Blåvitt blev Kooperativa förbundets sista försök att stå på småfolkets sida. En historia om en unik rörelse som hade kunnat berättas med större hetta och mindre mellanmjölk.
”Nu vänder det!” säger finansminister Elisabeth Svantesson på en pressträff den 21 december. Vi går mot ljusare tider med en tuktad inflation. Matpriserna, däremot, fortsätter uppåt. Något regeringen inte menar sig kunna göra något åt, mer än att ”kalla upp matjättarna för ett samtal” som de gjorde för drygt ett år sedan. Men en Bregott kostar fortfarande nästan 70 kronor.
För drygt hundra år sedan hade det stora flertalet inga större förväntningar på vad en regering kunde göra för att mätta hungriga magar i ett av Europas fattigaste länder. I stället grundades grästrotsinitiativet Kooperativa förbundet för att genom gemensamt ägande och minimerande av vinstmarginaler frambringa högkvalitativ mat till ett billigt pris för den växande skaran arbetare utan självhushåll. Det blev Kooperativa förbundet, senare Konsum med självbetjänande snabbköp och så svanesången för folkets matkedja: Blåvitt.
Lås upp
Laddar…
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!
Palestina stod i centrum för sommarens Dokufest i Kosovo. Filmvetaren Sanjin Pekovic är tacksam för modiga filmfestivaler.
I somras var jag på festivalen Dokufest i Kosovo och fick se A fidai film, som också vann den internationella tävlingen. Filmen är ett radikalt försök att med arkivbilder skapa motberättelser om det palestinska folket. 1982 beslagtog israeliska styrkor hela Palestine Research Centers arkiv i Beirut. Arkivet bestod av cirka 25 000 volymer på arabiska, hebreiska och franska och fungerade som förvaringsplats för Palestinas historiska, politiska och kulturella arv. Två år senare, 1983, efter internationella påtryckningar, lämnade israelerna tillbaka arkivsamlingen – minus filmerna – till palestinierna, som sedan flyttade dem till Cypern.
A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna. Regissören Kamal Aljafari har kommit över delar av det stulna materialet som aldrig återlämnats. Han ingriper aktivt, ”misshandlar” filmerna, tar bort kommentarer, ljud, skär i remsor, och färglägger dem. Allt för att motarbeta exotifiering och koloniala blickar på palestinier. Ett exempel från filmen: Klipp B75-92 visar scener av hur människor plockar apelsiner i Qalandia 1957. IDF har i beskrivningen av det plundrade filmmaterialet lagt till att det rör sig om bilder av terrorister. Krigsbyte döptes om av ideologiska skäl, för att demonisera palestinier, men också utplåna deras visuella historia. Regissören ”återtar” den ursprungliga innebörden genom att rispa bort IDF:s kommentar. En kampgest och ett återställande av ett förvrängt minne.
A fidai film likställer historiska plundringar av Palestina med arkivlänsning och har som syfte att återställa filmiska spår av Palestinas förflutna.
A fidai film är ett filmiskt sabotage, som titeln indikerar. Fidai är på arabiska en frihetskämpe, martyr, motståndskraft.
Dokufest hade även sammanställt ett program med äldre palestinsk film. Programmet med titeln 1974: Then is now, kurerat av Eric Hynes, filmkurator på Museum of the Moving Image i New York. They do not exist är en poetisk uppgörelse med europeisk kolonialism, som räddats från Beiruts ruiner 1982. Regissören, Mustafa Abu Ali hade arbetat med Godard på Ici et ailleurs (”Här och annorstädes”), och grundade PLO:s filmavdelning. Filmen skildrar här förhållanden i Libanons flyktingläger, effekterna av israeliska bombningar och gerillans träning. Trots att They do not exist har femtio år på nacken är den fortfarande radikal.
Efter 1967 befann sig den palestinska filmen oftast under PLO:s beskydd, finansierad av Fatah och andra palestinska organisationer som Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP). Arab Israeli dialogue, den sista filmen i 1974-programmet, skildrar mötet mellan poeten Rashed Hussein och den israeliska journalisten Amos Kenan. De är gamla vänner och träffas för att diskutera ett möjligt liv i fred i regionen. Diskussionerna är bitvis hätska men de drivs också av viljan att förstå den andre, då protagonisterna vägrar se varandra som fiender. Men Kenan kan alltid återvända och besöka Israel, oavsett sin roll som landets kritiker, medan Hussein förvägras samma möjlighet.
Dokufest visade med det generösa Palestinaorienterade programmet varför festivalen behövs i ett ängsligt filmklimat, inte minst i Tyskland och Frankrike. För alla de filmarbetare, kritiker och filmvetare som inte kunde vara där är det en missad chans att få en nyanserad bild av filmens politiska roll i sin samtid.
Cecilia Verdinelli: Ledsen Timbro – läskrisen kan bara botas med tvång
”Men hur många gånger kan man egentligen läsa Ondskan?!”
Jag syftar på Jan Guillous roman om pennalism och överklassglin på en internatskola, och riktar mig till den ena av mina två tonåringar.
De har båda fått läsa och analysera Ondskan – både på högstadiet och en gång till på gymnasiet! De har också båda, en av dem två gånger, fått läsa och analysera boken Stjärnlösa nätter av Arkan Asaad, enligt omslaget ”en berättelse om rätten att välja sitt eget liv”.
