”Lika lockande som det är att plocka upp handsken”, förklarade han i ett trotsigt försvarstal, ”är det nyktert att låta den ligga.”

Han uppmanade partiet att hålla en misstroendeomröstning, vilket de också gjorde med 163 röster för och 120 emot.

”Det känns som en befrielse, eftersom medlemmarna nu har fått se vilket motstånd jag har kämpat med sedan första dagen jag valdes till partiledare”, förklarade han i sitt korta avslutningstal.

”De dagliga hindren, de dagliga krokbenen, de dagliga intrigerna som jag mött i 11 hela månader utan en enda dag av vila, utan en enda andhämtning.”

Sedan lämnade han snabbt lokalen.

Historien hade låtit osannolik, om det inte var Grekland vi talade om.

Först tragedin: efter finanskrisen vinner socialistpartiet Syriza det grekiska valet med 36 procent av rösterna, med ett starkt mandat att stoppa de nyliberala reformer som EU krävde för att släppa fram nödlånen. I stället viker de sig och genomdriver de åtstramningar som de lovat bekämpa.

Rörelsen tappar luften och börjar förlorar val, trots flera anledningar till missnöje med den konservativa regeringen – hög coronadödlighet, flera korruptionsskandaler, en dödlig katastrof i den privatiserade järnvägen, arbetslöshet och inflation.

Han anklagar partiledaren för högerlutande populism, högljuddhet, fanatism och ett hat mot vänsterns historiska riktning.

Då träder Stefanos Kasselakis in, en tidigare Goldman Sachs-ekonom och redare med bländande leende, och utlovar en nystart. Han vinner medlemmarnas förtroende i september 2023 och påbörjar sitt förändringsarbete, för att ”bygga den grekiska drömmen som vi så desperat behöver”.

Nu börjar farsen.

Medierna blir kära i Kasselakis, den första öppet homosexuella partiledaren i ett konservativt land. Tv-kamerorna följer med honom till gymmet och på promenader med hunden Farlie, visar upp hans gnistrande vigselring från Cartier, och frågar om planerna på att bli surrogatförälder.

Partiets gamla kader är inte lika imponerad, utan anklagar honom för att fokusera för mycket på sin egen person och förflytta partiet högerut. De pekar bland annat på en opinionstext från juli 2023, där Kasselakis förklarade att Syriza borde ”kopiera det amerikanska receptet så snart som möjligt” – och presenterade ett hopkok av liberala reformer för att fördjupa den grekiska demokratin, men utan att nämna socialistiska stapelvaror som organisering och gemensamt ägande.

De första avhoppen kommer redan den 12 november, under ledning av Euklidis Tsakalotos – ledaren för partiets vänsterfalang, trots att han som finansminister verkställt den ”viljeförklaring” som lagts fram av trojkan bestående av EU-kommissionen, ECB och IMF. Han anklagar partiledaren för ”högerlutande populism, högljuddhet, fanatism och ett hat mot vänsterns historiska riktning.” Senare samma månad avgår nio parlamentariker och 57 medlemmar av centralkommittén, och snart bildar några avhoppare partiet Nya vänstern.

Snart bildas inom partiet även en kritisk minoritet som kallades ”de 87”, som verkar för att avsätta partiledaren. Och medan partiet käbblar regerar den konservativa premiärministern Kyriakos Mitsotakis fortsatt ostört.

Som svar på slitningarna försöker Stefanos Kasselakis förändra partikulturen. Han utfärdar medlemsenkäter och andra metoder för att tala direkt med gräsrötterna, för att runda vad han uppfattar som en trilsk byråkrati. I juni stänger han ned den dagliga pappersupplagan av partitidningen Avgi, mot den protesterande redaktionens vilja, och föreslår senare även ett namnbyte för partiet. Hans kritiker uppfattar i sin tur åtgärderna som toppstyrning.

Partiets position försvagas ytterligare efter Europaparlamentsvalet den 9 juni, där partiet backar från 24 till 15 procent. För första gången sedan 2012 hamnar partiet under 10 procent i en opinionsundersökning. Förnedrande nog blir de dessutom mindre än stalinistpartiet KKE. 

Med sjunkande siffror ökar turbulensen i partiet. I slutet av sommaren kastas ledamöterna Athina Linou och Pavlos Polakis ut ur partiets grupp i parlamentet, efter en långvarig konflikt. Polakis släpps snabbt in igen, men Kasselakis position är försvagad. Alla undrar om ”de 87” i själva verket är fler än så, något som bekräftas under stormötet den 7–8 september.

Snart efter att Kasselakis avsatts förklarade Kyriakos Mitsotakis, inte utan poäng, att det inte finns något alternativ till hans styre.

För Syriza väntar nu en extrainsatt kongress med uppgiften att hitta en ny ledare före debatten om en ny budget i november. I nuläget finns tre läger. Kasselistas stödjer den avgående partiledaren och diskuterar nu bildandet av ett nytt parti, tsipristas den tidigare partiledaren Alexis Tsipras, och polakistas den burduse traditionalisten Pavlos Polakis som varit en av Stefanos Kasselakis främsta kritiker.

Från hans första stund som ledare kämpade de emot honom. De åt hans lever.

Den senare kommer precis som Kasselakis från Kreta, men från dess mest hårdföra region Sfakia, och blev även ett disciplinärende under Alexis Tsipras ledarskap. Efter ett inlägg som anklagade den ”djupa staten” för att styra landet beslog dåvarande partiledaren Polakis för en ”attityd av att systematiskt bryta mot gemensamma beslut och partidemokratin”.

Konflikterna går alltså långt tillbaka, och om de inte de olika klickarna samlar sig riskerar den nedåtgående spiralen av intriger och valförluster att fortsätta.

Stefanos Kasselakis har ännu inte meddelat om han stannar i Grekland eller återvänder till Miami, efter sitt turbulenta år som ledare för den grekiska vänstern. Som hans partikollega Elena Akrita förklarade saken: ”Från hans första stund som ledare kämpade de emot honom. De åt hans lever.”