Inrikes 24 oktober, 2022

Göran Therborn: Vänstern ska inte skämmas för sin historia

Vänstern har en lång och stolt historia. Att företrädare verkar skämmas för den är ett tecken på att det saknas grundläggande socialistisk skolning.

Vänsterpartiet gjorde ett dåligt val. Det finns säkert skäl till det, och klart står att försöket att bli en andra socialdemokrati för bruksorternas krympta arbetarklass misslyckats. Jag ska uppehålla mig vid något helt annat: valkampanjens pinsammaste ögonblick.

Det var på kvällen den 28 augusti som partiledare Dadgostar utfrågades i TV om sitt parti och sitt ungdomsförbund. Kvällen innehöll två pinsamheter. Den ena stod SVT och dess utfrågare, Camilla Kvartoft för. Den delen av utfrågningen var riggad som ett sammanträde med Joe McCarthys utskott om ”oamerikansk verksamhet” eller som en intervju med den korrupta boulevardpressen i England eller Latinamerika. Det började med ett 70 år gammalt citat av en dåvarande redaktör för den sedan länge nedlagda tidningen Ny Dag, för att understryka att SVT nu inledde en helt ny sorts valkampanj.

Den andra pinsamheten var Dadgostars oförmåga att hantera de groteska men förutsägbara angreppen. Den visar på V-ledningens behov av elementär socialistisk grundkurs.

Kärnan i Kvarforts angrepp sammanfattades i ”Kommunismen är ju en totalitär ideologi som mördar folk”. Vad svarar man på det?

Kommunismens ideologi eller samhällssyn hittar du i Kommunistiska manifestet av Karl Marx, har du hört talas om den? Där hittar du ingen totalitarism och inga mördade folk. Vad du hittar är en analys av det borgerliga klassamhället och en vision av, ”i stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar … en sammanslutning vari envars fria utveckling är förutsättningen för alla fria utveckling”.

”De finns i din partiledning som har kallat sig sig kommunister, Vad anser du om det?” Rätt svar: Det kan jag inte se något problem med. Jag utgår från att de menat Marx manifests definition av kommunister: ”den beslutsammaste och alltid framdrivande delen av arbetarpartierna”.

Det kalla kriget är slut. ”Kommunism” måste förstås, analyseras och seriöst diskuteras i tre bemärkelser, som samhällssyn eller ”ideologi”, som rörelse och som statsbildningar.

Som samhällssyn är kommunismen en kritik av och ett engagemang mot förtryck och exploatering, en samhällsanalys fokuserad på klass och klasskamp, ett engagemang för ett socialistiskt samhälle styrt av de arbetande klasserna i stället för kapitalet. Marx såg avskaffandet av kapitalets makt som en revolutionär process. Han var engagerad i 1848 års europeiska revolutioner och i Pariskommunen 1871, och den kommunistiska samhällssynen var revolutionär. Med demokratins konsolidering i Europa och med Sovjetunionens ställning i världen, blev en fredlig demokratisk väg till socialismen en del av kommunistisk samhällssyn efter 1956, och stadfäst som eurokommunistisk generalinje i en gemensam deklaration 1975 av de franska, italienska och spanska kommunistpartierna. Med CH Hermanssons ledarskap blev SKP eurokommunistiskt tio år tidigare.

I kommunistisk ideologi ingår också en vision om ett fjärran framtida kommunistiskt samhälle som ett frihetens rike, byggt av ”var och en efter förmåga, till var och en efter behov” (Till kritiken av Gotha-programmet, en annan nyckeltext för kommunistisk världdsåskådning)

Det klasslösa, emanciperade, frihetliga kommunistiska samhället kan ses som en dröm om framtiden efter kapitalismen. I utfrågningen tillät Dadgostar Kvartoft prata om det som förtryck, trots programcitat projicerat på studioväggen, ”klasslöst samhälle”, ”utan allt förtryck”, ”kommunistiskt samhälle”! Med utgångspunkt i V:s engagemang för mänskliga rättigheter kunde Dadgostar också ha tillagt: Ett kommunistiskt samhälle i Marx mening är ett samhälle där alla mänskliga rättigheter är förverkligade för alla människor.