Sagda två romaner är det enda mina barn läst de senaste åren. De är sjutton år och helt representativa pinnar i statistiken: År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste” enligt Pisas undersökning om läslust. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.
Allt fler pratar om en läskris – från Göran Greider till Timbro. Själv är jag en ärrad veteran från krisens skyttegravar, men har till slut hissat vit flagg. Länge insisterade jag på idealism, att läsningen måste vara luststyrd. Den tanken fick jag pragmatiskt överge i högstadieåldern. Och trots experiment med omväxlande plikt, vädjan och mutor har jag i dag två snart vuxna barn som bara läser om de måste.
Det puttrar av läsfrämjande välvilja och projekt i Sverige. Förlagsbranschen hoppas på bokcheckar för 18-åringar. Skolbiblioteken skall stärkas och bemannas. Många projekt är inriktade mot yngre åldrar och består av uppmaningar till föräldrar att högläsa och besöka bibliotek med småttingarna.
Men när deras uppmärksamhet några år senare sugs upp av deras smarta telefoner och omstöps av flödet av åttasekunders filmsnuttar hjälper de där mysiga stunderna på biblioteket ungefär som ett plåster mot en hjärnblödning.
År 2000 svarade hälften av de 15-åriga pojkarna att de ”läser bara om jag måste”. 2018 hade siffran ökat till två tredjedelar, och är förmodligen ännu högre i dag.
Och vittnesmålen från lärare är lika förtvivlade som samstämmiga: det finns ingen tid att läsa i klassrummet. Lärarens uppgift är till stor del att samla in detaljerade bedömningar som bevisföring inför den stundande betygsättningen. En klass som läser en hel lektion genererar väldigt lite observerbara bedömningar och bevis. Läsning blir därför en sorts slöseri, en lyx som läraren kan tillåta sig om och när det finns tid över, vilket förstås sällan händer.
Nu är Ondskan ingen dålig roman, inte heller Flugornas herre. Var för sig är verken förmodligen läsvärda. Men dra en röd tråd och mönstret framträder. Det är ett ansträngt tillrättalagt urval som försöker hitta balanspunkten mellan rakt berättat pojkäventyr och uppbyggligt budskap. Grabbigt – men med sensmoral.
En av få undersökningar av romanerna som används i skolan, gjord av SVT (2016), bekräftar denna bild och konstaterar att åtta av de tio mest förekommande titlarna är skrivna av män. Man anar att urvalet bottnar i välvilja. Att få pojkar att läsa betraktas som ett så värdefullt ändamål att det helgar många medel.
Resultatet är dock ett snävt och ganska platt litterärt fönster utan plats för det episka, utflippade eller storslagna. Vem skulle inte drabbas av en släng läskris under sådana förhållanden?
Ingen enskild förälder eller familj kan vinna striden om läsningen. Skolan behöver ta eleverna på orden – de har ju bokstavligen deklarerat att de bara läser om de måste – och om nödvändigt strunta i läroplanen och tvinga eleverna att läsa, läsa, läsa. Minst varannan svenskalektion. Minst en timme om dagen. Flera romaner per termin. Det, eller vänja oss vid en ökande grad av funktionell analfabetism i samhället och försöka inbilla oss själva och varandra att det är ett normalt och värdeneutralt utvecklingssteg, inget att larma om.
Förresten har nog någon på Timbro redan börjat skissa på just den rapporten, jag ser framför mig en pseudo-excentrisk forskare från Handels med rosa hår, som förklarar för oss att ett ordförråd på 25 000 ord minsann går nästan lika bra som ett på 50 000 ord – om man bara kryddar med några piktogram.
Flamman pratar kommunism med Kommunistpartiet och dricker öl med Ölpartiet, för att förstå varför österrikarna röstar fram ett nyssnazistiskt parti.
Det är fredag efter midnatt när vi tar en runda i Pratern, ett bullrigt nöjesfält i Wien som leder över i en lång skogig park. Vid ingången står fulla ungdomar runt ett band som spelar ”Beat it” på trottoaren med trumset och allt. Vi är här för att prata med aktivisten Bernhard Hayden och vimlar runt bland korvar, karuseller och fyllon i lederhosen.
Bernhard var som tonåring toppkandidat för det österrikiska piratpartiet. Nu jobbar han deltid på Wir machen Wien, ett offentligt finansierat stadskampsprojekt. Det är en tunn och vänlig ung man vars bestämdhet tittar fram då och då.
– Det är väl inget vidare radikalt projekt. Vi stöttar alla initiativ som kan betraktas som ”gröna” men socialdemokraterna i SPÖ är så dominanta i Wien att de inte behöver lyssna på förslag utifrån.
Om två dagar är det val i Österrike. Bernhard är orolig.
– Vi har haft högerpopulistiska regeringar tidigare men FPÖ:s radikalisering skrämmer mig. Det traditionella högerpartiet påstår att de inte kommer att regera tillsammans med FPÖ den här gången, men man vet aldrig.
Nöjesfältet är risigt, lite som 90-talets Folkets park i Malmö. Socialdemokraterna håller inte igen med gatunamnen. Strasse des Ersten Mai. Antifascismusplatz. Karusellerna ser rangliga ut och taxibilarna kör i skytteltrafik för att hämta och lämna klungor av högljudda rumlare i alpina folkdräkter.
– Det pågår någon slags fejkad oktoberfest.
Mest turister eller?
– Tyvärr inte.
