Det finns många likheter mellan Sverige och Kanada. En av dem är ländernas restriktiva och repressiva flyktingpolitik.
Samtidigt som namninsamlingen för Påskuppropet pågick i Sverige planerade olika aktivistgrupper, med Ingen människa är illegal i täten, en marsch för flyktingars rättigheter i Kanada. I Montreal tränade aktivister för att klara av att gå sju dagar i sträck, i resten av landet förberedde man solidaritetsaktioner, informationsträffar och annan opinionsbildande uppmärksamhet.
Tusentals människor gömmer sig undan utvisning varje dag i Sverige, tiotusentals i Kanada. De har inte samma rättigheter som icke-medborgare, de utnyttjas som billig arbetskraft och de lever under ständig skräck för att upptäckas, slängas ut, skickas tillbaka. De har alla sina politiska, ekonomiska och sociala skäl för att vilja vara någon annanstans än i det som kallas deras hemland. Men myndigheterna vill ändå skicka ”hem” dem.
I Sverige samlade uppropet in över 157 000 namn. I Kanada marscherade 100 personer den sju dagar långa marschen från Montreal till Ottawa, många fler mötte upp på vägen. De som gick var både aktivister och illegala flyktingar, på vägen sov de i föreningshus och kyrkor. En natt tillbringade de i ett samhälle ockuperat och styrt av ursprungsbefolkningen, de indianer som bodde i Kanada innan engelsmän och fransmän anlände. De vet hur det är att leva i ett land utan att ha några rättigheter.
I Kanada är kravet att göra de illegala till legala, att sätta stopp för deporteringar och riva alla förvar. Det handlar om att behandla människor som människor, säger en ung mexikansk flyktingkvinna jag pratar med under marschen.
I Sverige var Påskuppropets främsta krav amnesti till dem som vägrats asyl i Sverige. Svaret gick inte att feltolka, inte ens ett par hundra apatiska barn kunde splittra den flyktingfientliga alliansen mellan s och m. Socialdemokraterna och moderaterna röstade mot att låta de apatiska barnen stanna. Etablissemangets svar på marschen i Kanada är ungefär densamma.
Trots detta fortsätter människor att kämpa. En annan likhet mellan de båda länderna är att det finns människor som kämpar mot den inhumana flyktingpolitiken.