Den 11 februari antog Europaparlamentet en resolution som kräver att den Europeiska Centralbanken ECB tar ett större ansvar i kampen mot klimatförändringarna. Hädanefter kommer parlamentet att årligen utvärdera centralbankens åtgärder mot den globala uppvärmningen. Det är första gången i historien som en centralbank underställs ett sådant krav.
Faktum är att klimatfrågan har funnits på finansvärldens dagordning sedan 2008. Det året gav Världsbanken ut de första ”gröna obligationerna”. Tio år senare hade denna marknad växt till ett värde av 170 miljarder dollar. Den ledande aktören på området är i dag Kina. 2017 grundades också organisationen Network for Greening the Financial System (NGFS) i syfte att mobilisera finansvärlden till stöd för Parisavtalet. Bland medlemmarna finns de flesta G-20-länders centralbanker, ECB och Kinas folkbank.
Det nya kravet sträcker sig dock betydligt längre än till gröna obligationer. När ECB:s nya ordförande Christine Lagarde förra året argumenterade för att just hon skulle efterträda Mario Draghi på posten sade hon att hon successivt vill ”förgröna” bankens portfölj. Detta ska göras genom att göra ECB:s program med så kallade ”kvantitativa lättnader” (quantitative easing eller QE) klimatneutralt. Detta program inleddes av Draghi 2015 för att rädda euron från att gå under av deflation och går ut på att centralbanken direkt köper statsobligationer av de medlemstater i eurozonen med störst ekonomiska problem. Sedan 2015 har ECB spenderat 4 000 miljarder euro på obligationsköp. Problemet är att inom ramen för detta program köper ECB även stora mängder företagsobligationer från privata bolag, varav flera från de största producenterna av fossila utsläpp, såsom Total, Shell, Daimler, Volkswagen, Siemens, Bayer, EDF. I dag utgörs 62 procent av ECB:s värdepappersportfölj kopplade till fossila bränsleföretag. Detta vill Lagarde komma till rätta med. Hennes förslag, som kallas ”grön QE”, har dock mött kraftigt motstånd.
Sedan eurokrisen inleddes har en djup konflikt mellan i första hand Tyskland och de sydeuropeiska medlemsländerna pågått över hur zonens penningpolitik bör bedrivas. Det tyska ekonomiska etablissemanget, med centralbanken Bundesbanks ordförande Jens Weidmann i spetsen, har kritiserat Mario Draghi för hans ”interventionistiska” politik. I synnerhet de kvantitativa lättnaderna har stuckit i ögonen på tyska kommentatorer som ser programmet som ett sätt slösa bort tyska skattebetalares pengar för att hålla ekonomiskt ”slösaktiga” länders ekonomier flytande. Weidmann har till och med gått så långt som att hävda att det är kvantitativa lättnader som har lett till det högerpopulistiska partiet Alternative für Deutschlands (AfD) valframgångar, eftersom partiet grundades 2013 av högerekonomer som var kritiska till euron och ECB:s politik. Denna tyska skepsis mot ECB:s interventionistiska penningpolitik sammanfattas väl av tabloidtidningen Bild Zeitungs löpsedel den 13 september 2019 som porträtterade ”Greve Draghila” som en blodsugande vampyr. I grunden är det dock en principiell fråga om vilken roll centralbanker ska spela i samhällsekonomin som är stötestenen mellan Tyskland och de övriga euroländerna.
Strax efter att Lagarde tillträdde som ny ordförande i november sade Weidmann att ”Centralbanken bör inte ta på sig denna roll. Den skulle i så fall bryta mot sitt uppdrag och mot fördragen”. Uppdraget i fråga är enligt Maastrichtfördraget – och den nyliberala synen på penningpolitik – att garantera prisstabilitet genom att hålla nere inflationen. Allt annat anses vara en ”politisering” av centralbanken som ska vara neutral. För Weidmann är kampen mot klimatförändringarna ytterst en politisk fråga som måste lösas på politisk väg och inte av en politiskt oberoende centralbank.
För många ekonomer är dock denna kritik allt annat än legitim. Jézabel Couppey-Soubeyran som är professor vid Sorbonne-universitet i Paris menar att själva tanken på att centralbanker kan vara neutrala är naiv. Hon pekar till exempel på att QE-programmet, som visserligen har räddat euron från undergång, bara har bidragit till att spä på ojämlikheten i eurozonen eftersom det bara gynnar bank- och finanssektorn. Ekonomhistorikern Adam Tooze vid Columbia-universitetet i New York menar å sin sida att Weidmanns argument inte håller eftersom det redan finns ett politiskt beslut som ECB har att rätta sig efter. Precis som Christine Lagarde har påpekat säger han att politikerna redan har talat: ”De fattade sitt beslut i Paris 2015.”