Lite senare sitter vi på en hipsterbar i stadsdelen Leopoldstadt. Vi hinner bara ta in två rundor av Hirters privatpilsner innan stängning, vilket innebär att barkillen låser ytterdörren och ställer fram askfat så att vi kan röka inomhus. Sedan blandar han sig en ståtlig cocktail och tänder en spliff.
Vi pratar om småpartierna som hoppas ta sig in i parlamentet. Som gammal piratpartist har Bernhard en del att säga. Han var med 2013 och 2014 när partiet gjorde österrikisk valrörelse och sedan ställde upp till Europaparlamentet.
Visst har man varit på bröllop som gått snett. Från ändlösa tal från sysslingar och bonusmostrar (”R som i rättskaffens, O som i oemotståndlig…”) till gästpar som fyllebråkar om varför de slutat ligga sedan barnen kom.
Men det var länge sedan en vigsel omgavs av så dålig stämning som Jimmie Åkessons ”bröllopsfestival” i Sölvesborg i lördags. I stället för ett stelt poserande bröllopspar under en ek, risregn framför kyrkan, och tokroliga halvkusiner som poserar med lösmustasch i fotobåset, har bilderna som spridits från festen föreställt pedofiler, högerextremister och gängmedlemmar. Jag hoppas att brudparet samlar allt till ett prydligt album.
”Hon är min prinsessa”, sade Jimmie Åkesson i mars om sin fästmö Matilda Kärnerup till Svensk Damtidning. ”Jag vill ha ’inför Gud och denna församlings närvaro’”, fortsatte han, ”men bröllopet behöver inte vara i kyrkan.”
Jag vet inte om Gud skymtades i vimlet, däremot en del tungt kriminella, så något prinsessbröllop blev det inte för Matilda Kärnerup. (Medan fyllebråket bestod av två män som anmälde varandra för misshandel.)
Som många redan har påpekat har Sverigedemokraterna sin första riktiga kris.
De har skopat ut nazister ur partiet snabbare än vatten ur en läckande båt, men anklagelserna om kopplingar till organiserad brottslighet har aldrig gjort något avtryck förrän nu. Frågan är varför.
Det är som att Hells Angels inte har setts som riktiga gängkriminella utan som bullrigare pursvenskar, trots att de grundades så sent som 1993, samma år som regeringen Bildt gjorde upp med Ny Demokrati om att bolagisera Posten. Mc-knuttarna var det illegala uttrycket för det nya bov-Sverige, där välfärdsstaten förvandlats till en plats för att tjäna kosing snarare än tjäna medborgarna. Så i dag kan du köpa hvb-hem på blocket, medan gängkriminella använder välfärdsbolag för att tvätta pengar.
Jimmie Åkessons vigsel visade tydligt hur dessa båda tendenser nu har gift sig – den etablerade borgerlighetens förvandling av folkhemmet till en rövarkula, och dessa banditers närmanden till den politiska makten. Till och med de sverigedemokratiska väljarna måste rysa inför denna öppna korruption.
Inte minst har det blivit tydligt att avgränsningen mellan ”fina, svenska” mc-gäng och invandrade gängkriminella inte är så tydlig längre. Organisationen kopplas till två mord i Sverige, och till gatukrig med ”Jordgubbens” gäng i Danmark.
Nu när Jimmie Åkesson erkänt allvaret i intervjuerna, har han också svårt att prata sig ur det. För även om ingen tror på att han inte kände till gängkopplingarna – hur förtroendeingivande är ens alternativet att han inget visste, för en man som vill kunna låsa in gängkriminella utan brottsmisstanke? Hur tillgänglig har han nu gjort sig för utpressning, och hur trovärdig är han i frågor som rör gängen? Som danska journalisten och tidigare polisen Dan Bjerregaard säger till Flamman är det ”alltid bra att ha vänner på höga platser”.
Och ännu verkar Jimmie Åkesson inte kunna ta ut sin smekmånad. Nu kan Flammans Jacob Lundberg nämligen visa hur SD-toppen Tobias Andersson varit vip-inbjuden till två kvällar med barhänt boxning, vars arrangörer har täta band till Hells Angels.
Vi får se hur hög kostnaden blir för Jimmie Åkessons hybris. Om inte annat har han äntligen passerat gränsen för vad som är möjligt – efter att länge ha framstått som osårbar. Bara det är en seger i sig.
En organisation kopplad till Hells Angels arrangerar hemliga boxningsmatcher i Stockholm. Nu kan Flamman avslöja att Tobias Andersson, riksdagsledamot och medlem i SD:s partistyrelse, besökt evenemangen – vid två separata tillfällen.
Den 29 januari 2022 samlades människor på en hemlig ort i Stockholm för att se på så kallad barhänt boxning, där de tävlande slåss utan handskar. Det var fjärde tillfället i serien, och denna gång hade man lånat en ny lokal i ett industriområde söder om stan. Arrangörerna slog på stort med vita dukar, kyld champagne – och en svensk Onlyfans-profil som ”ringtjej”.
På plats fanns också Rebecka Fallenkvist, vid tidpunkten anställd som programledare på den SD-ägda Youtubekanalen Riks. Mellan klipp från matcherna intervjuar hon arrangörer, boxare och läkare om barhänt boxning.
