Vänsterpartiets valresultat är ett magnifikt magplask. Nu behöver interndemokratin räddas och den yttersta ledningen och hela partiet ompröva sina vägval. Det bör uppmanas till en öppen och bred debatt.
Respekt för det kollektiva är absolut avgörande för ett vänsterpartis framgångar. Under våren och valkampanjen har vi sett en rad exempel på hur partiet inte bör agera.
I samband med kongressen menade Nooshi Dadgostar vid en fråga i tv om kapitalismen och förstatligande av bankväsendet att partiprogrammet skulle revideras och att det inte gällde. Kort senare revs partistyrelsens beslut om att inte skicka pansarskott till Ukraina upp efter att flera av verkställande utskottets riksdagsledamöter ej närvarat vid riksdagsomröstningen. VU fattade senare också självt beslut om att stödja en kraftig höjning av försvarsanslagen till två procent av BNP, vilket i ett slag innebar ökade årliga utgifter på över 40 miljarder kronor – långt mer än de vid tidpunkten årliga satsningarna på klimatet. I juli och under valrörelsen förnekades återigen partiprogrammets skrivning om att bankerna ska förstatligas.
Ibland behöver ett parti göra taktiska överväganden. Men att partiprogrammet som antas av partiets högsta beslutande organ undermineras är inget att vifta bort. Det är naivt att tro sådana manövrar inte kostar. Den (inbillade) kortsiktiga opinionsvinsten sker till priset av långsiktig erodering av målbild, rörelseidentitet, sammanhang, förtroende och engagemang.
Det presenterade valmaterialet förstärkte bilden av att kollektivet spelats ned. Affischer, t-shirts och kepsar som fokuserar på partiordföranden, fick det att framstå som att valet handlade om ledaren i stället för partiet. Men det påminner mig om att några av arbetarrörelsens mest dyrköpta erfarenheter handlar om personkult och toppstyrning.
Den häpnadsväckande strategin att gå till val på regeringssamarbete med C men samtidigt attackera dem hårt för ”att mala ned dem” och visa kontrasterna var, som några av oss i partistyrelsen varnade för, en dödgrävarstrategi. Både genom att underminera mobiliseringen för en röd politik, men också för att den underminerade regeringsunderlaget i ett på förhand förutspått rekordjämnt val.
Den rasistiska högern måste utmanas genom en tydlig opposition för ett annat samhälle. Den kompromisslösa mobiliseringen runt marknadshyror gav respekt, opinionslyft och tusentals nya medlemmar. I valrörelsen var den offensiva hållningen som bortblåst till förmån för en utsträckt hand till nyliberalerna i Centerpartiet.
Att ge upp klimatpolitiken, i stället för att väva samman klimatfrågorna med välfärdssatsningar och en stärkt position för arbetarklassen genom en offensiv Green new deal, var lika förödande. När partiet inför vårbudgeten äntligen beslutade att lämna sparpolitiken och föreslå att nödvändiga investeringar lånefinansieras var förväntningarna höga. Men politiken paketerades aldrig kommunikativt. Fokus på att vinna arbetare är strategiskt nödvändigt, inte minst när SD enligt Valu fortsatt att öka bland arbetare, nu till 29 procent. SD:s inbrott i arbetarklassen är ett akut hot mot fackföreningsrörelsen, arbetarrörelsen och hela vårt progressiva samhällsbygge. Frågan är om partiet överhuvudtaget hade någon strategi för hur vi ska öka i arbetarklassen.
Framöver måste interndemokrati och partiprogram respekteras. När ledarskiktet svävar iväg är det medlemmarnas uppgift att återta kontrollen. En modern vänster har inte råd att vara selektiv med partiets interna demokrati. Enighet och förtroende skapas genom öppenhet och respekt. Inte genom ”sluga” manövrar eller genom att ansätta dem som vill att de interna procedurerna respekteras. Priset för toppstyrning och låg takhöjd är alltid minskat engagemang.
Tillsammans måste vara ledordet framöver!