Uttrycket ”kommunistiskt samhälle” användes aldrig i Sovjetunionen och Östeuropa som beteckning på det egna existerande samhället. Med andra ord, när Ung Vänster och andra säger sig sträva efter ett kommunistiskt samhälle kan det inte missförstås av hederliga och normalbegåvade personer: Det syftar på Marx framtidsdröm och inte på något annat.

Vad gäller arbetarrörelsen har den kommunistiska riktningen sitt ursprung i motståndet mot första världskriget, som de stora socialdemokatierna och arbetarrörelserna alla kom att delta i: de tyska, österrikiska, franska, brittiska och ryska. Det var genom motståndet mot kriget som Z Höglund och de unga svenska vänstersocialdemokraterna fick kontakt med Lenin, och sedan för en tid anslöt sig till Komintern.

Vänsterpartiets föregångare SKP var en del av den kommunistiska rörelsen. Var det skamligt? Samarbetet innehöll bland annat oförsvarbara uttalanden till försvar för repressionen i Sovjet i lojalitet med vad man uppfattade var en stat av arbetarklassmakt som börjat bygga ett socialistiskt samhälle, ett samhälle av och för vanliga arbetare. Här finns två frågor att reda ut. Var förhoppningen om en framtida icke-repressiv socialism en absurd tro, ungefär som att tro på Gud? För det andra, är innebär inte kollektiva lojaliteter ofta överseende med oacceptabla drag i ljus av större hänsyn?

Tron på en bättring av de kommunistiska staterna kan knappast mätas och värderas objektivt. Men positiva förändringar kan inte förnekas. 1956 gjorde Chrusjtjov upp med stalinismen och dess förbrytelser. Det kommunistiska Östeuropa kom till slut att producera demokratiska ledare som blev hjältar även i väst: Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov. Andra var på väg, bland annat i Ungern och Slovenien. Tålamodets längd kan alltså diskuteras, men förhoppningarna på de kommunistiska staterna var knappast absurda.

Den kommunistiska rörelsens lojalitet med repressiva stater var inte unik. Ta den svenska högerns vilja att ansluta sig till grundandet av NATO 1949. Det betydde att den svenska borgerligheten ville alliera sig med en till stora delar rasistisk apartheidstat, USA, där svarta och vita enligt lag (i många delstater) var förbjudna att gifta sig med varandra – raslagar som var förebild för de nazistiska 1935. Inte heller kunde svarta och vita bo i samma områden, gå i samma skolor, eller bo på samma hotell. En allians med Nato var också en allians med brutala koloniala imperier, med Frankrike som just startat det första Vietnamkriget och som massakrerat 10 000-tals antikoloniala demonstranter i algeriska Sétif 1945 och på Madagaskar 1947; med Storbritannien i kolonialkrig från Malacka till Kenya; med Holland, kolonialkrigande i Indonesien; med den halvfascistiska och kolonialistiska diktaturen i Portugal, och med den exploaterande belgiska kolonialstaten.
Visst kan det invändas att USA inte bara var rasism och att Frankrike inte bara koloniala massakrer och krig. Poängen är att så var det med de kommunistiska staterna också. Sovjet besegrade den tyska fascismen, det kommunistiska Östeuropa hämtade upp en stor del av västs ekonomiska överlägsenhet och gick i spetsen för kvinnors rättigheter i kontinentaleuropa.

En hel del medial uppmärksamhet har ägnat åts att Lars Werner och andra VPK:are umgicks med östeuropeiska kommunistfunktionärer. För dem med kvällstidningsintressen kan ju detta vara betydelsefullt. Minst lika betydelsefullt men föga uppmärksammat är då att de i den Arabiska våren störtade diktatorerna Hosni Mubarak i Egypten och Zayn al-Abidin Ben Ali i Tunisien var partikamrater med Göran Persson och Mona Sahlin i socialdemokraternas ”Socialistiska international”.