På arrangörens egna filmer från kvällen visas ett intro filmat vid ett tidigare tillfälle, i en annan lokal tillhörande den kriminella mc-gruppen Hells Angels. I filmsnutten kryssar slagkämpar mellan män i lädervästar på väg mot ringen. På väggen hänger gängets symbol, en dödskalle med änglavingar.
Endast betrodda personer släpps över huvud taget in i klubbhuset. Att anordna evenemang utan Hells Angels välsignelse är uteslutet
Bakom satsningen på barhänt boxning står ett företag som startade 2021 som en supportgrupp till Hells Angels. De två första bare knuckle-kvällarna arrangerade de i Hells Angels lokal utanför Stockholm.
Innerlig och smart eller kall och klädsamt oförarglig? Den koreanska författaren Han Kang, född i Gwanju 1970, är en av de yngsta litteraturpristagarna någonsin. Flammans kritiker tycker både att hon tillför ett viktigt politiskt perspektiv och att hon är ett väl ängsligt val.
Lyra Ekström, litteraturvetare och kritiker:
– Jag har bara läst Vegetarianen 2016 när den vann internationella Booker-priset och blev besviken. Hennes stil är kall och effektsökande. Skicklig, jo – men sådana finns ju massor av. Sedan har jag hört att hennes senare böcker är mer intressanta. Jag ser henne som en trendförfattare, lagom tillgänglig för den anglofona litteraturvärlden. Hon skildrar en abjektal brutalitet i stillsam prosa som är lite lagom kittlande, men det är inte på något sätt som hotar grundläggande värden i väst. Vi får känna oss som duktiga feminister bara.
– Med det abjektala menar jag att hon skriver om kroppsligt själväckel, som just i Vegetarianen och omvandlar det till ett feministiskt aktörskap. Det känns lite som att Akademien har undvikit att välja någon mer kontroversiell. Ryska Ljudmila Ulitskaja hade varit mer välförtjänt, en enastående epiker. Så sent som i år blev hon utsedd till ”folkfiende” efter att hon gett bort sina royalties till Ukraina. Nobelkommitén har försökt vara både djärva och ofarliga på samma gång, det tycker jag är tråkigt. Överlag tycker jag att Nobelpriset har en mumifierande effekt på författarskap. Tänk att vara en potentiellt intressant författares och vara så ung som Han Kang och behöva skriva i fyrtio år till under tyngden av Nobelpriset!
Tobias Hübinette, forskare och författare:
– Det är jättekul! Särskilt för Sydkorea. De har varit besatta av att få priset länge och varit avundsjuka på att alla deras grannländer haft litteraturpristagare. Han Kang är kvinna och hennes böcker är oerhört populära i väst. Hon är lika populär i sitt hemland. Det finns annars få kända koreanska författare som slår igenom både i sitt hemland och internationellt. Till svenska är hon mest översatt från engelska.
– Han Kang är en politisk författare och uppfattas som radikal i en koreansk kontext och behandlar förtrycket av vänstern som skett under historien. Hon har också i alla fall nämnt att hon planerar en roman om adoptioner, men vi får se om det blir något. Hennes stil är underfundig, påläst och smart. Språket är bildmässigt och är som gjorda för att filmatiseras, såsom Vegetarianen (Lim Woo-Seong, 2009).
– Den koreanska infrastrukturen för litteratur är välutvecklad och statsunderstödd, något Han Kang har gynnats av. Till exempel bekostar staten frikostigt översättningar från koreanska till stora språk, men jag är nästan säker på att de svenska översättningarna stötts av koreanska pengar just i syfte att satsa på henne som framtida vinnare. En annan tippad korean var annars Ko Un, en poet. Men han blev metoo:ad.
Henrik Sahl Johansson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet och redaktör för Örnen och kråkan:
– Ett oväntat, om än inte omvälvande val. Han Kang skriver en okonstlad, rak och påfallande vacker prosa som hanterar det moderna livet utan att röra sig i redan öppna fåror. På så vis kan man säga att hon brutit ny mark: hon har lyft frågor om individens roll i mötet med den meningsbrist många upplever i samtiden utan att hemfalla åt samma tids schabloner. Och hon har visat på historiens roll i nuet.
– Jag läste Vegetarianen när den kom och hade stor glädje av den, häromåret läste jag Den vita jorden. Kang har samma berättarglädje och känsla för sociala roller som landsmannen Bong Joon-ho, regissören bakom Parasit. Men mer än något annat är Han Kang en författare som skriver intelligenta berättelser; det är något som behövs just nu.
Maria Lind, chef för Kin museum för samtidskonst och curator för Gwangju-biennalen i Korea 2016:
– Han Kang är en Oerhört fascinerande person som jag hade glädjen att arbeta med då jag curerade Gwangju-biennalen, en stad där ju massakern ägde rum den 18 maj 1980, efter upproret mot militärstatskuppen. Till biennalen kom hon för att föreläsa om sitt skrivande.
– Hon har en innerlig och underfundig stil och väljer ofta oväntade perspektiv. Till exempel låter hon en av de döda i massakern tala där hon intar offrens perspektiv. Jag önskar så att jag hade kunnat läsa henne på koreanska! Upproret var som en pariskommun i modern tid. Under några veckor tog medborgarna över alltifrån matleveranser, sophantering och tidningsutgivning.
Sedan åttiotalet har den urbana medelklassen varit på väg utför ekonomiskt – samtidigt som vikten ökat av att signalera rikedom för omvärlden. Svartsynen och vd-drömmarna hos den unga generation Alfa vittnar om att yuppiekulturen är tillbaka med full kraft.
