När jag blir förkyld snorar jag något alldeles extremt. Bara i dag har jag använt cirka tre paket näsdukar och fler lär det bli innan jag går och lägger mig. Det vore nu inget särskilt med det om det inte vore för att jag även snorar när jag inte är sjuk. Det har jag gjort i flera år nu. För ett år sedan gick jag till min vårdcentral och min läkare där kunde efter alla tänkbara allergitester på lasarettet konstatera att det inte var någon allergi. Fick alltså en remiss till Öron- näsa- och halskliniken på lasarettet men där tog det stopp. Jag fick ett brev där de sade sig ha mycket att göra men att de skulle höra av sig när jag kunde få gå dit och undersöka mig. Det var ett år sedan och jag har inte hört ett ljud sedan dess.
Inte för att jag tycker särskilt synd om mig för att jag får snyta mig varje morgon cirka fem gånger även när jag är frisk. Det finns många som har det värre. Vår statsminister till exempel har extremt ont i höften men står i vårdkö för operation. Det finns många som drabbats värre. Gamlingar som knappt kan gå och som sina sista år i livet plågas. Nu senast skrev en populär krönikör i lokaltidningen om sin kompis som kommunen nu kunde stryka från listan. Han hade dött i väntan på operation.

Min kommun Gotland (som också har hand om landstingets uppgifter) är sosse-vänster-styrd. Väljare som jag själv röstade dit dem i tron om att satsningen på offentlig sektor skulle leda till en uthärdlig situation som vårdtagare. Så har inte skett. Trots en av Sveriges högsta kommunalskatter, mer än 34 procent, kan jag inte få min näsa undersökt. I längden klarar inte de offentliga systemen av det tryck som det skapar när de inte levererar det som folk förväntar sig.
Alltså, vänstern och företrädarna för en stark offentlig sektors värsta fiende är egentligen inte borgarna som attackerar dem utan deras egen oförmåga att få dem fungerande. Människor kommer att stödja de offentliga systemen så länge som de ger dem något, men ur ideologi enbart kan man inte klämma ur folk mycket mer stöd.
Visst behövs mer pengar från staten men på gator och torg i min kommun sprids nu den i mina öron rimliga åsikten att prioriteringar inom kommunen måste göras för att få till stånd en åtminstone dräglig situation för de som väntar på vård. Annars faller systemet som ett korthus och folk börjar lyssna på borgarnas pseudolösningar om privata försäkringar och privatiseringar av sjukhus.