Tillsammans med min vän Dani hamnar vi mellan en stor delegation entusiastiska italienska hbtq-aktivister med färgglada flaggor, samt den lesbiska gruppen Labrisz. Alla sjunger med när Lady Gaga dånar från ett lastbilsflak tillhörande skämtpartiet Tvåsvansade Hunden, med rötter i anarkistiska aktivistkretsar. De stod också bakom vårens ”illiberala Pride”, där alla uppmanades att klä sig i grått i en ironisk ”manifestation för normalitet”.

Mitt i folkhavet står en motdemonstrant med en t-tröja som hyllar Orbán som Europas patriotiska hopp och ett stort plakat för heteropridebudapest.com. Men provokationen går i baklås. Ingen blir upprörd av att den liberala borgmästaren Gergely Karácsonys ansikte klistrats på en naken kropp med regnbågsfärger runt sin penis. Och eftersom man knappt ser texten framstår plakatet snarare som ett av de mest vågade kärleksuttrycken bland alla färgsprakande flaggor och banderoller.

Många plakat handlar om hbtq-personers rättigheter som vävs samman med kritik mot dubbelmoralen inom Fidesz. Jag ser flera bilder på den tidigare Europaparlamentarikern József Szájer, som greps hösten 2020 när han klättrade ned för ett stuprör från ett homosexparty i centrala Bryssel.

Några nämner den katolska präst som ofta medverkade i Fideszvänliga medier för att kritisera hbtq-rörelsen och välsignat premiärkansliet, men som förra året avslöjades ha deltagit i homosexuella gruppsexpartyn. ”Vi går för dig också, Gáspár” står det på ett plakat – det har gått många rykten om att Orbáns son Gáspár är bög, bland annat för att han skrivit en akademisk uppsats om samkönade äktenskap som inte ens får lånas ut av universitetet.

Under morgonen har Viktor Orbán lagt ut en bild på Facebook tillsammans med tre barnbarn. ”De här är jag stolta över.” Det har visst gått ut ett påbud bland Fideszpolitiker att använda den hashtaggen och visa upp för medborgarna, eller i alla fall sina väljare, vad som gör en anständig, normal, familjeälskande ungrare stolt.

I februari meddelade presidenten att han tänkte stoppa Pride, och snart ändrades även grundlagen. Argumentet är att skydd för barnen går först, och eftersom de riskerar att utsättas för ”homopropaganda” kan mötesfriheten inskränkas. 

De senaste veckorna har det varit oklart vad som egentligen gäller kring Prideförbudet. Polisen gav först inte tillstånd, vilket sedan kurian (högsta domstolen) menade var ett felaktigt beslut. Därefter klev Budapests borgmästare Gergely Karácsony in och gjorde Pride till ett kommunalt evenemang, för vilket det inte behövs polistillstånd.

Sedan lade justitieministern ut en video på Facebook där han hotade Karácsony med ett års fängelse och alla deltagare med böter. Identifiering skulle ske med hjälp av en stor mängd tillfälliga kameror längs demonstrationen och ett kinesiskt AI-system för ansiktsigenkänning. Samtidigt hotade han de ambassader som uttalat sitt stöd för Pride att dra in deras diplomatiska immunitet om de medvetet bryter mot landets lagar.

Applåderna blir allt starkare. Man banar väg för Karácsony som ska tåga långt fram tillsammans med borgmästare från flera av stadens distrikt och representanter för ett tiotal europeiska städer.

Vi stannar till för att prata med en god vän till Dani, medan demonstrationståget passerar i en strid ström. I massan passerar flera kända ansikten, även om jag missar både Greta Thunberg och den 86-årige dissidentveteranen Ferenc Kőszeg. Den sistnämnda greps redan som 18-åring när han delade ut flygblad efter att Sovjet slagit ned revolten 1956. Senare var han en av de ungerska undertecknarna av Charta 77 och gav ut flera samizdatpublikationer under kommunisttiden. 

En vän ringer från Sverige och frågar om stämningen. Jag ska inte ljuga. ”Den är på topp!”