”Jag tar av mig ismasken och smörjer in ansiktet med djupt porrengörande lotion. Sedan lägger jag på en örtmyntamask som jag behåller på i tio minuter medan jag kollar tånaglarna. […] Jag sköljer igen, med Cēpacol. Jag tvättar bort ansiktsmasken med pepparmintscrubkräm.”
Det här lilla utdraget ur en mycket längre hudvårdsrutin kommer inte från någon tonårsinfluerare på Instagram. Det är från American Psycho, Bret Easton Ellis roman om en narcissistisk börsmäklare och seriemördare från 1991.
Skriven ett par år efter Svarta måndagen, börskraschen 1987, kom Ellis berättelse om Patrick Bateman att utgöra en kulturell gravsten över yuppiekulturen. Även om de detaljerade återgivningarna av kläder och märken fortfarande lästes som en stilguide av fantasilösa stekare, var American Psycho för de flesta en skräckberättelse om den nyss förflutna samtiden. Under åttiotalet i New York hade finansvärlden blivit så allmängiltig att Patrick Bateman kunde prata öppet om ”murders and executions” (mord och avrättningar), trosviss om att alla ändå skulle höra ”mergers and aquisitions” (företagsförvärv).
Men tog yuppieeran verkligen slut? Eller gick subkulturen bara i graven genom att bli allmängods? Patrick Batemans morgonhygien framstår knappast som utmärkande i dag. Det finns tolvåringar i mitt kvarter på Södermalm som lägger mer tid och pengar på hudvård än vad han gjorde.
Tom McGraths Triumph of the yuppies: America, the eighties, and the creation of an unequal nation (Grand central, 2024) skildrar en bit av USA:s historia, som vare sig framstår som avslutad eller exklusivt amerikansk. Yuppie, slang för young, urban professional (ung, välavlönad stadsbo), fick fäste på bred front 1984 som begrepp för en yrkesarbetare i informationsekonomin mellan 25 och 45 år, med en sofistikerad och märkesstyrd lyxkonsumtion inom alla områden från flaskvatten (Perrier) till hushållsmaskiner (Cuisinart) och bilar (BMW).
I McGraths historieskrivning är yuppier en tongivande del av babyboom-generationen. Födda mellan 1946 och 1964 växte de upp i ett välmående USA, och läste på universiteten (i högre utsträckning än någon tidigare generation) i eftersvallet av 68-rörelsens samhällskritik och hippieerans självutveckling. Det var en stor grupp unga som kände att de kunde påverka samhället och omforma sig själva.
Men välståndet från deras barndom kom att vända när de blivit vuxna. Inflationen hade rusat, och 1981 höjde USA:s centralbank räntan till rekordhöga 15,8 procent (mer än tre gånger så hög som i dag) vilket gjorde att många hade svårt att betala sina hus- och billån. Samtidigt ökade arbetslösheten. Karriärfokuset drevs alltså av en ekonomisk ångest och en känsla av nödvändighet – bara de som fokuserade stenhårt på att bli framgångsrika hade en chans att få det bättre än sina föräldrar. Arbetslöshet var dubbelt så troligt för boomers än vad det hade varit för deras pappor på 50-talet.
Tankesmedjan Oikos står bakom nybildade No Woke AB – som planerar att bli verksamt inom snusbranschen. ”Viktigt att de inte får uttala sig emot regleringar av tobaksindustrin”, säger experten.
Försäljning, produktion och distribution av snus. Det är vad nybildade No Woke AB ska syssla med, enligt företagets egen beskrivning.
Bakom patentet för varumärket No Woke, som registrerades i somras och fortfarande handläggs, står den SD-kopplade tankesmedjan Oikos. Ansökan är inskickad från hemadressen till tankesmedjans programansvarige Arvid Hallén.
Utöver No Woke har Oikos även registrerat varumärket Tidö, som ska användas för snus, alkoholhaltiga viner och ”drycker baserade på kaffe”. Enligt No Wokes ansökan ska varumärket användas för nikotinprodukter som snus, men också energidryck samt tillverkning, distribution och servering av alkohol. Även ”bågar för glasögon och solglasögon” omnämns. Alla tre verksamheterna har dock en gemensam punkt: snuset.
Louise Adermark (bilden), docent i neurobiologi vid Sahlgrenska akademin, är kritisk mot initiativet och snusbranschen som helhet.
– Använder man produkter med höga nikotinnivåer kan man snabbare drabbas av hälsoproblem, säger hon till Flamman.
Hon beskriver snus, särskilt vitt nikotinsnus, som ett område som fortfarande är i hög grad obeforskat inom medicinen. Ändå ser hon flera potentiella hälsorisker: dels nikotinet i sig, som påverkar hjärt- och kärlhälsan samt risken för diabetes, samt de smaktillsatser som blivit vanliga i vitt snus.
– Det är lätt för tobaksindustrin att säga att det inte finns något som visat att det är farligt. Och det har de alldeles rätt i. Men även om det i dagsläget saknas studier så betyder det inte att produkterna är ofarliga. Troligtvis kommer vi på sikt att ha de här studierna.
I styrelsen för bolaget No Woke AB, som registrerades den 16 september i år, sitter Andreas Palmlöv och Pontus Persson, den sistnämnde politisk sekreterare för SD i Västerbotten. Palmlöv är ledamot i styrelsen för Oikos, och beskrivs i Resumé som SD-toppen Mattias Karlssons ”högra hand”. Han har också registrerat webbadresserna nowoke.se och tidö.se, som dock än så länge är inaktiva.
