Min introduktion till Kramforsbon Tommy Sundvalls konstnärskap var serien En dag i en call­center­arbetares liv och var­dag, publicerad i Föreningen Arbetar­skrivares antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (2018). Den gestaltar hur det är att vara anställd på opinionsundersökningsinstitutet Skop. En dyngsur filt av meningslöshet hänger tungt över dess serierutor – vid ett tillfälle beskriver till exempel huvudkaraktären Jimmy det han gör på dagarna som ”inget riktigt jobb”. Som mångårig telefon­intervjuare älskade jag den, förstås.

På äventyr i senkapitalismen (Galago), Tommy Sundvalls efterlängtade debut­seriebok, handlar även den om individer som tillhör prekariatet. Men till skillnad från En dag i en callcenterarbetares liv och vardag, som kändes hundraprocentigt självupplevd, innehåller debuten scener som tummar på det strikt realistiska.

På grund av sina själsdödande gigjobb som voi-jägare, kyrko­­gårds­­arbetare, mystery shoppers och bud­­bils­­förare hamnar de runt 30-åriga huvud­­personerna i På äventyr i sen­kapitalismen – Morris (en antropo­morfisk katt), John (en antropo­morfisk hund) och Hunter (en människa) – i all­sköns olika, ofta sprit­in­dränkta och hasch-­osande, situationer. Bara i kapitlet “Död­grävarna” – vars ram­berättelse är ett slags manlig 9 to 5 för vår tid – hinner de med att dra igång en fack­förening och en svart­rock­klubb samt bli före­mål för en polisutredning om människo­rov.

Jag är aningen kluven till På äventyr i sen­kapitalismen. Boken får mig att skratta högt och knyta vänster­näven, och jag är ett stort fan av Tommy Sundvalls spretiga anti-Frank Frazetta-aktiga tecknings­stil. Vissa händelser i den är dock så pass fåniga att jag önskar att någon av Galagos redaktions­medarbetare klivit in och hindrat dem från att nå allmänheten. Telefoner som sprakar vid fel tillfällen, ologiska dödsskjutningar i Helsingfors färjeterminal, deus ex machina-lösningar på alle­handa knipor och selektiva minnes­förluster har helt enkelt inte i serier utgivna 2022 att göra. Dessutom är På äventyr i senkapitalismen lite väl mans­centrerad: över dess 205 sidor går blott ett 20-tal korta pratbubblor att koppla till kvinnor. Att tidigare Brand-redaktören Tommy Sundvall inte inkluderat mer analys i sin debut förvånar mig också. Alla berättelser från prekariatet måste inte vara Daria Bogdanskas Wage slaves, men ändå.

Med detta sagt så tror jag att Tommy Sund­­vall har framtiden för sig. Mats Jonsson och Gunnar Lund­kvist, till exempel, gick från aningen svajiga starter till att bli två av Sveriges mest intressanta serie­skapare (Mats Jonsson malde sig själv till kött­färs i en serie han gjorde 1989 och många av Lund­kvists figur Klas Katts tidiga äventyr var osmakliga blod­bad). På äventyr i sen­kapitalismen antyder, till syvende och sist, en liknande utveckling.