”Polyamori” bör jämställas med andra samlevnadsformer. Nyligen beslutade Grön ungdom att skicka en motion till miljöpartiets kongress i maj om att polyamori, kärleksförhållanden med mer än en partner, ska bli en juridisk samlevnadsform.
Motionen vill verka för att månggifte ska bli möjligt och att sambolagen även ska gälla för relationer med fler än två personer.
– Det finns många fördomar om polyamori. Personer som lever med flera partner diskrimineras socialt och juridiskt, säger Joakim Pihlstrand-Trulp, språkrör för Grön ungdom Stockholm, till Metro.
Han är en av initiativtagarna till motionen och säger att älska flera samtidigt inte är samma sak som att ha sex med vem man vill.
– Samlevnadsformen bygger på frivillighet, ärlighet och öppenhet. Vi vill till exempel att alla parter ska ge sitt godkännande till ett nytt giftermål, säger han.
Han betecknar sig själv som polyamorös, och säger att flera av hans bekanta är det.
– Jag tror att de flesta någon gång har varit attraherade av flera personer samtidigt, säger han till Metro.
Han menar att så kallad
polyamori blir allt vanligare.
– Därför behöver vi också få i gång en diskussion, bland annat om rättigheter och skyldigheter, säger han.
Blomsterhavet växer på minnesplatsen utanför Risbergska skolan i Örebro under lördagen, efter skolskjutningen i tisdags där 11 människor miste sina liv. Foto: Claudio Bresciani/TT.
Polisen och politikerna insisterar på att se masskjutningen som verket av en ensam galning. Men även om Örebromördaren inte skrev något manifest har attacken har samma isande effekter i samhället som annan terror.
De två tungt beväpnade bröderna var klädda som en maskerad insatsstyrka. De bröt sig in på franska satirtidningen Charlie Hebdo vid tolvtiden den 7 januari 2015 och öppnade eld mot redaktionsmötet. De flyende salafistiska bröderna sköt sedan mot polisen som anlände till platsen. Bland de tolv döda fanns fem satirtecknare och två poliser.
För tio år sedan var vi alla Charlie. Och vi tvekade inte att kalla det terrorism.
Terror är kommunikation. Det är en noga planerad iscensättning av ett grovt våldsdåd för att skapa maximal rädsla och chockverkan. Det är den resurssvages desperata vapen mot en överväldigande fiende, konstaterade författaren Yuval Noah Harari i The Guardian efter massakern.
Trots avsaknaden av manifest talade terrorn
Men vad händer om våldsdådet inte kommer med ett manifest, om mördaren inte tydligt förklarat sina tankar och politiska mål bakom dådet? Efter masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro har både politiker och polis manat till försiktighet i att spekulera om motivet bakom massakern.
Statsminister Ulf Kristersson (M) håller pressträff tillsammans med
Natos tidigare generalsekreterare Jens Stoltenberg, den 15 januari 2025. Foto: Lars Schröder/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Stora delar av Sverige saknar i dag ett så kallat territorialförsvar, och måste lita till hemvärnets stridsförmåga. Med Natomedlemskapet har inriktningen nu blivit att de få markstyrkor försvarsmakten håller på att bygga upp, ska förflyttas österut mot Natos gräns till Ryssland för att stationeras i norra Finland och Baltikum. Ett första steg är en svensk bataljon till Lettland.
Svenska arméchefen Jonny Lindfors skrev 2024 en text med namnet ”En armé i behov av förändring”. Där förklarade han att Sverige troligen främst kommer att försvaras utomlands, och tillsammans med allierade snarare än ensamma. ”Detta betyder att Sverige också oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige.”
Detta är en total förändring av svensk försvarspolitik, från defensivt territorialförsvar till militär avskräckning under USA:s och Natos flagg. Sverige har blivit bundsförvant och frontstat för en av världens starkaste militära stormakter, USA, och för Natos krigsplanering i Norra Europa. De senaste månaderna har svensk försvarspolitik snabbt konkretiserats och underordnats Nato och stormakten USA.
I riksdagsbeslutet ”Svenskt bidrag till Natos avskräckning och försvar under 2025” (december 2024) står att ”i händelse av ett angrepp mot en allierad ska de delar av det svenska bidraget som står under Natobefäl kunna stanna kvar med bibehållet bemyndigande och övergå från fredstida verksamhet med avskräckning som sitt huvudsyfte till försvar mot det väpnade angreppet inom ramen för Natos operationsplanering och mandat.”
I ”Förslagsbeslutet 2025–2030” från samma månad står att ”Sverige ska aktivt bidra i amerikanska försvars- och avskräckningsoperationer i fred och under väpnad konflikt till försvar av allierade territorier.”
Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern.