Mycket viktigare än uttalanden och personligt umgänge är göranden. Har den svenska kommunistiska rörelsen någonsin gjort något skamligt, förtryckt någon? Nej, tvärtom, de har varit offer för förtryck, om än långtifrån av stalinistisk omfattning och brutalitet. De enda våldsamma svenska kommunisterna som dödat någon var troligen de Spanienfrivilliga, som gick i strid för att försvara den spanska republiken och demokratin 1936. Det var kommunisternas tidning Norrskensflamman som bombades 1940, ett attentat i vilket fem människor dödades. Det var kommunister, omkring 600 stycken, som sattes i koncentrationsläger under andra världskriget, tillsammans med några ”Englandsvänner”. Det var kommunister som det spionerades på, som svartlistades för anställning eller befordran. Åtminstone in på 1980-talet sattes värnpliktiga med misstänkta kommunistiska föräldrar i särskild tjänst.

Det här bör man då kontrastera mot borgerlighetens göranden i modern tid. Det mest iögonfallande är Carl Bildts engagemang som en av få utländska medlemmar i den amerikanska krigslobbyn för en invasion av Irak, ”The Committee for the Liberation of Iraq”. Om Kvartoft hade varit en hederlig och kunnig journalist, hade det varit på sin plats att fråga Ulf Kristersson om vad han tycker om de cirka 200 000 civila döda som Carl Bildts krig lämnade efter sig i Irak. 1

Visst är det så att de kommunistiska revolutionerna, och framför allt de våldsamma inbördeskrigen mot kontrarevolutionen med deras brutalisering, inte Marx kommunistiska samhällssyn, ledde till repressiva stater. Revolutioners mänskliga kostnader bör ge anledning till eftertanke, liksom reformistisk anpassning.

Stora historiska omvälvningar kan dock inte malas ned till sina mörkaste korn. USA:s rungande oavhängighetsförklaring skrevs av slavägare och slavhandlare, men dess påstående att ”alla människor är skapade jämlika” hade en världshistorisk effekt, liksom de franska och ryska revolutionerna och deras inspirationskällor. Axel Danielsson, en av den svenska socialdemokratins förgrundsgestalter, skred ibland under namnet Marat, efter en av de radikalaste franska revolutionärerna. Den svenska vänsterliberalismens – på den tiden när en sådan fanns – stora gestalt Adolf Hedin var starkt påverkad av den franska revolutionen och ville begravas med revolutionens trikolor på sin kista.
Kollektiva lojaliteter har sitt pris, men också, ofta om än inte alltid, sin belöning. Och den utesluter sällan kritik.

Varför behövs då socialismen? Vänsterpartiets socialistiska målsättning var också en diskussion som V:s partiledare inte klarade av. Mänskligheten står inför klimatförändringar som är en planetarisk ödesutmaning. Grön kapitalism med elbilar och fossilfritt stål är bra, men de är nisch-lösningar för nisch-klasser. Vi behöver en planetär och allmänmänsklig lösning. Det är inte möjligt så länge kapitalismens ekonomiska system inriktar världen på privat vinning och klyver mänskligheten, så att den rikaste hundradelen har en genomsnittlig inkomst 144 gånger större den fattigare hälftens, den hälft som enligt World Inequality Report har drabbas hårdast av klimatkrisen. Vår tids socialister erkänner betydelsen av individuella entreprenörer, men erfarenheter från USA visar att det viktigaste för de största är möjligheten att utveckla en verksamhet och inte att skapa en dynasti av privilegier.

I Europa är kommunismen numera historia, som Gudrun Schyman sagt: 1900-talshistoria. Dagens vänsterrörelse står inför och ser annan värld än den tidens vänster. Men den har ingen anledning att skämmas för sin bakgrund eller för sina föräldrar. De gjorde sitt bästa i sin tid. Någon ”uppgörelse med sitt förflutna” är inte att vänta från högern, men dess rasistiska och krigiska bakgrund och dess fräcka hyckleri bör alltid ihågkommas. Vänstern har ingen anledning att bli defensiv och undfallande. Den har alltid varit den pådrivande kraften för frihet, jämlikhet och solidaritet.

