Utrikes 16 november, 2006

Grekiska skolstrejken avslutad – utan seger

I Grekland deltog tusentals lärare och elever i demonstrationer för bättre lärarlöner och en avgiftsfri utbildning. Demonstrationerna satte punkt för en sex veckor lång strejkvåg vid skolorna

ATEN Med demonstrationer i 15 städer runtom i landet, avslutades de senaste veckornas protester. De demonstrerande krävde gratis utbildning åt alla och motsätter sig högerregeringens planer att privatisera.
I hela sex veckor hade Greklands grundskollärare strejkat och krävt mera pengar till skolan och rimliga lärarlöner. Även högstadie- och gymnasielärare hade stött strejken genom solidaritetsstrejker. Också elevrörelsen stödjade lärarstrejken genom att ockupera över 1 000 skolor. Dessutom anslöt sig högskolelärarna och studenterna till protesterna.
Författningsändring skjuts upp
Den konservativa regeringen vek sig dock inte för lärarnas och elevernas krav på mera pengar. Lärarstrejken trappades ner, på grund av avsaknaden av strejkkassor, redan i slutet av oktober. I november organiserades bara två strejkdagar som ledsagades av stora demonstrationer den 3 och 9 november. Också eleverna hade utrymt de sista ockuperade skolorna i början av november.
Men en viss framgång hade de strejkande. Den inställda undervisningen ska under resten av året genomföras på betalt övertid för att kompensera för inkomstförlusten under strejken. Dessutom kommer parlamentets planerade diskussion kring den författningsändring som möjliggör slopandet av statens utbildningsmonopol att skjutas upp till januari.
När sedan parlamentet kommer att debattera den stundande författningsändringen kommer kampen för en avgiftsfri och offentligt styrd utbildning återupptas.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Essä 21 juni, 2024

Det är inte jag (det är vi)

Malin Norberg, ”Staring at someone like a ghost”, Kungliga konstakademiens kandidatutställning 2019. Foto: Jean-Baptiste Bérenger.

Narcissismen går som ett spöke genom historien. I dag finns möjligheten att porträttera sig själv i varenda ficka. Men vad som ofta förkastas som självupptagenhet kan i själva verket vara en källa till politisk förändring.

För många år sedan lovade jag en vän att sluta ta selfies. Eller i alla fall pausa. Detta var under en period jag kunde tillbringa timmar med att fotografera mig själv, och hon föreslog att det nog vore bra för min hälsa.

Det är svårt att beskriva exakt varför det var problematiskt, även fast jag höll med henne om att det fanns något destruktivt med min självupptagna hobby. Den enklaste förklaringen är att jag var besatt av mig själv, men det är heller inte riktigt sant, jag var snarare besatt av mig själv i andra, av att bli sedd. För det är inte helt självklart, när jag begär att andra ska uppmärksamma mig, är det mig själv eller andra jag begär? Mig själv eller andra jag är besatt av? Och vad är värst? Jag menar, vad orsakar en person mest lidande? Att inte kunna vara utan andra eller att inte kunna vara utan sig själv?

Visst kan man se selfien som narcissistisk, för anledningen till att man vill avbilda något är ofta för att bevara, äga eller fånga skönhet. Det gäller både fotografi och målerikonst och poesi – det har till och med hävdats vara anledningen till att man vill skaffa barn med personen man är kär i, för att reproducera något man inte kan sluta titta på och erövra det genom att bli en del av det.

Så varför skulle man vilja fånga sig själv på ett sådant sätt om man inte älskar sig själv?

Det finns många varianter av berättelsen om Narcissus, den i grekisk mytologi extremt vackra jägare vars egen spegelbild dödade honom. I den jag oftast hör, blir han så förtrollad av sin reflektion i vattnet att han faller i och drunknar.

Sensmoralen är tydlig: blir du för besatt av dig själv kommer det att förinta dig. Det är också lätt att tänka att den beskriver vår tid: i selfiens och de sociala mediernas tid är vi alla Narcissus, och så patologiskt upptagna vid oss själva att det riskerar att bli vår undergång.

Men kanske är vår likhet med Narcissus en annan.

I den romerske poeten Ovidius klassiska version av berättelsen om Narcissus, som jag får återberättad för mig i Matt Colquhouns bok Narcissus in bloom: An alternative history of the selfie, är narrativet ett annat. Narcissus lever ensam, ovetandes om sin egen skönhet och att det är på grund av den han endast går att älska på avstånd. Perfektion är farligt, avvikande, människor som kommer hans väg inser snabbt att de gör bäst i att undvika honom.

Men så en dag när han är ute och jagar får nymfen Echo syn på honom och hänförs av hans prakt. Av henne leds han till en sjö, och i vattnet ser han för första gången sig själv. Där, framåtböjd över ytan, upplever han något som du och jag, den moderna människan, upplever varje gång vi postar på sociala medier eller scrollar i våra egna flöden, eller kanske till och med bara existerar i en tid där allt detta är möjligt: han ser sig själv som han blir sedd, utan att nå det han ser.