Samtidigt märks ett värdigt lugn. Många känner vikten att delta, inte bara för hbtq-rörelsen, utan för demokratin som helhet. Många av oss har liksom jag aldrig gått i ett Pridetåg förut. ”Make Hungary gay again”, står det på t-tröjor, och ett plakat bär texten: ”Jag hade inte gått om det inte vore för jävla bög-Fidesz.”

Andra är klädda i zebradräkter. Vid familjen Orbáns luxuösa lantegendom en dryg timme öster om Budapest springer importerade zebror omkring på grannens savannliknande äng, tillhörande Orbáns barndomsvän Lőrinc Mészáros. Den tidigare gasinstallatören är en av Ungerns rikaste män och kallas ”Orbáns plånbok”. Han har blivit en symbol för hur Fideszpolitiker och närstående oligarker suger ut statsfinanserna, vilket har tagit Ungern till EU:s botten i Transparency Internationals korruptionsindex.

Paradflaken är visserligen färre än i Stockholmståget, och företag och myndigheter lyser med sin frånvaro. Men jubelvrålen är desto högre när turister vinkar från hotellbalkonger, sightseeingbåtar, Gellértbadet eller uppifrån Rudas-badets takterrass. Det känns som om alla är med på tåget.

Nästan alla, åtminstone. Två högerextrema rörelser har fått tillstånd för egna manifestationer. Partiet Mi Hazánk, som sitter i parlamentet, har tänkt spärra Frihetsbron, men polisen leder om tåget till den bredare Erzsébetbron, vilket gör partiledaren så upprörd att han lovar polisanmäla polisen. 

Det tjugotal uniformerade från det närmast paramilitära HVIM kämpar med att hålla upp sina banderoller, som dock inte syns på grund av den omringande polisen, med texten ”This is Sparta” – omedvetna om den antika krigarstadens homoerotiska inslag, som nämns redan hos Plutarchos.

Den vänsterinriktade Youtubekanalen Partizán har en drygt tio timmar lång ambitiös direktsändning med intervjuer och inslag från tåget. De hittar en ung kille som går med ungersk flagga, Mi Hazánk-knappar och t-tröja för ett ökänt högerextremt rockband. Reportern frågar om han är här för att provocera.

– Nej, jag är här för att protestera, jag med. Orbán stiftar lagar som riktar sig mot alla ungrare. Om han lyckas med att stoppa Pride, då kan han stoppa alla sorters demonstrationer. Det kan vi inte gå med på, försöker jag förklara för mina kamrater.

Han har redan kallats nazist flera gånger, men när han förklarar sig blir han trots allt – någorlunda – accepterad. 

När vi till slut når samlingsplatsen kommer vi inte ens så långt fram att vi kan höra högtalarna. Synd, för jag missar min favoritsatiriker Nóra Rainer-Micsinyeis tal. Som tur är sprang jag på henne på en bar kvällen innan och fick ösa beröm över hennes smarta sätt att driva med Orbánsystemet, i rollen som gapiga Fideszinflueraren ”Marika for Prezident”.

Jag hör henne till slut i efterhand på YouTube. Från scenen dundrar hon att om en minoritets rättighet hotas så är allas rättigheter hotade.

– Alla ni skådisar och musiker och ni som har en plattform, övertyga era följare om att de ska gå och rösta, för nu hänger allt på oss! På oss, ungrare, om vi en gång för alla ska välja bort ett system som bygger på hat, utrensningar, lögner och korruption. Var inte rädda, se er omkring, vi är inte ensamma.

Dani är van demonstrant och var bland annat säkerhetsvakt 2008 när högerextrema attackerade Pridedemonstranterna. Han organiserade de första stora manifestationerna mot Orbáns angrepp på medierna 2011 och mot internetskatten 2014, när tiotusentals tog till gatorna i protest. Ändå är han överväldigad när vi vänder oss om och ser att bron fortfarande är knökfull. Att så många skulle tåga förstod alla redan i våras, men att vi skulle bli tvåhundratusen var omöjligt att föreställa sig.

Vi växlar mellan ungerska och engelska, men nu har vi tydligen pratat engelska ett tag, för en gaykille i trettioårsåldern håller upp sin telefon med Google translate:

Köszönöm, hogy itt vagytok! Thanks for being here!

Vi klappar om honom. Det är vi som ska tacka.