”Vi måste ändra vårt sätt att resa”. Så ser rubriken ut på en artikel om klimathotet och resebranschen skriven av Dagens Nyheters reseredaktör Jan Malmborg 10/2 2007. Resor, framförallt med flyg står för en stor del av de växthusgaser som ligger bakom klimatproblem, konstaterar Malmborg. Och nu skall DN dra sitt strå till stacken för att problemet löses. Lösningen blir att informera om alternativ till flyget men också att ansluta sig till miljöfonden Climate Care. Climate Cares affärsidé är att flygresenär skall kunna kompensera sina resor med att köpa utsläppsrättigheter – i tredje världen. ”Själv har jag precis kompenserat för en resa för två till Dublin. Det gick på 77 kronor.”, skriver Malmborg. Men på vilket sätt hjälper 77 kronor mot de 360 kilo koldioxidgas som resan fram och tillbaka till Dublin förorsakat? Jo, Climate Care arbetar med projekt för att minska utsläpp i tredje världen.
I slutändan är Climate Care-lösningen raka motsatsen till en ändring på resvanor: ett sätt att fortsätta som vanligt. Och dessutom med en härligt kolonial twist: de fattiga länder som är minst skydliga till klimatproblemen skall förmås minska sina utsläpp; kanske skall de till och med skämmas om de inte lyckas med uppdraget.

Men samtidigt fortsätter individerna i den globala överklassen att skräpa ner mest av alla – med flest bilar per hushåll, störst förbrukning av långväga delikatesser, störst uppvärmningskostnad för sina bostäder, och flest antal flygresor per person. Överklassen som politiskt kollektiv agerar än mer katastrofalt för snabbare resursförbrukning – tillväxt, tillväxt, tillväxt – fler frihandelsavtal och invasioner för att kontrollera naturresurser och sänka priset på råvaror som olja. Och i slutändan köper de sig fria med de mest förfinade avlatsbrev: miljömärkta, exklusiva varor och frivilliga bidrag till behjärtansvärda ändamål. Den gigantiska paradoxen är att de människor som är värst ändå alltid slutar med det bästa samvetet.
DN-artikeln är inte extraordinärt galen i dagens politiska landskap. Individuell konsumtion som väg till planetens räddning ingår sorgligt nog i de flesta miljöorganisationers perspektiv idag. Men det är inte rimligt att ansvaret för att lösa en av vår tids stora frågor skall hamna på individnivå. Om vi struntar i den rent filosofiska dimensionen om vad som är rätt och fel kan vi konstatera att det framförallt är synnerligen ineffektivt. Marknadslösningen sätter några svårforcerade ekonomiska och psykologiska problem i vägen för de som skall rädda planeten, alltså konsumenterna.
För det första: Det är dyrt att konsumera miljömedvetet. Att busstrafik har tillåtits ta stora andelar trafikanter från järnvägen på vissa sträckor är ett typexempel på dålig energihushållning. Det är orimligt och häpnadsväckande ineffektivt att hoppas att enskilda människor – speciellt inte låginkomstgrupper – skall betala dubbla eller tredubbla priser för att lösa detta problem genom att gå över till tåg. De kommer nämligen inte att göra det.
För det andra: många beslut på makronivå ger miljöeffekter som får enskilda människors energisparande att framstå som futtigt. Vad spelar det för roll om en enskild individ struntar i att byta till lågenergilampor om hela den ekonomiska modellen på WTO och EU-nivå bygger sina antaganden på att långväga handel i sig är gott och absolut inte skall betala sina miljökostnader? Svaret är enkelt: det spelar ingen som helst roll.

För det tredje: så länge det inte finns någon som helst rättvisa när det gäller fördelningen av exempelvis utsläppsrätter innebär det att det finns goda argument för att strunta helt i sitt eget agerande. Vad spelar det för roll om familjen Andersson struntar att flyga till Thailand en gång på semestern om familjen Borelius flyger till New York och Bryssel varje vecka?
Lagstiftning, samhälleliga investeringar och demokratisk styrning är mycket effektivare än moraliserande. Om vi kommer fram till att antalet flygresor måste minska, då är uppgiften att hitta ett rättvist och effektivt system för att se till att det blir så. Om det är bättre att åka tåg än buss mellan Örebro och Stockholm då är det en ansvarskännande regerings uppgift att se till att det blir så. Om lågenergilampor kan spara stora mängder el, då bör en aktiv politik se till att glödlamporna byts ut.
Naturligtvis skulle ingen förfasa sig mer än den globala överklassen över en effektiv och rättvis miljöpolitik. Som så många andra av mänsklighetens framsteg skulle en sådan politik införas mot deras vilja. Men det är inget skäl att avstå.