Fast i detta osäkra limbo mellan subjekt och objekt, mellan jaget och dess blick, blir Narcissus plåga ohanterbar. Han fångas av sin egen reflektion, och ”utan att ha något sätt att slita sig loss på, sliter han sig i stället i stycken”.

De sörjande nymferna förbereder en eld för att bränna hans lik, men när de återvänder till platsen finns där ingen kropp utan i stället en påsklilja, en Narciss. Påskliljan, som inom folkmedicin anses ha både skadliga och läkande förmågor, ska inte ses som en symbol för motsägelse utan för omvandling: med död kommer pånyttfödelse.

I Ovidius version av berättelsen blir Narcissus självkärlek inte alls en avvikelse från människans natur, utan snarare en skildring av vår förmåga att förvandlas till något annat, att få lidandet att upphöra.

Jag har egentligen inga problem med att identifiera mig som narcissistisk. När jag sitter på en föreläsning om personlighetsstörningar och min lärare kommer till Powerpointbilden som radar upp diagnoskriterierna för narcissistisk personlighetsstörning, noterar jag att jag uppfyller i alla fall några av dem på allvar. Men är det inte bara vår tid då?, tänker jag, kanske som något sorts försvar trots allt. Lever vi inte i en särskilt narcissistisk tid? I en tid särskilt präglad av selfien?

Colquhoun visar på ett pedagogiskt, filosofiskt och noggrant (och ibland lite väl invecklat) sätt att selfien inte alls är det samtidsfenomen man lätt tror. Det samtida med företeelsen är snarare att teknologin för avbildning blivit så tillgänglig. Den finns där, i vår ficka eller väska, och vi plockar fram den cirka 80 gånger om dagen.

Men människan har alltid varit besatt av att avbilda sig själv, och självporträttet har gång på gång genom historien använts för att skapa en förljugen och upphöjd bild av den som låtit sig målas av.

Samtidigt har självporträttet också använts i den mer ovidianska förståelsen av narcissism, som ett sätt att förvandla sig själv. Colquhoun använder både den italienska barockmålaren Caravaggios David med Goliats huvud (1607) och den franska fotografen Hippolyte Bayards Självporträtt som drunknad man (1840) som exempel på hur självavbildningen tvingats fram när konstnärerna haft begränsade möjligheter att uttrycka sig på andra sätt.

Caravaggio, ”Narcissus”.

På så vis omdefinierar Colquhoun narcissismen, från patologisk självkärlek till ett uttryck för det behov av förändring som uppstår när man får syn på sig själv som objekt. Det andra kapitlet i boken, betitlat ”The selfie”, inleds med en fråga om narcissism någonsin skulle kunna vara ett positivt tillstånd. Det är svårt att föreställa sig, kanske framför allt i dag – alla otrevliga interaktioner eller svåra relationer människor beskriver sig ha tycks alltid gå att skylla på den andres narcissism.

Ibland blir jag sugen på att fråga dem som inte verkar hitta andra skäl till människors brister än att de lider av empatilöshet, hur det är fatt med deras egen empati. Samhällets rädsla för narcissisterna man kan ana i hur bra det gått för Thomas Erikssons omgiven-serie, där en av böckerna heter just Omgiven av narcissister.

Lever vi inte i en särskilt narcissistisk tid? I en tid särskilt präglad av selfien?

Samtidigt tycks den mig överdriven, och faktiskt snudd på narcissistisk i sig själv. Mest rör den frågor som: Hur kan vi undvika dem? Hantera dem? Krossa dem? Men är det verkligen ett empatiskt sätt att se på människor, till och med de människor som besvärar en?

Här blir man varse ett enormt missförstånd rörande vår samtid: vi är inte mer accepterande när det kommer till psykisk ohälsa. Vi har bara omdefinierat det från att vara något som enbart drabbar de galnaste till att inkludera de flesta av oss. För ett tiotal år sedan lanserades ”psykisk förkylning” som nyord för kortvarig nedstämdhet. Dessa är vi okej med. Men de riktiga galningarna – de störiga, jobbiga, svåra människorna – föraktar vi fortfarande.

Den österrikiske psykologen Sigmund Freud slog tidigt fast att narcissism kunde uppstå som en följd av trauma, snarare än att vara ett eller flera personlighetsdrag. Slutsatsen han drog var att narcissism, snarare än att vara ett uttryck för självkärlek, är en produkt av en stor smärta. Detta eftersom en person som lider ofta ”slutar intressera sig för saker i den externa världen som inte rör det egna lidandet”.

Kanske, föreslår Colquhoun, bör vi varken uppmuntra eller motverka vår egen eller andras narcissism, utan i stället se på den från ett nytt håll. Han skriver: ”Lider vi inte, när allt kommer omkring? Är vår samtida självomsorg inte berättigad? […] Vår själ, som inte längre går att reducera till tandvärk, har […] fängslats av de sammanflätade blickarna från kulturen, naturen och alla dess invånare – vi själv inkluderade – som tittar tillbaka på oss, vackra och i uppenbar plåga.”

I blickfånget. Black Lives Matter-rörelsen har anklagats för narcissism. Foto: John Minchillo/AP.

