Blåvitt blev Kooperativa förbundets sista försök att stå på småfolkets sida. En historia om en unik rörelse som hade kunnat berättas med större hetta och mindre mellanmjölk.
”Nu vänder det!” säger finansminister Elisabeth Svantesson på en pressträff den 21 december. Vi går mot ljusare tider med en tuktad inflation. Matpriserna, däremot, fortsätter uppåt. Något regeringen inte menar sig kunna göra något åt, mer än att ”kalla upp matjättarna för ett samtal” som de gjorde för drygt ett år sedan. Men en Bregott kostar fortfarande nästan 70 kronor.
För drygt hundra år sedan hade det stora flertalet inga större förväntningar på vad en regering kunde göra för att mätta hungriga magar i ett av Europas fattigaste länder. I stället grundades grästrotsinitiativet Kooperativa förbundet för att genom gemensamt ägande och minimerande av vinstmarginaler frambringa högkvalitativ mat till ett billigt pris för den växande skaran arbetare utan självhushåll. Det blev Kooperativa förbundet, senare Konsum med självbetjänande snabbköp och så svanesången för folkets matkedja: Blåvitt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Om det har designhistorikern Sara Kristoffersson (bilden) skrivit boken Det förlorade paradiset: berättelsen om Konsums uppgång och fall. I efterordet berättar författaren att boken skulle ha kommit ut tidigare, men att arbetet med Hela havet stormar (om Konstfack-bråket och dess efterföljd) kom i vägen. Givet Kristofferssons offensiva roll i wokedebatten, skulle man kunna förvänta sig ännu en het pinne i brasan. Så blir det inte.
Läsare får i stället följa historien om kooperationen som en mikroberättelse i 1900-talets stora omvälvningar med industrialisering, arbetskonflikter, demokratigenombrott och folkbildningsprojekt. I ljuset av den pågående debatten om hemmamysande ”softtjejer” påminns vi om hur kvinnornas makt över familjens inkomster gjorde dem till centrum för rationell hushållning och moralisk ryggrad i relation till reklam, konsumism och frosseri.
På 165 sidor ger Kristoffersson också en överblick över den svenska reklamhistoriens motsägelsefulla roll i ett moralistiskt välfärdsbygge där ”rätt” saker ska marknadsföras utan mångleri och dålig smak. Vi får också en exposé över varumärken och produkter som framställdes i den anspråkslösa kooperationens namn samt får följa hur den medlemsägda koncernen tog över allt fler delar i produktionskedjan i syfte att kontrollera kostnader. Något som så småningom även ledde till omfattande omvandlingar av stadskärnorna i mellanstora städer som utsattes för bryska rivningar för att ge plats åt standardiserade Domus-varuhus.
Men även goda idéer drabbas av sin egen tyngd när de vuxit sig för stora och tiden drar åt ett annat håll. När rekordåren var över hade globaliseringen gjort det olönsamt att äga hela kedjan, konkurrenterna hade norpat och förfinat de smartaste PR- och produkttricken och dessutom hade Spara och Slösa-prussiluskorna blivit hopplöst omoderna. Sjuttiotalister törstade nu efter glamour och individualism.
Så när blåvita kollektionen gjorde entré 1979 hade högertankesmedjan Timbro redan funnits i ett år och spelet var över för den här gången. För er som inte kommer ihåg var Blåvitt samlingsnamnet på ett över tid varierande antal produkter som påstods vara ”utan märke” men som likväl stack ut med sina bildlösa förpackningar med innehållet beskrivet i blått på vitt med bauhaus-typsnittet Helvetica. I dag är Coop, före detta Konsum, en av de kedjor som fick en upptuktelse av Svantesson.
Kristoffersson redogör för en händelserik del av svensk historia med särskild aktualitet i dag när partipolitiken inte erbjuder lösningar. Att ta saken i egna händer har aldrig känts mer rationellt. Det verkar dock inte vara bokens syfte. Vad det skulle vara i stället är oklart. Det hade varit roligt att få dyka ned i specifika händelser med Skärholmsfruarnas mjölkprotest, svensk reklams humoristiska guldålder eller bisarra husmorsrecept som Flygande Jacob (lanserad 1976) eller om kostcirkelns uppfinnare, Anna-Britt Agnsäter.
Med de breda penseldragen känns boken skriven i hast och påminner mest om en förlängd Wikipediatext utan länkar. Det är synd, eftersom man vet att Kristofferson är en kunnig konsthistoriker med näsa för tidsandan.