Egentligen skulle det räcka att skriva: Han har gjort det igen. Han har lyckats göra poesi av antikrigsdemonstrationer, folkrörelsemöten, stressade aktivister och vanliga människor som kräver rimliga förhållanden på sina arbeten.
Precis som Greiders tidigare När fabrikerna tystnar och Världen efter kommunismen är hans senaste Jakobsbrevet full av dikter på det politiska temat.
Dikten ”Världen efter den elfte september” andas samma frustration och dämpade vrede över världshändelserna som tusentals aktivister gick och tryckte på när USA inledde sina urskillningslösa bombningar mot Afghanistan. Historien har tagit slut och Jesus vandrar ensam och äcklad bort från händelsernas centrum.
Där den förra hade ett dystopiskt drag har framtidstron och glädjen inför att skapa historia kommit åter i ”Dikt om lördagen 15 februari 2003”. Dikten handlar förstås om de stora fredsdemonstrationerna som hölls runt om i världen februari 2003. ”Du som kallar dig” är en direkt uppmaning till alla politiska aktivister. Som en slags bergspredikan för vänsteraktivister på 2000-talet.
Du ska bli otålig, väntande,
beredd att kasta allt du känner över ända,
inklusive dina egna
förutfattade meningar.

Du måste göra dig omöjlig.
Du måste älska din meningsmotståndare
som en gåta därför att din klassfiendes
befrielse är till slut också din.
Och det ska alltid fattas en bit i dig.

Men Jakobsbrevet är faktiskt inte i första hand en samling väldigt politiska dikter. Den som på senare år har följt Greiders politiska navigering har nog märkt ett ökat intresse för naturen och glesbygden. Det har säkert att göra med redaktörskapet på Dalademokraten. I Jakobsbrevet blir det därför mycket sommarstugor, flottar på skogstjärnar, urskogar, sommarnätter, Västerdalälven, Fulufjället och människors kärlek till björnar. Men anspelningarna på naturen/ miljön blir aldrig pekorala. Naturen finns snarare som ett kitt som förenar människor och någonting vi alla behöver.
Jag tror till exempel inte att det är någon slump att naturen alltid finns med som en mörk mystisk men trygg fond i de dikter som handlar om Göran Greiders far som avled 2002. I ”Avsked till en sommarstuga” blir avskedet till hans far samtidigt avskedet till sommarstugan och naturen däromkring.
I ”Den herkyniska urskogen” drar Greider en rät linje från de som för 2000 år sedan levde i det som då var en jättelik europeisk urskog till dagens natursökande människa. En slags kärlek och längtan till naturen blir ett universellt drag hos människan.
Greiders nya natursökande drag ger hans diktsamling en helhet och mogenhet som bara gör honom ännu bättre.