Colquhoun bemöter i en spännande passage den kritik Black lives matter-rörelsen fått från konservativa som Shelby Steele och Rod Dreher för att vara alltför narcissistisk. Han pekar på att det är lätt att missa den huvudsakliga skillnaden mellan konservativa och progressiva politiska krafter: den ena vägrar förändring och den andra kräver den, till och med när det riskerar att leda till självförstörelse.

Svarta människor fångas i sin egen reflektion – det som drabbar dem på grund av deras hudfärg är inte bara sådant de upplever personligen, utan också något de jämt och ständigt tvingas bli varse genom tv eller andra medier: de blir arresterade, trakasserade, misshandlade eller till och med mördade. Här blir spegelbilden en plåga, och precis som Narcissus tvingas de slita sönder sig själva, tvingas de till uppror.

”Utan rättvisa, ingen fred” (no justice, no peace), skrek demonstranterna under protesterna i mitten av 2020 efter mordet på George Floyd. Ständigt behövde de stå till svars för upproren, det våldsamma i rörelsen, sabotagen av offentliga platser och butiker. Som om det skulle vara något märkligt att känna vrede efter allt som hänt. Ja, allt som hänt. Jag tänker på en ironisk tweet jag såg under samma period: ”Jag kan tolerera mord, men drar gränsen vid skadegörelse.”

Det som alla protesterande kräver är en förändring som annars nekas dem. Kanske är de därför faktiskt de riktiga narcissisterna, skriver Colquhoun.

Det verkar uppenbart att anledningen till att vi tittar på oss själva så ofta är för att vi är osäkra på vem det är som tittar tillbaka.

Och delvis är detta överförbart på oss alla. Det är lätt att uppfattas som narcissistisk när man kräver saker som handlar om hur man själv har det. Men frågan kvarstår: Lider vi inte? Kanske borde samhället vara ordnat så att grundläggande rättigheter inte är något som ständigt behöver krävas. Som sätter den mänskliga upplevelsen framför ekonomisk vinst, ett samhälle som inte är så skräckslaget för förändring eftersom alla typer av förändring blir en spricka i vilken föreställningen om andra världar når in.

Jag tror inte det var någon slump att just dessa demonstrationer blev så stora. Världen var nedstängd, många kunde inte arbeta på grund av pandemin och plötsligt hade människor tid över till annat.

Som Freud förstod finns det i alla typer av psykisk ohälsa, eller lidande om man så vill, inslag av narcissism. Jag brukar tänka att anledningen till att vi är så självupptagna är för att vi är ensamma. Också inom den moderna psykoanalysen understryks just lidandet när det gäller narcissism.

Den grandiosa självuppfattningen och nedvärderandet av andra är en kompensation som blir aggressivare ju större självosäkerhet individen behöver kompensera för. Oavsett om man ser på narcissismen som ett behov av förändring eller ett lidande som gör det omöjligt för oss att intressera oss för något annat än oss själva, verkar det uppenbart att anledningen till att vi tittar på oss själva så ofta är för att vi är osäkra på vem det är som tittar tillbaka.

Löftet till min vän höll några dagar, sedan lade jag ut en selfie på instagram med bildtexten ”breaking all my promisessssssss” (jag avbröt även min nyktra ”månad” samma dag). Jag gissar att jag inte riktigt förstod vad jag ville åstadkomma. Berättelsen om Narcissus är inte en om moral, utan om vad som kan hända en person som ständigt tvingas se sig själv. Kanske är nästa steg för vår tid ett kollektivt självmord, kanske bär vi på en smärta som är så stor att den bara kan hanteras med ett ituslitande. Och där denna smärta en gång fanns, kan en blomma växa i dess ställe.

Myrna Lorentzson
Psykologstudent och skribent.
Veckobrev 20 juni, 2024

SD vill få mig att sälja min Telecaster

Ska jag sälja min elgitarr?

Det är min första tanke när Timbro släpper boken Hårdrock, frihet, uppror, med tio högerskribenter som alla älskar growlsång och distade Gibson V-gitarrer.

Samtidigt som boken ges ut välkomnar Ulf Kristersson Chiles vänsterpresident Gabriel Boric med en hög svenska metalplattor. Bara någon vecka tidigare har Jimmie Åkesson EU-röstat med ett hårdrocksfölje i Sölvesborg och kallat Sverigedemokraterna ”det rockigaste partiet i Sverige”.

Nu överväger jag att aldrig vidröra min Telecaster igen. (Med tillhörande silverface ’68, ni som vet ni vet.) Jag har nämligen spelat i diverse hobbyrockband sedan jag var femton, och nu är vi småbarnsföräldrar som jobbat på en platta i … tio år?

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Samtidigt är det decennier sedan rocken utmanade någon. Vem som helst kan få ta den för min del. Min teori är att rocken slutgiltigt dog med Kurt Cobains självmord den 5 april 1994, efter att han insett att till och med bandet som skapades för att krossa yuppiekulturen blev en miljardfranchise. Sedan dess har rocken varit museal, vilket absolut inte är någon kritik med tanke på hur mycket jag älskar museer. Men det intressanta nya har hänt på annat håll, framför allt inom elektronisk musik.

