Yousef Murad/AP.

Polisen genomför en gryningsräd mot Nasdaq-börsens lokaler i Stockholm. Under fredagen begärs tre personer häktade, misstänkta för grovt insiderbrott. En av dem ska ha arbetat i en grupp vars syfte var att motverka just insiderhandel. Kammaråklagaren Pontus Hamilton argumenterade för häktning utifrån risken för att Nasdaqmedarbetaren skulle undanröja bevis eller försvåra utredningen om han är på fri fot.

– Det handlar om vinster som uppgår till miljonbelopp, säger Pontus Hamilton till SvD.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 19 september, 2023

Det har Ikeas köttbullar lärt mig om gemenskap

I ett USA som kretsar kring shopping blir näthandeln ett hot mot offentligheten. Så när Ikea flyttar in på en öde affärsgata i San Francisco tänds mitt hopp – och min känsla av tillhörighet.

– Den kommer aldrig att öppna, säger jag till min svenska vän.

– Men jag hoppas att jag har fel.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 september, 2023

Pressfrihet till salu

Miljardären Vincent Bolloré har med sina köp kopplat ett allt hårdare grepp om det franska medielandskapet, som han för i högerextrem riktning. Foto: Remy de la Mauviniere/AP.

Miljardären Vincent Bollorés köp av den prestigefyllda söndagstidningen Journal du dimanche har fått den franska borgerligheten att gå i taket. Men det är inte pressfriheten de värnar, utan sin egen makt.

Under sommartorkan hölls de franska medierna på halster av den skräckinjagande historien om söndagstidningen Journal du dimanche (JDD). Denna veckovisa bibel för den liberala borgerligheten är känd för sina okritiska intervjuer med ministrar, sina reportage om den fåfänga högerfilosofen Bernard-Henri Lévy och sitt hat mot sociala rörelser. I juni tillsatte miljardären Vincent Bolloré en ny chefredaktör med kopplingar till extremhögern. Under sin 40 dagar långa strejk upptäckte redaktionen hur brutal den sociala kampen kan vara – en kamp som de brukar avfärda som ”knorrande” när det är andra som för den. Det hindrade dock inte tidningen från att komma ut i ny skrud den 6 augusti, anpassad efter den nya ägarens idéer. Precis som tidigare hade skett med tv-kanalen I-Télé, numera kallad C-News.

Under tiden hade ett störtregn av upprop och opinionsartiklar publicerats för att uttrycka en gränslös solidaritet med ”denna tidning, dess självständighet, dess smak för berättandet. […] Med dess republikanska värderingar, som står i total motsats till extremhögern” (enligt en artikel i Libération). I Le Monde gick inte mindre än 400 ”profiler inom politik, ekonomi, kultur, civilsamhälle och idrott” ihop för att kritisera ett ”angrepp på de demokratiska friheterna”. Bland dem fanns den tidigare socialistiske premiärministern Lionel Jospin, Paris borgmästare Anne Hidalgo, den macronistiske europaparlamentarikern Pascal Canfin, men också rapparen Joey Starr, skådespelerskan Sandrine Kiberlain och kocken Yves Camdeborde.

Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats.

Gud, skrev Bossuet, skrattar när människor klagar på konsekvenser vars orsaker de gillar. Sommaren led inte brist på gudomlig underhållning. Den franska eliten har länge sett positivt på storkapitalets tilltagande kontroll av medierna och brännmärkt all kritik mot dessa farliga förbindelser som ”populistiska”. Sedan ett tiotal år tillbaka har dock tonen förändrats. Den traditionella pressen, som har underminerats av de digitala industrierna och deras nya medier och förvirrats av splittringen inom den dominerande åsiktsfåran mellan liberal centrism och konservativ högerextremism, framstår i dag nästan som utrotningshotad. Inför den destabiliserande makten hos friskyttar som Bolloré, Daniel Kretinsky och Elon Musk är det enligt det dominerande synsättet tillbörligt att kritisera miljardärernas tilltagande grepp om pressen och samtidigt ogiltigförklara varje förslag som skulle kunna lösa problemet. Men i grunden står valet mellan ett samhälle där information förmedlas av allmännyttiga tjänster och där produktionen av den inte sker på marknadens villkor, och ett samhälle där informationen är en handelsvara och ingen kan hindra att den köps och säljs som ett knippe purjolök. Eller att en tidnings ägare kan bestämma dess redaktionella linje.

Kulturministern Rima Abdul Malak, som är kritisk mot söndagstidningens utveckling, råkade med ofrivillig humor sammanfatta den mediala logiken: ”Man kan inte inskränka pressfriheten, men inte heller företagsfriheten” (La Correspondance de la presse, 16/8) – även när den senare utgör ett dödligt hot mot den förra. I grunden beklagar sig dessa gråterskor i den styrande klassen inte över att pressfriheten håller på att reduceras till en handelsvara – de oroar sig för att de ska förlora kontroll över en tidning som tjänar dem. Kanske skulle de inte ha något emot att den köptes upp av den liberale miljardären Bernard Arnault i stället?

Översättning: Jonas Elvander.

Benoît Bréville
är chefredaktör för Le Monde diplomatique