Det blir viktigt att de här inte får uttala sig emot de typerna av regleringar, när det finns ett ekonomiskt intresse.
Inför valet 2022 deltog han i startade Insamlingsstiftelsen för svensk konservatism, som finansierar Oikos. I nättidningen Bulletin beskrivs den som en ”inkubator, med syfte att främja och underlätta för nystartade konservativa företag.” Konturerna mellan tankesmedjan, partiet och ISK är suddiga, och stiftelsen har kritiserats av statsvetarna Marie Demker och Claes Sandgren som ett sätt att kringgå lagarna om partifinansiering.
Sverigedemokraterna har tidigare motionerat i riksdagen om att riva upp Sveriges strategi kring ANDTS – alkohol, narkotika, doping, tobak/nikotin och spel. ”Det finns inte längre några vetenskapliga tvivel kring att snus är betydligt mindre skadligt för hälsan än rökning”, skriver partiet i motionen, som undertecknats av bland annat partiets socialpolitiska talesperson Linda Lindberg.
Louise Adermark är kritisk till att en opinionsbildande organisation som Oikos, med sina täta band till SD, också ger sig in i snusbranschen.
Det är okej för din tjej typ, men jag tycker inte att män ska använda det märket.
– Det är viktigt att säkerställa att de inte får uttala sig i frågor som rör reglering av tobak och nikotin. Nu ligger det exempelvis inne ett remissförslag om nikotinfri skoltid samt reglering av koncentrationer i tobaksnikotin. Det blir viktigt att de här inte får uttala sig emot de typerna av regleringar, när det finns ett ekonomiskt intresse.
Inom den amerikanska högern har svenska prillor blivit på modet under de senaste åren. Bland anhängare till republikanerna har vitt snus – i Sverige också känt som ”tjejsnus” – fått status som en manlighetssymbol. En av dem som setts snusa svenska Zyn är den kontroversiella konservativa programledaren Tucker Carlson, som beskrivit ruset som att ”Guds hand sträcker sig ned för att massera ditt centrala nervsystem”.
– Jag använder det varje vaken stund, sade han 2023.
Men i slutet av september hade han ändrat sig, i samma veva som han lanserade ett eget ”wokefritt” snus med namnet Alp. I en intervju beskrev han snusföretagets ledning som ”humorlösa, vänstervridna dagdrivare”, och påstod felaktigt att Zyns ägarbolag Swedish Match donerar pengar till Kamala Harris:
– Det är okej för din tjej typ, men jag tycker inte att män ska använda det märket.
Här är frågorna som Oikos inte besvarar:
• Vilka produkter kommer säljas genom varumärkena ”Tidö” och ”No Woke”, och kommer tankesmedjan att ta del av de eventuella vinsterna?
• Anser Oikos att dagens snus är för woke?
• Tycker Oikos att fler svenskar borde snusa?
• Planerar No Woke att sälja produkter i USA?
• Vad tänker samarbetspartierna om att ni använder ordet ”Tidö” för att sälja snus?
• Hur påverkar det SD:s trovärdighet i tobaksfrågor att partiets närstående tankesmedja har ekonomiska intressen i branschen?
Om ett år inleds ett pilotprojekt med kortare arbetstid inom vården i Region Stockholm. Vänsterpartiet ligger bakom reformen, som ska ge 1 400 sköterskor 34-timmarsveckor.
– Det är verkligen läge att ge tillbaka till vårdpersonalen, efter år av pandemi och en vårdstrejk som lyft just återhämtning och arbetstid som en av de viktigaste förbättringarna man vill se. Jag tänker att man fått in foten i dörrspringan, att detta underlättar att driva en förändrad syn på arbetstider i hela den offentliga sjukvården, säger Jonas Lindberg, regionråd för (V) i Stockholm.
Från och med den 1 september 2025 ska 400 narkossjuksköterskor, 400 operationssjuksköterskor och 600 undersköterskor i hela regionen få det Vänsterpartiet kallar ”betald återhämtningstid” – arbetsveckor på 34 timmar, med bibehållen lön, i två år. Reformen skulle i genomsnitt innebära mellan 3 och 4 timmar kortare arbetsdagar. Ger projektet resultat så är planen att göra förkortningen permanent, och att utöka den till fler personalgrupper inom vården.
Försöket har sin förlaga i Region Östergötland, där ett liknande projekt redan har två år på nacken och lett till succéresultat. 24/7-personalen på två operationsavdelningar i Norrköping och Linköping fick börja arbeta max 34 timmar i veckan, vilket ledde till lägre sjukfrånvaro, minskad övertid – och, i slutändan, fler operationstimmar.
– De har utfört tolv procent fler operationer med det här sättet att jobba. Många motståndare mot förkortningar menar att vi inte har råd att tappa arbetad tid, att varenda timme behövs, speciellt när man pratar om välfärden. Det de inte förstår är att bättre återhämtning och mindre klinisk tid för den enskilde ger mer i helheten. Det är ju det som är det intressanta, säger Jonas Lindberg (bilden).
Maria Lindblom, sjuksköterska och vice ordförande för Vårdförbundet i Stockholm, ser fram emot att sätta sig i avtalsförhandlingarna, och hoppas att förslaget som det ser ut i dag går igenom utan alltför stora ändringar.