Högern får alltså gärna vara rockigast i Sverige för min del. Och de har faktiskt en poäng, med tanke på att hårdrock inte spelades på radio i det socialdemokratiska Sverige och i stället fick importeras som samizdat-musik. Oförmågan att själv ta sig an det nya gjorde att många kulturformer som uppfattades som vänster i andra länder blev höger här. Inte minst när rejvkulturen, som fyllde nordbrittiska industrilokaler med dans i opposition med Margaret Thatcher, blev en hobby för välduschade nyliberaler i 1990-talets Stockholm.

Att se rock som höger är inte ens nytt. Hur vänster är det egentligen att göra motstånd genom att köpa jeans och cd-skivor – är det inte bara det sätt som marknaden ledde över 60-talsvänsterns energi till köpmönster? Så lyder i varje fall en vanlig kritik som bland annat är förknippad med Luc Boltanskis och Eve Chiapellos bok The new spirit of capitalism. 68-ungdomens coola konsumtion var kapitalismens nya anda, enligt denna kritik.

I min bok Extas i folkhemmet beskriver jag hur Europas första psykedeliska rockklubb Filips i Stockholm, som under sin korta existens på några månader 1967 huserade allt från Jimi Hendrix till Jefferson Airplane. Men den 5 december hyrdes lokalen ut till Stockholms marknadsförening, som ”i äkta psykedelisk miljö” diskuterade hur man skulle kunna sälja fler utsvängda jeans till landets 1,2 miljoner tonåringar.

Kanske var det rockens slutpunkt i Sverige. Eller början – den kanske alltid var ett jippo? Inget fel med det i så fall. Men det finns ingen anledning att känna ensamrätt till den.

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 20 juni, 2024

Ett sjuttiotal personer samlades på Gustav Adolfs torg den 10 juni. Foto: Foto: Judiskt upprop.

Judiska Centralrådet – låt er inte kapas av en rörelse som inte vill er väl.

Väderrapporten spådde skyfall. Ändå hade ett litet gäng samlats vid ett kafé intill Kungsträdgården för att tillsammans protestera mot Sveriges vapenhandel med Israel.

Försvarsmakten har lagt en miljard på kommunikationssystem från israeliska Elbit Systems, medan Malmöföretaget Aimpoint exporterar rödpunktssikten till Israel. Vad slutprodukten gör i händerna på IDF har världen kunnat bevittna i form av ohyggliga bilder av blodiga barn, skakande av smärta och skräck.

Det ”vi” som samlades var Judiskt upprop, den grupp av judar som gått samman efter den 7 oktober, klämda mellan en vänster vi inte alltid blivit sedda av och odelat Israellojala församlingar.

Jag hoppades att vi skulle bli minst tio. Väl samlade på Gustav Adolfs torg räknade jag till 70 personer, många med svarta t-shirtar med texten ”Inte i vårt namn”. Solen tittade fram, Elias hade rest från Skåne för att hålla tal och allsång på jiddisch, Camilla läste en dikt av Hanna Rajs och David ledde gemensam bön: ”Oseh shalom bimromav”, han som skapar fred i sina himlars höjd. Vi sjöng på jiddisch:

Om min röst kunde säga det högre, om min kropp vore starkare, skulle jag rusa ut på gatorna och skrika fred, fred, fred.

En stund av intensiv gemenskap.

Vi är många judar runt om i världen som fått utstå hat, hån, avbokningar och avståndstagande, ibland inom den egna familjen, för att vi protesterat mot Israels brott mot mänskligheten. Till och med skolbarn misstänkliggörs av krigsvänliga röster, som i den israeliska journalisten David Stavrous debattartikel, ”Ska lärare påtvinga barnen sin aktivism”? (Svenska Dagbladet, 15/6).

Högerpopulisterna vill gärna låta som judars vänner för att trycka till politiska motståndare, men de är inte pålitliga.

Det är en kuslig upplevelse att som jude förskjutas av de egna, en särskild sorts giftig antisemitism som riktas mot oss och som skulle förtjäna en närmare belysning av Svenska kommittén mot antisemitism, SKMA.

Judiska Centralrådet är en sammanslutning av Sveriges judiska församlingar och representerar först och främst de 6 000 medlemmarna, snarare än de 20 000 svenskar som identifierar sig som judar. Ändå har organisationen ett stort inflytande som judisk röst i offentligheten. En plattform som politiker såväl som journalister och andra organisationer vänder sig till för att knyta kontakter och ta in åsikter från.

Därför blev jag fundersam när dess ordförande Aron Verständig medverkade i SD-associerade och Putinvänliga Chang Fricks podd Sista måltiden (den 3 juni) för att samtala om antisemitism, Palestina och dagens hotbild mot judar.