Göran Therborn är professor i sociologi vid universitetet i Cambridge, och en av världens mest citerade marxistiska forskare.

Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 21 september, 2023

Gruvprotest och klimatbön under aktionsvecka

Sáminuorra, Klimatalliansen och European Environmental Bureu är några av organisationerna som talar på Sergels torg under lördagen. Foto: Tuija Roberntz.

Från Luleå i norr till Malmö i söder – under klimataktionsveckan anordnas protester, sorgmarscher och samtal i hela landet för att uppmärksamma klimaträttvisa. Flamman har pratat med en demonstrationsarrangör om kampen mot gruvor och med en präst om bönens plats i klimatrörelsen.

Jojk ekar över Sergels torg lördagsmorgonen den 16 september. Vi befinner oss på en demonstration mot de gruvor som planeras runt om i landet, och personen som jojkar heter Astrid Lindstrand Tuorda. Starttiden, klockan halv tio, kan tyckas tidig för en demonstration. Anledningen till klockslaget stavas kungen. Han firar femtio år på tronen, och snart ska stora delar av stan spärras av för hans kortege.

– Vi ville ha en vandrande demonstration, men det fick vi inte tillstånd till, berättar Lisa Wanneby. Hon är ordförande för Urbergsgruppen, och arrangerar demonstrationen som en del av Week of action, en aktionsvecka i september där över 100 organisationer runt om i Sverige bjuder in till att agera för klimaträttvisa. Bland organisationerna som deltar finns Extinction rebellion, Greenpeace och Rebellmammorna, men också kristna grupper som kväkarna och Svenska kyrkan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Rörelsen 21 september, 2023

Verdinelli underskattar arbetarnas kollektiva makt

I flera städer har det arrangerats demonstrationer mot förslaget om informationsplikt. Foto: Oscar Olsson/TT.

Sedan den SD-ledda moderatregeringen tillträdde sker många attacker på personer med migrantbakgrund. Men ingen har mött sådant motstånd som den föreslagna angiverilagen, som går ut på att ge personal i offentlig sektor uppgiften att ange papperslösa de kommer i kontakt med till gränspolisen och Migrationsverket.

Sedan juni har en rad region- och kommunpolitiker deltagit i protesterna, främst genom skrivelser till regeringen om undantag för vård- och skolpersonal. Det ger hopp åt Cecilia Verdinelli, som i Flamman den 14/9 skriver att ”i just detta fall är motståndet från ledningen viktigare än motståndet från golvet”.

Hon menar att de gräsrotsmobiliseringar för olydnad som föregått regionpolitikernas gester, i synnerhet vårdarbetarkampanjen Vi anger inte, saknar en ”obehaglig pusselbit” i sina analyser: vissa offentliganställda röstar på SD och vill säkert ange papperslösa oavsett vad deras kollegor säger. Hon avråder därför från synliga kampanjsymboler på jobbet. Enligt Verdinelli är den viktigaste funktionen för dessa kampanjer att understödja region- och kommunpolitikers motstånd mot regeringen.

Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Kampanjen är dock tydlig med att den inte riktar sig till politiker. Samma dag som Region Skåne blev först ut att fatta beslut om att personalen inte ska omfattas av anmälningsplikt, den 23 maj, skrev Vi anger inte i en debattartikel i Vårdfokus att ”Vårt budskap riktar sig varken till Sverigedemokraterna, regeringspartierna eller oppositionen. Det riktar sig till vårdpersonal, patienter och anhöriga.”

Vid det laget var kampanjen två månader gammal och hade fått mycket uppmärksamhet. Den föregicks i sin tur av ett upprop från december 2022 där över 4 000 vårdarbetare och studenter offentligt lovade att inte följa lagen. Den har också följts av liknande mobiliseringar bland bibliotekarier, lärare och socialarbetare, och protester från samtliga berörda fackföreningar.

Verdinelli vänder förhållandet mellan gräsrötter och ledning upp och ned. Hur starka protester hade vi sett från fackpampar och regionpolitiker om inte motståndet från golvet gått före?