– Det viktigaste för oss är att få till bättre återhämtning, bättre scheman och bättre arbetsmiljö. Vi kommer gå in i förhandlingarna med medarbetarna som utgångspunkt.
Hon förstår varför man valt just operationssköterskor som testgrupp, men understryker samtidigt att fler av förbundets medlemmar skulle vara i lika stort behov av reformen.
– Nästan alla våra yrkesgrupper har en tung belastning, men det kan vara lättare där än till exempel inom förlossning eller slutenvård att räkna ut om det blir någon effektivitetsvinst för arbetsgivaren eller inte. Kan man påvisa att förkortad arbetstid till och med gynnar arbetsgivaren så är det mer sannolikt att det blir permanent, säger Maria Lindblom, och tillägger ironiskt:
– Produktivitet är ju det enda som räknas. Kvalitet är inte så viktigt.
Jonas Lindberg är hoppfull inför förhandlingarna, inte minst på grund av att en viktig part kommer direkt från att ha arbetat med den lyckade föregångaren.
– Den HR-direktör vi har i Region Stockholm har tidigare jobbat med implementeringen av den här modellen i Östergötland. Att vi har en arbetsgivarpart som redan är betrodd i frågan är bra, och kommer underlätta dialogen med fackförbunden.
Han understryker också att reformen bara är en början – och att Sverige ligger efter sina grannländer i frågan.
– Vi vill ju se en generell arbetstidsförkortning för hela kollektivet, och detta är egentligen ett första steg i att närma oss resten av Norden som har gjort detta tidigare. Danmark har haft lagstiftad 37-timmarsvecka i 30 år.
Flamman har sökt Axel Conradi (M), oppositionsregionråd i Region Stockholm med hälso- och sjukvårdsansvar.
Mc-gänget Comanches har hamnat i debattens centrum, efter att en lokal ledare från Skåne bjöds in till SD-ledaren Jimmie Åkessons bröllop. Flammans granskning visar ett nätverk inblandat i den europeiska drogmarknaden – som styrs med järnhand av den danska gängledaren Nadim Khan.
När det blev känt att mc-klubbledaren Robert Hedarv bjudits in till Jimmie Åkessons bröllop i Sölvesborg den 28 september har den sverigedemokratiska partiledaren utsatts för hård kritik.
Sedan dess har uppgifter framkommit som visar att Åkesson måste ha känt till mannens bakgrund i det kriminella mc-gänget Comanches, med bas i Danmark. Bland annat har stiftelsen Expo visat att man informerade Sverigedemokraterna om kopplingen redan i juli.
Dan Bjerregaard, dansk journalist och tidigare polis, menar att det hade varit politiskt omöjligt i Danmark att festa tillsammans med en medlem i Comanches.
– Det skulle vara ett stort problem om en politiker var länkad till Comanches. De är ökända i Danmark och har varit en av de grupper som vi talat om att förbjuda i lag.
Expressens liberala ledarskribent Linda Jerneck beskriver eftersvallet till bröllopet som SD-ledarens värsta kris hittills. I ett inlägg på X tog Åkesson delvis avstånd från Comanches, som han beskrev som ”semi-kriminella”, samtidigt som han hävdade att Hedarv enbart var en ”ytligt bekant”.
Den senare uppgiften har sedan dess ifrågasatts av Aftonbladet, som visat att Hedarv bjudits in till flera privata fester hos Åkesson. Bland annat ska han ha deltagit i SD-ledarens årliga ”glitterfest”. Robert och Gabriella Hedarv deltog även i Almedalen 2018 tillsammans med kända partiföreträdare, och finns på bild i sällskap med bland annat riksdagens andre vice talman Julia Kronlid.
För mig framstår det som omöjligt att vara en del av Comanches och inte känna till klubbens historia och vilken typ av killar som är kopplade till den.
Det ”semi-kriminella” sammanhang som Robert Hedarv tillhör är det internationella nätverket Comanches, som bildades våren 2023. En ny rapport från researchföretaget Acta Publica bedömer att Comanches har 20–25 medlemmar i Sverige, uppdelade i tre lokala klubbar. I en av dessa avdelningar, den med bas i Skåne, uppges Robert Hedarv vara president.
– Han har en gedigen bakgrund inom den kriminella mc-världen på olika sätt. Han var fullvärdig medlem i Bandidos i 3–4 år, fram tills han blev utkastad runt 2013. Sedan har han varit med i två mindre namnkunniga gäng, Rock Machine MC och La Familia, mellan det och att han nu klivit in i Comanches, berättar Ulf Fahlén, en av redaktörerna för rapporten.
Hedarv har flera tidigare tidigare domar för ekonomisk brottslighet, bland annat i en nu konkursad firma som han ägde tillsammans med sin fru. Hans personliga brottshistorik är svår att koppla direkt till Comanches eller mc-miljön.
– Han är inte dömd för någon grövre brottslighet, men han är ledare för ett kriminellt gäng. Det är enligt polisen en organiserad kriminell verksamhet, och är man president är man kanske inte den som smutsar ner sig mest och begår de grövsta brotten, säger Ulf Fahlén.
– De som har maktpositionen i en kriminell organisation är väldigt sällan de som döms för den grövsta brottsligheten, man vill ju att andra tar de riskerna. Mc-gängen har extremt hierarkiska ordningar.