Verständig gör ett tappert försök att framstå som balanserad och svarar så artigt han kan på programledarens tölpiga frågor, som ”varför hatar vänstern väst?” Men om Verständig nu väljer att acceptera en inbjudan från en kontroversiell podd, så hade jag önskat en starkare insats. Nu framstår han mest som en som fnissar med i Fricks och Panshiris föreställningar om muslimer, medan de spelar ned svenska högerextremisters och nazisters hot.

Läs mer

Min oro förstärktes ytterligare när SD:s Björn Söder, som Flamman rapporterade om i förra veckan, ställde en fråga i riksdagen som i princip var en ordagrann kopia på Aron Verständigs öppna brev till Medelhavsmuseet i vilket han anklagar deras Nakba-utställning för ensidighet.

Såklart struntar Söder i en budgetutställning med tiotalet objekt. Men att omfamnas av en judisk organisation är värt sin vikt i guld när partiets internationella lojaliteter står i strålkastarljuset. Tänk att i ett svep kunna berättiga islamofobi, tvätta bort sin antisemitstämpel och samtidigt avleda från deras sfär av besvärande Putinkontakter.

Björn Söders vevande är förstås ingenting som Aron Verständig kan lastas för. Men jag längtar ändå efter en markering mot radikalhögerns syn, som säger att nazismen inte är lika farlig som antifascister, eller att Palestina-rörelsen önskar sig Israels försvinnande, snarare än ett slut på dödandet. Högerpopulisterna vill gärna låta som judars vänner för att trycka till politiska motståndare, men de är inte pålitliga.

När den judiska vänstern sågs på Gustav Adolfs torg var det inte bara för att uppmana till svenskt exportstopp av vapenkomponenter, utan för att få uppleva födelsen av en alternativ judisk röst för fred, på behörigt avstånd från extremhögerns lejonkula.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Kultur 20 juni, 2024

En kärlekshistoria i sköraste porslin

Det mytologiska djuret ”Qilin” tolkat av Torsten Jurell i glaserat porslin. Foto: Torsten Jurell.

Torsten Jurell är främst känd som konstnär och scenograf. I ”Fisken i skyn” tar han klivet ut i skrivande och visar sig vara en ciceron med lyriska kvaliteter.

Konstnären Torsten Jurell råkar få syn på fresk av renässansmålaren Giotto och får en idé. Han ska göra ett verk bestående av kuber i keramik. De ska göras i porslin, ett material han aldrig arbetat med tidigare. Jurell, som delvis är bosatt i Kina, vet att de bästa porslinsverkstäderna finns i Jingdezhen, porslinsstaden, och han åker dit för att arbeta.

Fisken i skyn handlar om Jurells svårigheter med att få till kuberna, men i Jingdezhen råkar han ut för något han inte räknat med: han blir blixtförälskad. Kvinnan, Yi Wen, driver en liten sushirestaurang. Hon vet inte så mycket om konst och hon har aldrig varit längre än några timmar bort från hemstaden. Hon kan inte engelska och hans kunskaper i mandarin är mycket begränsade, varför de oftast kommunicerar via telefonens översättningsfunktion. Lägg till detta att hon är gift, så förstår man att förutsättningarna för deras relation inte är de bästa. Men de blir ett par och hon skiljer sig från maken som ändå är mer road av spel än av henne.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 19 juni, 2024

Lawen Redars bulldozer löser inte problemen

Riksdagsledamoten Lawen Redar (S) besöker Skäggetorp. Hon leder partiets arbetsgrupp för invandrings- och integrationsfrågor. Foto: Roger Turesson / DN / TT.

Utan stora reformer riskerar Socialdemokraternas integrationsförslag att utmynna i repression. Men visst krävs rejäla ingrepp om städerna ska bli jämlika.

Sverige ska inte ha utsatta områden.

Det skriver Lawen Redar, som leder en socialdemokratisk grupp för integrationsfrågor, i en programförklaring i Svenska Dagbladet (18/6) och så långt är det lätt att hålla med.

Det gäller även några av förslagen, som upprustning och mer varierad bebyggelse i fattiga områden, stöd till billiga hyresrätter i rikare områden, obligatorisk förskola och språklyft.

Andra förslag framstår som tuffhetssignalering, som rivningar av bostäder och förtur för högutbildade i utsatta områden. Eftersom Socialdemokraterna ser på ekonomin som en hushållskassa, där man blir rikare av att spara snarare än att investera, så är risken att de mer progressiva förslagen inte blir av. Sedan mitten av 1980-talet har det byggts för lite, oavsett om regeringen styrs av moderater och socialdemokrater. Morötterna förmultnar alltså snabbt, medan piskorna blir kvar.

Hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden

Högerns kritik är dock att förslagen inte är stränga nog. I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding (18/6) att den obligatoriska förskolan enbart borde rikta sig mot barn med utländsk bakgrund, och att det är fel att ”blanda befolkningen” i ”välfungerande områden”: ett öppet argument för den en gång så hatade segregationen.

Ingenting förvånar dock längre. Liberalpartisten Gulan Avci varnar på X till och med för ”bussning”, och hänvisar alltså frivilligt till efterkrigstidens amerikanska segregationister – för att placera sig på deras sida.