Artikeln har också – trots Verdinellis ”fackligt-autonoma hjärta” – en pessimistisk syn på arbetarnas kollektiva makt. Visst finns det SD-väljare och andra rasister som arbetar i offentlig sektor, men skillnaden är stor på en angivare eller trettio. Verdinelli hoppas att rödgröna regionpolitiker kan stoppa lagförslaget. Det är mer troligt att mobiliseringar bland personalen kan minska angiveriets omfattning när lagen väl är på plats.

Det märkligaste i artikeln är dock tanken att papperslösa skulle bli mer otrygga i väntrummen om de ser vårdpersonal med ”Vi anger inte” skrivet på nyckelband eller pins. Hur deras trygghet skulle minska av offentligt stöd för deras rätt till vård är svårt att förstå. Det som skapar rädsla för att söka vård är nog snarare regeringens förslag än motståndet mot det.

Den här diskussionen berör också en större fråga. Hur ska vi förhålla oss till en öppet antidemokratisk regering? Vi ser redan lagstiftning riktad mot oppositionens ekonomi, statlig och oppositionell media, samt mot politisk aktivism. Angiverilagen måste ses i den kontexten.

Under sådana förhållanden är det viktiga med storskaliga olydnadskampanjer inte eventuellt stöd till oppositionella politiker. De är viktiga för att de försvarar demokratin genom att praktisera den direkt, och på så sätt gör den levande på nytt.

Viktor Mauritz, psykolog som avgett löfte om att aldrig ange.

Cecilia Verdinelli svarar direkt:

Jag håller med om att välfärdsanställdas motstånd från golvet spelar en avgörande roll för att regioner och kommuner, i sin tur, skall stå emot regeringens förslag om angiveri – etik i all ära, men det sista välfärdens arbetsköpare vill ha är en het konflikt med yrkesgrupper som redan i dag är svåra att anställa.

Vi ser dock olika på situationen på arbetsplatsen: Mauritz skriver att det är stor skillnad på en och trettio angivare. Förvisso, men min poäng är att det räcker med en enda angivare för att orsaka en personlig katastrof för patienten. Om jag påstår att ”vi anger inte” samtidigt som hon-nya-i-receptionen visst gör det har vi oavsiktligen skapat en fälla. Därför är det säkraste skyddet för den papperslöse en arbetsköpare som gör motstånd oavsett vad utredningen kommer fram till. Säkerheten måste rimligen vara riktmärket här, snarare än ideologin.

Cecilia Verdinelli, läkare som också avgivit löftet.

Viktor Mauritz
Psykolog.
Ledare 20 september, 2023

Regeringen presenterar misshandel som massage – och alla spelar med

Regeringen skär ned på värnandet av Östersjön och andra svenska vatten – men framställer det som en satsning. Foto: Kustbevakningen/TT.

Jag förstår att regeringen kallar nedskärningar på klimatet och välfärden för ”satsningar”, men inte varför vi andra låter dem göra det.

Äntligen stod klimatministern vid mikrofonen.

Församlingens huvuden lyftes. Så, där var hon ändå, Romina Pourmokhtari!

Det kom en visshet över henne, medan hon stod där, att hon hade idel fiender i pressen, fiender i alla bänkar.

I mars hade regeringens klimatarbete sågats av Klimatpolitiska rådet, bland annat för att utsläppen enligt regeringens egen bedömning förväntades öka i närtid. I början av september beskrev John Hassler – regeringens egen klimatexpert – hur sänkningen av bränsleskatten motverkar omställningen och riskerar leda till ”grova böter” av EU.

Men nu, den 17 september, skulle hon visa dem alla.

”Sveriges havs- och vattenmiljöer är unika, och ska bevaras för framtida generationer”, dundrade hon och presenterade en satsning på 158 miljoner kronor på att skydda vattenmiljöer.

Underbara nyheter! Problemet är bara att regeringen i fjol skar ned på samma post med 258 miljoner kronor. Det största hotet mot Östersjön kommer alltså från regeringen själv. Eller som man säger på skräckfilmsprosa: samtalet kommer inifrån huset.