Comanches bildades så sent då stora delar av den danska Satudarah-sektionen bröt sig ur sitt internationella nätverk. Satudarah bildades 1990 av nederländska invandrare från ögruppen Moluckerna, och har länge haft ett våldsamt rykte.
I Skandinavien har gruppen bland annat varit inblandad i mordet på den danska radioprogramledaren Nedim Yasar och mordet på köpcentret Emporia i Malmö 2022. Det senare beskrivs som en intern uppgörelse, där en medlem i gänget beställde ett mord på sin egen ledare.
I maj 2023 lade ledningen för danska Satudarah ned klubben, efter ospecificerade ”oenigheter” med andra nationella avdelningar kring vilken riktning organisationen skulle gå i. Flera utländska klubbar hade sedan tidigare en koppling till Danmark, och följde med i splittringen. Det är dock fortfarande i Danmark som gruppen har sin största representation, komplett med en egen gangsterrappare – Amin Kevlar, med aliaset Atypisk.
– Det är ett av de mest ökända mc-gängen i Danmark, säger Dan Bjerregaard.
Samtidigt har Comanches expanderat snabbt internationellt. Flera andra klubbar i olika länder har redan rekryterats till den nya gruppen efter blott ett år, och Comanches finns i dag representerat på tre kontinenter.
Alla klubbar av Comanches är mer eller mindre kontrollerade av de danska klubbarna
Den högsta ledaren i det internationella Comanches-nätverket är ”världspresidenten” Nadim Khan, med bakgrund i den danska sektionen av Satudarah.
– Han är den som drar i trådarna och som har det sista ordet, säger Dan Bjerregaard.
I dokumentärenBrutalt brödraskap från tidigare i år beskrivs gruppen som ”en internationell klubb med utlandsfilialer, men som styrs till 100 procent av de danska mc-gängen”. Hösten 2023 beskrevs gruppens konflikt med andra mc-gäng i Lidköping som styrd av danska gängledare. Hösten 2023 uppger även Robert Hedarv på Facebook att han börjat arbeta i Danmark, men inte med vad.
– Den svenska verksamheten är än så länge bara 20–25 man, men de har ambitioner, och styrs av den extremt kriminella verksamheten i Danmark, säger Ulf Fahlén från Acta Publica. Dan Bjerregaard ger samma bild:
– Alla klubbar av Comanches är mer eller mindre kontrollerade av de danska klubbarna. Du kan inte ha en klubb utan att vara nära länkad till den danska organisationen.
Är det möjligt att vara ordförande i en Comanchesklubb utan att känna till vad det rör sig om för nätverk?
– För mig framstår det som omöjligt att vara en del av Comanches och inte känna till klubbens historia och vilken typ av killar som är kopplade till den.
Vilka fördelar kan det finnas för ett mc-gäng i att komma nära politiker?
– Om du är del av ett kriminellt nätverk eller gäng så är det alltid klokt att ha den här typen av kontakter. Jag säger inte att det är fallet här, men rent allmänt är det alltid bra att ha vänner på höga platser.
På den spanska polisens hemsida rapporterades i våras att en ledare i Comanches gripits för att ha varit involverad i transport och distribution av narkotika från södra till norra Europa med hjälp av skåpbilar. I Brutalt brödraskap beskriver en expert hur gruppen även har kontakter inom Thailands drogmarknad. En av gruppens svenska medlemmar dömdes i april i år till dagsböter efter att ha smugglat in 18 sprutor och 118 kanyler över den svenska gränsen.
Bland Comanches svenska medlemmar är flera dömda för brott, och många har en kriminell historia som sträcker sig bakåt i tiden innan bildandet av gänget. Gruppens ledare i Lidköping – där gänget är särskilt aktivt – dömdes 2023 för hot mot tjänsteman. En man i 40-årsåldern som beskrivs som ”nära lierad” med Comanches i Lidköping dömdes i juni till fängelse för grovt vapenbrott.
Lidköping har blivit ett nav för Comanches i Sverige. Tidigare i år dök medlemmar från bland annat de danska, spanska och serbiska sektionerna upp i staden. Syftet var att hedra minnet av en Satudarahmedlem – som mördades innan splittringen – med en ”memorial run”, en minnestur på motorcykel genom staden. På bilder ett gruppfoto av deltagarna skymtar gruppens gangsterrappare Atypisk. Även Robert Hedarv närvarade vid mötet, skriver Expressen.
När researchföretaget Acta Publica inför valet 2022 granskade partiföreträdare med kopplingar till kriminella MC-gäng hittades 64 kandidater, varav fler än hälften var Sverigedemokrater.
– Åtminstone två av dem ville inte ta tydligt avstånd från Hells Angels, och det finns exempel på flera personer utöver Hedarv, i Jimmie Åkessons direkta närhet och umgänge, som varit medlemmar i supportklubbar till Hells Angels, säger Ulf Fahlén från Acta Publica.
De två han specifikt syftar på är Thomas Krohn och Ulf Hansen, som båda spelar i rockbandet Ultima Thule. Båda har bakgrunder i den Hells Angels-nära Nyköpingsklubben Paschas MC, och har belönats med varsitt ”diamantmärke” som visar på lojalitet med Hells Angels. Ulf Hansen har varit ledamot för SD i Nyköpings kommunfullmäktige, och båda närvarade på Jimmie Åkessons ”hawaiifest” tidigare i år.