Men en del av vänsterkritiken är lika förutsägbar. ”Varför inte riva sjukhusen också? Då slipper vi ju de sjuka”, skriver Elina Pahnke i Aftonbladet. I Arbetet tar Kajsa Söderström de visserligen baktalade miljonprogramsområdena i försvar: ”Den typen av arkitektur brukar sällan vara populär, då den i sin storskalighet inte ber om ursäkt för sig.”

Precis som Kajsa Söderström ser jag miljonprogrammet som en av Sveriges viktigaste reformer, där bostadsbristen byggdes bort över en generation. Jag är också överens med skribenterna (och Lawen Redar) om att även rikare områden behöver blandas upp.

Men hur staden är byggd spelar roll – både i rika och i fattiga områden. Och detta brukar folk till vänster ta på för lite allvar, i sin vilja att ”uppvärdera” utsatta områden.

För hur mycket jag än älskar svartvita bilder på tuffa brutalisthus från forna Jugoslavien, så är arkitekturen inhuman för dem som lever där. Höghus som inte ligger centralt tenderar nämligen att bli jättelika människoförråd. I Sverige förfinade man det – i förorter som Alby finns lekplatser på varje gård, parker, och ett friluftsområde med kanotuthyrning. Det är knappast parisiska banlieuer.

Men likväl byggdes de svenska städerna medvetet segregerade, då likar antogs vilja bo med likar. Enligt den funktionalistiska arkitekten Sven Markelius, som 1947 skrev Det framtida Stockholm: Riktlinjer för Stockholms generalplan, kommer en viss skiktning att bestå även i folkhemmet, och ”de flesta människor känner ett behov att bosätta sig i närheten av andra människor med någorlunda likartade intressen, med samma utbildning och med besläktade yrken. Ju mer likartad befolkningen inom ett område är, desto lättare förefaller det vara att uppnå den gruppbildning och samhörighetskänsla, som ter sig önskvärd.”

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla

Denna medvetna separation förstärktes när svenska förorter fick höghus. Arbetarfamiljer med högre löner flyttade hellre till radhus och villor, medan arbetslösa, äldre och studenter blev kvar, vilket gav platserna ett problemrykte. Då den svenska lägre arbetarklassen numera är nästan helt etnifierad läggs ett kulturellt lager ovanpå, med språket som allvarligt hinder för integration.

Allt detta måste även vänstern ta på allvar. Bygg för all del hyresrätter i Danderyd – eller på Gärdet på Östermalm, som Timbro-ekonomen Fredrik Kopsch korrekt identifierat som ”Sveriges dyraste gräsmatta” – men vi måste också spränga in fler mindre hus i fattigare stadsdelar.

Där behövs en mänsklig skala på byggnader och gator, och ett större underlag för kaféer, restauranger och butiker på bottenvåningen, vilket i sin tur skapar trygghet genom att dra fler ögon till gatorna.

Sverige behöver ett nytt miljonprogram, men vi måste lära oss av de mer misslyckade bitarna av det gamla. Givetvis medan vi påminner om de nödvändiga ekonomiska och sociala reformer som vi, möjligen förgäves, hoppas att Socialdemokraterna menar allvar med. Så att det inte bara blir Lawen Redar i en bulldozer med registreringsskylten ”Gör något stört”.

Som Ragnar Thoursie diktade i Sundbybergsprologen, specialskriven till invigningen av stadsdelens nya arbetarkvarter 1951:

”​​En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt / dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.”

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes/Nyheter 19 juni, 2024

Vänsterpartiet godkänner kritiserad lag: ”Massövervakning”

Demonstration mot massövervakningsförslaget Chat Control 2.0 på Mynttorget i Stockholm. Foto: Henrik Montgomery / TT

Partiet har tidigare kritiserat lagen som ett steg mot massövervakning. Men i en avgörande omröstning valde man att inte ta ställning. Partiföreträdare menar dock att hållningen inte förändrats.

Under tisdagens möte med justitieutskottet ställde sig regeringen bakom den kontroversiella lagen chat control, som ska öka möjligheterna till insyn i olika former av meddelandetjänster. I praktiken innebär den att myndigheter får tillgång till en så kallad ”bakdörr” som ger dem möjlighet att skanna av privatpersoners chattar.

Förslaget om chat control lades fram av EU-kommissionär Ylva Johansson 2022, och motiveras med att komma åt sexuell exploatering av barn, men kritiker menar att den i praktiken innebär ett förbud mot krypterad kommunikation.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 19 juni, 2024

Kriminella grisar blottlägger medvetandets mysterium

Förr i tiden kunde särskilt sluga grisar dömas för att genom grymtningar uppvigla andra till brott. Foto: Johan Nilsson/TT.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth skakar om föreställningen om jagets sanna natur. Varseblivning, menar han, är meningslös utan handling.

Ända fram till mitten av 1700-talet hände det att kyrkan åtalade djur. De vanligaste förbrytarna var grisar, men även rättsprocesser mot hundar, hästar, ålar och (i minst ett fall) delfiner finns dokumenterade. Anklagelserna kunde bestå i allt från att äta barn till att stjäla oblater och straffet blev oftast hängning. Vissa särskilt sluga grisar dömdes även för att genom grymtningar ha uppviglat andra till brott. De ansågs alltså medvetna om sina handlingar och således tillräkneliga nog att ta konsekvenserna därav.

Den brittiska neuroforskaren Anil Seth (bilden) använder denna lite bortglömda praxis som en av flera ingångar till att skaka om föreställningen om medvetandets mysterium. Seth dröjer sig främst kvar vid de biologiska processer som rör varseblivning, och här tappar jag ärligt talat bort mig när han avhandlar teoristrider som utkämpats under olika forskarseminarier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rörelsen 18 juni, 2024

Övervakningssamhället drabbar alltid de mest utsatta

Demonstration mot Chat Control i Stockholm den 20 maj 2023. Foto: Zee Vieira.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vi lever i en orolig tid med ekonomisk kris, väpnade konflikter och klimatkris som präglas av högerauktoritära vindar. På flera håll runt om i Europa ser vi hur högernationalister i samarbete med högern och liberala partier ger sig på kvinnors rättigheter, hbtqia+-personer, flyktingar och demokratin. Vi ser ett hårdare samhällsklimat där repression och tuffare tag dominerar den politiska debatten. Men när det är oroliga tider så är inte lösningen att inskränka yttrandefriheten eller luckra upp rättssäkerheten.

I oktober gav EU-parlamentet ett rungande nej till det massövervakningsförslag som kallas ”Chat control 2.0” i folkmun. Chat control är ett lagförslag vars uttalade syfte är att bekämpa sexuellt övergreppsmaterial, men som ensidigt fokuserar på att massövervaka all privat plattformskommunikation utan brottsmisstanke. Efter massiv kritik från oss i vänstern och många andra hade EU-parlamentet skapat ett väsentligt förbättrat förslag som alla partigrupper i EU-parlamentet ställde sig bakom. De har bland annat tagit bort alla delar om automatisk skanning. De folkvalda EU-parlamentarikerna hade tydligt satt ner foten.

Men under det belgiska EU-ordförandeskapet så tas ett nytt kompromissförslag fram som innebär att den kritiserade skanningen av innehåll från kommissionens tidigare förslag består.

Det är orimligt att införa en massövervaknings-apparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation.

Det ursprungliga förslaget fick hård kritik från organisationer runt om i hela Europa. Det fick kritik från Ministerrådets rättstjänst, EU-parlamentets konsekvensutredning och EU:s dataskyddsmyndighet. Även i Sverige har kritiken varit hård från Journalistförbundet, Advokatsamfundet, Centrum för rättvisa, Integritetsskyddsmyndigheten och Internetstiftelsen, som alla varnar för förslagets konsekvenser. Journalister och advokater var oroliga för att kommunikationen med källor och klienter skulle äventyras. Internetstiftelsen menade att bakdörrar skulle behöva byggas in i krypterade tjänster för att uppfylla lagkravet, och att dessa senare skulle kunna missbrukas.

Det är orimligt att införa en massövervakningsapparat som skannar alla EU-invånares privata kommunikation. Dels för att det är en mänsklig rättighet med privatliv och privat kommunikation, men även för att det är ett sluttande plan där vi kan se en syftesglidning över tid. Om man tillåter massövervakning för att komma åt en sorts brottslighet så är steget mindre till att använda det till annan brottslighet. Och när vi ser hur demokratin rullas tillbaka i flera länder i Europa så vet vi inte vad som kan bli olagligt i morgon. Få trodde att aborträtten skulle hotas i USA men idag är abort förbjudet i flera delstater. Ungern förbjöd ”främjande av homosexualitet”. Med fler sådana lagar skulle hbtqia+-personer drabbas extra hårt om Chat Control skulle utökas till fler områden.

Sådana här angrepp på individers integritet och frihet har vi sett historiskt, men vi ser dem också i dag i Ryssland, Kina och Iran. Edward Snowdens NSA-avslöjanden visade också att demokratier i västvärlden inte nödvändigtvis låter den personliga integriteten väga tungt.

Skyddet av demokratin, yttrandefriheten, rättssäkerheten, fria pressen och den personliga integriteten behöver ske i EU men även i Sverige. Den högernationalistiska regeringen lägger fram flera lagförslag som urholkar vårt samhälle: angiverilag, visitationszoner, utökad övervakning utan brottsmisstanke och försvagad public service.

Vänsterpartiet ställer sig väldigt kritiska till överstatlig massövervakning och kommer fortsätta vara en stark röst för yttrandefrihet, rättssäkerhet, personlig integritet och frihet. I EU och i Sverige.

Zee Vieira
Vänsterpartiet Norrtälje.
Utrikes 18 juni, 2024

Den enda framtid som Hamas erbjuder är mer lidande

Palestinska herdar utsätts ofta av attacker från israeliska bosättare. Grupper av frivilliga, bland annat civila israeler, har börjat följa dem för att hålla angriparna borta. Foto: Mahmoud Illean/AP.