Så här fortsätter det på område efter område.

Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

”Kraftiga tillskott till välfärden i höstbudgeten”, påstod regeringen lika fräckt den 15 september. De generella statsbidragen till kommuner och regioner ”förstärks” med 10 miljarder kronor från och med nästa år, plus 6 miljarder i riktade statsbidrag till kommunsektorn.

”Regeringen är tydliga med att vi inte kommer lämna välfärden åt sitt öde”, lovade Elisabeth Svantesson i vad som snarast lät som en hotelse. Samtidigt beräknar Sveriges kommuner och regioner ett underskott på 20–30 miljarder under kommande år. Först skjuter politikerna en torped genom skrovet, sedan kastar de besättningen en äggkopp med ett malligt leende.

Det är häpnadsväckande hur ofta regeringens spinn publiceras rakt av, utan granskning.

”Kommuner och regioner får tio miljarder mer nästa år”, skriver Dagens Nyheter. ”Tio nya miljarder ska stötta kommuner och regioner i en svår tid”, skriver TT.

Det är som om vi plötsligt skulle börja kalla misshandel för ”knogmassage” – och av någon anledning spelar medierna med i charaden. Samtidigt är det inte så konstigt, med tanke på att båda sidor av politiken har lärt oss att tänka så här på ekonomin. Då pengarna till välfärden inte är indexerade – det vill säga anpassade för att följa inflationen – skärs dess budget i praktiken ned på varje år. Storleken på nedskärningarna är vad som på nyliberalt nyspråk kallas för ”reformutrymmet”. Därför borde politikerna inte få stå och presentera ”satsningar”, utan i stället berätta vad de skär ned på.

Tyvärr resonerar Socialdemokraterna likadant.

I Stockholm klubbade det rödgröna styret en höjning av schablonersättningen till skolor som var lägre än SKR:s prisindex över kommunernas förväntade kostnadsökningar för 2023. Eller som man säger på vanlig svenska: de skar ned på skolan. Men det kunde de förstås inte erkänna rakt ut, så i stället presenterade skolborgarrådet Emilia Bjuggren och finansborgarrådet Karin Wanngård budgeten som en ”rekordbudget” och en ”historisk satsning” på skolan.

Om jag sänkte mina barns veckopeng med 10 kronor, för att sedan lansera en ”godissatsning” på 5 kronor i veckan, så skulle jag ha behövt störta ned på mina knän och be dem om förbarmande. Det är synd om vi låter politikerna komma billigare undan.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 20 september, 2023

En vanlig kille

Sjuhundra sidor killbeundran i den nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson. Foto: John Raoux/AP.

I den nya biografin förvandlas psykopati till gudars krafter. Även om Musk i dag är mer ett kulturellt fenomen än en affärsman framstår han mest som ett Sommarprat i P1.

Elon Musk är min svurna fiende. Inte på samma sätt som att rika är socialisters naturliga fiender, eller för att han är en manskille som leker med rymdraketer och bilar. Utan för att han tog Twitter ifrån mig. Plattformen finns för all del kvar som X men är mer dysfunktionell än någonsin.

I den över 700 sidor långa nya biografin om Musk, skriven av Walter Isaacson, får jag lära mig att han köpte Twitter för att kunna äga liberalerna, own the libs, alltså ta revansch mot den majoritet av användare som tillbringade sin tid online med att håna honom, och som enligt honom tillhör ett ständigt kränkt, socialliberalt etablissemang. En situation han visserligen själv satt sig i med sina utspel – allt från att kalla dykaren som räddade några thailändska pojkar från att drunkna i en grotta för pedofil, till att ge Kanye Wests presidentkampanj sitt fulla stöd. Musk är i dag lika mycket ett kulturellt fenomen som en affärsman. Bilden på när han röker en joint i Joe Rogans podcast 2018 har blivit ett mem att använda för när någon säger någonting som ska verka smart men låter pårökt. Och hela detta kulturkrig mellan Musk och andra nördar har förstås utspelat sig på Twitter.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr