Min introduktion till Kramforsbon Tommy Sundvalls konstnärskap var serien En dag i en callcenterarbetares liv och vardag, publicerad i Föreningen Arbetarskrivares antologi Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattade kroppar (2018). Den gestaltar hur det är att vara anställd på opinionsundersökningsinstitutet Skop. En dyngsur filt av meningslöshet hänger tungt över dess serierutor – vid ett tillfälle beskriver till exempel huvudkaraktären Jimmy det han gör på dagarna som ”inget riktigt jobb”. Som mångårig telefonintervjuare älskade jag den, förstås.
På äventyr i senkapitalismen (Galago), Tommy Sundvalls efterlängtade debutseriebok, handlar även den om individer som tillhör prekariatet. Men till skillnad från En dag i en callcenterarbetares liv och vardag, som kändes hundraprocentigt självupplevd, innehåller debuten scener som tummar på det strikt realistiska.
På grund av sina själsdödande gigjobb som voi-jägare, kyrkogårdsarbetare, mystery shoppers och budbilsförare hamnar de runt 30-åriga huvudpersonerna i På äventyr i senkapitalismen – Morris (en antropomorfisk katt), John (en antropomorfisk hund) och Hunter (en människa) – i allsköns olika, ofta spritindränkta och hasch-osande, situationer. Bara i kapitlet “Dödgrävarna” – vars ramberättelse är ett slags manlig 9 to 5 för vår tid – hinner de med att dra igång en fackförening och en svartrockklubb samt bli föremål för en polisutredning om människorov.
Jag är aningen kluven till På äventyr i senkapitalismen. Boken får mig att skratta högt och knyta vänsternäven, och jag är ett stort fan av Tommy Sundvalls spretiga anti-Frank Frazetta-aktiga teckningsstil. Vissa händelser i den är dock så pass fåniga att jag önskar att någon av Galagos redaktionsmedarbetare klivit in och hindrat dem från att nå allmänheten. Telefoner som sprakar vid fel tillfällen, ologiska dödsskjutningar i Helsingfors färjeterminal, deus ex machina-lösningar på allehanda knipor och selektiva minnesförluster har helt enkelt inte i serier utgivna 2022 att göra. Dessutom är På äventyr i senkapitalismen lite väl manscentrerad: över dess 205 sidor går blott ett 20-tal korta pratbubblor att koppla till kvinnor. Att tidigare Brand-redaktören Tommy Sundvall inte inkluderat mer analys i sin debut förvånar mig också. Alla berättelser från prekariatet måste inte vara Daria Bogdanskas Wage slaves, men ändå.
Med detta sagt så tror jag att Tommy Sundvall har framtiden för sig. Mats Jonsson och Gunnar Lundkvist, till exempel, gick från aningen svajiga starter till att bli två av Sveriges mest intressanta serieskapare (Mats Jonsson malde sig själv till köttfärs i en serie han gjorde 1989 och många av Lundkvists figur Klas Katts tidiga äventyr var osmakliga blodbad). På äventyr i senkapitalismen antyder, till syvende och sist, en liknande utveckling.