Att centralbanker bör användas i kampen mot klimatförändringarna kan framstå som naturligt med tanke på den enorma makt de har i dagens samhälle. Det faktum att de kan styra om investeringsströmmar mot grön energi och teknologi borde egentligen göra dem till en naturlig bundsförvant för den snabbt växande globala klimatrörelsen. Men det finns även röster till vänster som är kritiska till att ge centralbankerna en huvudroll i klimatomställningen.
Företrädare för ideella miljöorganisationer har länge varit kritiska mot EU:s klimatpolitik i allmänhet. När Kommissionen i december lade fram sitt förslag på en Green New Deal möttes det av misstro från såväl vänstern som miljörörelsen, även om den ses som ett steg i rätt riktning. Problemen med idén om grön QE är enligt dessa skeptiker flera. För det första kommer det att ta för lång tid. Det faktum att fossila företag som Daimler och Total är så kallade ”national champions” för Tyskland respektive Frankrike, det vill säga ekonomiskt livsviktiga företag, gör att dessa länder inte kommer att acceptera att företagen svartlistas. Av detta skäl kommer ECB inte att kunna göra sig av med sina ”bruna obligationer” inom överskådlig tid. EU:s uttalade mål är också att göra sig fossilfritt till 2050.
Ett annat argument är att grön QE bara kommer att cementera centralbankernas makt som redan har ökat markant sedan finanskrisen bröt ut 2008. Flera företrädare för ideella klimat- och miljöorganisationer hävdar att kampen mot klimatförändringarna måste vara demokratiskt förankrad och föregås av en offentlig debatt i stället för att man överlåter ansvaret på icke folkvalda centralbankschefer. Huruvida dessa går att lita på går att ifrågasätta med tanke på att samtidigt som Christine Lagarde och Ursula von der Leyen annonserade sin gemensamma front i klimatfrågan lade EU-kommissionen fram två nya förslag: det ena avser ett nytt gasutvinningsprojekt värt 28 miljarder euro och det andra är ett nytt frihandelsavtal med Vietnam. Hur detta bidrar till att stabilisera klimatet går att fråga sig.
Att överlåta ansvaret för klimatkampen på centralbankerna på grund av deras makt innebär att man befäster en politisk situation som har rått sedan 1970-talet, i vilken ”oberoende” centralbanker dikterar villkoren för vad som är politiskt och ekonomiskt möjligt och där marknaden fortsätter att utgöra den huvudsakliga instansen i klimatomställningen. Denna form av grön nyliberalism kan knappast sägas vara önskvärd ur ett vänsterperspektiv. Enligt journalisten Martine Orange på den franska tidningen Mediapart innebär detta att man ytterligare inskränker euroländernas manöverutrymme och möjligheter att göra offentliga investeringar, något som otaliga fördragsändringar (stabilitetsmekanismen, Six-Pack, Two-Pack och så vidare) de senaste åren i princip redan har tillintetgjort. Med andra ord krävs inget mindre än en strukturell omvandling av ekonomin för att förhindra en katastrof.
Men andra menar att faran är för stor för att centralbankerna ska lämnas utanför kampen. Enligt Adam Tooze räcker inte ens de mest ambitiösa versionerna av en Green New Deal till för att nå Parisavtalets mål om en uppvärmning på under 1,5 grader:
– Det som krävs är inget mindre än den typ av mobilisering som vidtogs av rika demokratier som USA och Storbritannien under Andra världskriget, för att inte nämna Sovjetunionens och Hitlertysklands sammanlagda krigsinsatser; icke desto mindre kommer energiomställningen att behöva pågå i flera årtionden, och det finns inga garantier för att levnadsstandarden kommer att återgå till de ursprungliga nivåerna på flera år.
Enligt Tooze bör investeringsbanker eller regeringar sälja långfristiga statsobligationer som centralbanker såsom ECB sedan ställer sig bakom i form av ”långivare i sista hand”, på samma sätt som den gjorde när Mario Draghi 2012 fällde de bevingade orden som räddade euron från deflationsstormens käkar:
– Vi kommer att göra allt som krävs