Den väpnade kampen har misslyckats med att stoppa de israeliska bosättarnas stöld av palestinsk mark. Förstörelsen och döden som Israel släppt lös mot Gaza kräver en annan form av kamp – en som väger in dess människors rätt att leva.

I Israel uppfattas slagordet ”Från floden till havet, Palestina ska bli fritt” som en uppmaning till att utplåna den judiska staten. Likt andra slagord är det nämligen otydligt, i detta fall med vad som skulle hända judarna i det befriade Palestina.

Om vi ​​frågade alla demonstranter i USA och Europa vad de menar med orden, skulle vi förmodligen få en mängd olika svar, allt ifrån ”judarna borde återvända till sina ursprungsländer” till ”en sekulär och demokratisk palestinsk stat kommer att upprättas [under ledning av den islamiska rörelsen?], där människor av alla tre trosriktningar lever sida vid sida.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Amira Hass
Israelisk journalist och författare, bosatt på Västbanken.
Krönika 17 juni, 2024

Konsultkulturen vill främja lekande på arbetsplatserna. Men till vilken nytta? Foto: Gorm Kallestad/NTB scanpix/TT.

När arrangerade du senast en ”lekdejt mellan hjärtat och hjärnan”? Om du aldrig gjort det så är det hög tid. Åtminstone om man får tro upplevelsedesignern Pernilla Glaser, självutnämnd ”mästare inom kreativitet”, som vid sidan av föreläsningarna anordnar ”narrativa retreats” i Bologna för 10 000 papp.

I en 16 minuter lång inspirationsföreläsning, upplagd på nätet till allmän beskådan, uppmanar hon sina åhörare att leka mer. Föreläsningen kulminerar i en övning där deltagarna uppmanas att lägga handen på en okänd persons kropp. Den naturliga positionen leder handen till grannens lår. Oro i salen, ursäktande miner. När hon efter en minut äntligen låter publiken lyfta sina händer från grannens kropp går ett sus av lättnad genom salen.

När videon slutar känner jag ett behov av att tvångsmata min omgivning med vad jag just sett – att liksom kleta av mig upplevelsen på andra.

Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Hur hamnade jag i det här digitala kaninhålet? Det hela började med Carl Cederströms artikel i DN om en pedagogisk kurs han tvingades genomgå. Den stillsamt förtvivlade texten beskriver hur han artigt mjölkar en imaginär ko när han instrueras till det, av rädsla för att förlora sin titel. Men essän handlar inte om fluff eller teambuilding i allmänhet. Den ställer sig frågan om huruvida vana pedagoger inom den högre utbildningen verkligen blir bättre lärare av dessa obligatoriska kurser.

Cederströms kursföreståndare och Pernilla Glaser frodas i samma digital biotop. Deras arbete säljs in till företag och offentlig sektor som ett sätt att främja innovation, hållbarhet och tillväxt. Konsulternas uppdrag är dels att leverera en tjänst, oftast i form av en workshop eller en ”labb”. Men minst lika viktigt är att intyga värdet på aktiviteten i efterhand, genom att återberätta den via Linkedin. Därför marknadsförs aktiviteterna som så oerhört viktiga – sprungna som de är ur en okritisk peppkultur där coacher och beställare använder sociala medier för att marknadsföra varandra.

Inte undra på att hon kände sig träffad av Cederströms essä. Hon satte sig att replikera, i syfte att försvara de alternativa pedagogiska metoderna. Höjdpunkten i repliken, som givetvis också blev rubrik i tidningen, är att Cederström använder sig av en ”högerextrem trop” när han ifrågasätter om skattemedel verkligen bör gå till den här sortens kurser. Håll i hatten!

Pernilla Glaser har en bakgrund som barn av den svenska proggadeln. Tveklöst uppfattar hon också sig själv som progressiv i någon mening. Därför är hennes oförmåga att se den peppiga coachkulturen med kritisk blick desto mer anmärkningsvärd. Kan hon inte se hur den infantilisering och intimisering som i allt högre utsträckning tvingas på många av oss av våra arbetsköpare har ett tydligt totalitärt stråk?

Läs mer

Kanske har hon blivit kognitivt nedsatt av att så länge ha verkat i en biotop där peppiga hyllningar är det enda språket. Ett mer troligt scenario är dock att hon och många andra helt enkelt hittat en gyllene källa till försörjning, som därtill ställer inga eller mycket blygsamma motkrav i form av arbetstid, juridiskt ansvar, dokumentation eller formella kvalifikationer.

En av mina favoritfabler berättades av den tyska dubbeldissidenten Wolf Biermann. I korta drag tror jag att den lyder ungefär så här: en sibirisk näktergal fryser till is, men räddas av en buffels värmande komocka – bara för att sedan bli uppäten av en tiger.

Sensmoralen? Inte alla som skiter på dig vill dig illa, och inte alla som räddar dig vill dig väl. Det är en fabel som är värd att begrunda för Glaser och andra inom coachbranschen, om de menar allvar med alla de värdeord – inklusion, demokrati, lyhördhet, bland många andra – de säger sig värna. Se det som en narrativ retreat.

Cecilia Verdinelli
Skribent och läkare.