I andra delen i Flamman Kulturs lågintensiva krisserie korsläser Rasmus Landström Kajsa Ekis Ekmans nya bok om krisen i Grekland med Stig Dagermans Tysk höst. Trots mycket mörka mänskliga erfarenheter landar läsningarna i en ljuspunkt: det finns en politisk väg ut ur eländet.
När jag läser Kajsa Ekis Ekmans bok Skulden drabbas jag plötsligt av en ganska banal insikt. Jag inser att det finns pengar i överflöd i Europa. På ett ställe skriver Ekman om hur privatpersoner och företag köpt upp delar av Grekland. Och det rör sig inte direkt om gamla lagerlokaler. Utan om ”motorvägar, hamnar och heta källor”. En bit av Korfu, Atens gamla flygplats och Thessalonikis kranvatten. Dessutom har statliga spelbolag sålts ut och i stort sett alla myndigheters gamla kontorsbyggnader. Dessa har visserligen ”reats” ut – men det rör sig ändå om astronomiska summor. Plötsligt framstår allt tal om att Europa är fattigt som väldigt paradoxalt.
En annan sak som slår mig när jag läser Skulden är att det inte är en bok om fattigdom. Detta gör mig lite förvånad. Boken hade nämligen ”Grekisk höst” som arbetstitel. Det är en parafras på Stig Dagermans Tysk höst, en klassisk fattigdomsskildring från 1946. Men medan Dagermans bok utspelar sig i bombkratrarna efter en ekonomisk kris är Ekmans bok en skildring inifrån krisen. Och medan Dagerman går runt i ett tyskt ruinlandskap, bland surnande rester från bombade träd, rör sig Ekman i sicksack mellan hyreshus och bankvalv. Skillnaden mellan böckerna är kort sagt stora. Samtidigt är det svårt att som kritiker låta bli att jämföra dem. Dagermans bok betraktas som det första ingående svenska reportaget från en ekonomisk kris. Den ligger som ett karbonpapper över efterföljarna. Man kan spåra mycket av Dagermans hållningssätt i Ekmans bok. Framförallt i känsligheten inför det klassförakt som krisen föder.
I Tysk höst finns en scen där Dagerman beskriver hur en reporterkollega backar ut ur ett fuktigt källarhål. Där sitter en utsvulten man som precis har mumlat att han hade det bättre under Hitler. Reporterns slutsats blir att tyskarna ”inte lärt sig någonting” och att de följaktligen förtjänar sitt öde. Denna slutsats ligger som en grå hinna över Berlin, skriver Dagerman. Liknande tankegångar, visar Ekman, uttrycktes om Grekland i borgerliga tidningar hösten 2011. Att åtstramningarna inte bara var en ”nödvändig åtgärd”, utan även ett rättmätigt straff. Så här skrev till exempel Richard Swartz på DN:s ledarsida (1/10 2011): ”Ingen vill hindra dem som föredrar att sitta under ett olivträd och dricka kaffe. Men då ska de inte tro att de kan vara med och dela valuta med tyskarna.”
Klassföraktet slår upp som en svetslåga ur citatet.
Det är en obehaglig upplevelse att korsläsa Skulden och Tysk höst. Ibland får jag nästan för mig att den senare är en uppföljare till den förra, trots att det egentligen är tvärtom. I Dagermans Tyskland hade man redan gått igenom en ”åtstramning” – nu var det ”avnazifering” som gällde. I slutet av Ekmans bok – som beskriver Grekland mellan 2011 och 2013 – kommer nynazistiska Gyllene Gryning in. Politiska motståndare misshandlas i direktsändning. Invandrarkvarter besöks av medborgargarden. Och precis som när fascister tog över makten i stora delar av Europa under trettiotalet börjar de borgerliga medierna och politikerna att ge efter. I grekisk tv utbrister ministern Nikos Dendias att illegal invandring blivit ett större problem än den ekonomiska krisen, att det pågår den värsta invasionen sedan dorerna invaderade Grekland för 3 000 år sedan. Precis så här, skriver Ekman, lät det när den europeiska pressen hetsade upp befolkningen mot varandra under förkrigstiden.
Men även om det uppstår ett kompakt mörker mellan Skulden och Tysk höst glimmar också små ljusstrålar till. En sådan är skillnaden i rikedomar då och nu. För medan Dagerman beskriver ett eländigt, fattigt och sönderbombat Tyskland, där klasskillnaderna uppstår mellan dem som bor i ruiner och dem som bor i kaserner, beskriver Ekman ett Europa som fullkomligt badar i pengar. För som jag skrev i inledningen finns det privatpersoner i Grekland som har råd att köpa hela öar. Storföretag som köper tåglinjer utan att blinka. Vad Skulden visar är därför att den ”ekonomiska krisen” inte består i en egentlig ekonomisk kris. Istället rör det sig om en politisk kris. Sett ur den synvinkeln finns det också en mer självklar lösning. Den stavas omfördelning.