Regeringen tillåts från och med 2025 att använda svensk militär och vapen utomlands för att delta i Natos avskräckning. Detta är ett mandat från riksdagen med uppenbar risk för direkt svenskt deltagande i krig utom vår kontroll och insyn, och innebär att Sverige frånsäger sig självbestämmanderätten över hur svenska militära styrkor ska disponeras i utlandet och vilka risker de och därmed Sverige ska utsättas för.
Det råder enighet över partigränserna om detta vittgående mandat som i sig kan komma att innefatta att Sverige dras in i krig utan beslut av riksdagen.
Syftet tycks vara att Sverige ska bli en bundsförvant som litar till den ena stormaktens krig mot den andre, i stället för att försöka stå utanför krig. Med Trump i Washington känns denna nya försvarsinriktning än mer osäker. Sverige har nu med riksdagens strategiska beslut flyttat vår egen gräns för krig till Finlands och de baltiska ländernas direkta gräns mot Ryssland vilket är en farlig väg att gå.
I det konfliktläge som vi fått efter Rysslands folkrättsvidriga aggression mot Ukraina, kan det tyckas modigt att ställa sig på den ena stormaktens sida, samtidigt som vårt eget defensiva territoriella försvar med marktrupper och materiel nästan helt saknas. Men det kan också visa sig övermodigt, osäkert och medföra stor risk för att bli indraget i krig och konflikt mellan stormakterna med stora konsekvenser för Sveriges befolkning. Förändringen sker i stort sett utan offentlig diskussion och debatt, men med stöd av i princip alla partier i riksdagen.
Men är denna nya försvarsstrategi verkligen rimlig och till fördel för Sverige?
Vänsterpartiet stödde riksdagsbeslutet nu i december om deltagande med svenska beväpnade marktrupper i Baltikum 2025, så vad händer 2026? Vad säger Vänsterpartiet och dess försvarspolitiska talesperson Hanna Gunnarsson om denna nya inriktning av vårt försvar?
Hur värderar partiet arméchefens uttalande om att Sverige ”oundvikligen kommer att bli indraget i nästa stormaktskonflikt, även om stridshandlingar inledningsvis inte riktas mot Sverige?” Innebär inte svenska marktrupper och flygplan vid den ryska gränsen i Baltikum en stor risk för att Sverige dras in i stormakternas krig? Blir de 17 baserna ett primärt bombmål för Ryssland? Vilka röda linjer finns för Vänsterpartiet för hur långt vi ska underordna oss och integreras i USA:s militärstrategi mot Ryssland i norra Europa? Vilka risker är partiet beredda att ta?
Tystnaden om den nya försvarsinriktningen behöver brytas, inte minst inom vänstern. Den behöver en alternativ politik som bygger större tillit till eget starkt territoriellt försvar, och desto mindre till stormaktsallianser, samt drar röda linjer mot militärt deltagande i krig utomlands.
En mörk vänskapshistoria någonstans mellan en svensk förort och Paris med 90-talet som fond. Lykke Eder-Ekman har läst Jenny Aschenbrenners debutroman ”Den enda vägen är upp, baby”.
I Den enda vägen är upp, baby (Norstedts, 2025) är bästisen Paula berättelsens nav. Nu plötsligt död, en chock för jaget Erika som med åren växt ifrån sin bästa vän. Under en resa ut till barndomens förort för att träffa Paulas mamma tänker Erika tillbaka.
Jag antar från början att det rör sig om självmord. Paula målas snabbt upp med mörka penseldrag. Hon är vild, bestämd och mystisk och vännernas ojämna maktrelation griper tag. Beskyddarinstinkten väcks i Erika från start, när Paula som ny i högstadieklassen väljer ut henne och gör henne till sin. ”Fast jag blev inte hennes hund. Det stämmer inte. Vissa påstod det men det var inte riktigt som det såg ut.” Ett parti som beskriver exakt hur det är att vara någons hund. Redan här antyds också det mörker som ska komma att växa över sidorna och som får läsaren att förstå att det finns en avgrund i Erika och Paulas relation och att maktbalansen inte är så enkel som den ser ut.
Romanen bygger hela tiden upp till händelsen som verkar blivit relationens brytpunkt, Erikas svek mot Paula, och navigerar med den genom Erikas sorgetillstånd. Där finns en underton som viskar om att det skulle vara hennes fel att Paula är död. Ett före och ett efter den länge outtalade händelsen stakas ut, där ”efter” markeras bäst i scenskiftet till Paris då Paula och Erika blivit vuxna, och Paulas vildhet gått från rebellisk till nattsvart. Här går faran och smärtan som en konstant signal genom tillvaron.
Tyvärr är det först här som historien tar ett kliv framåt och hakar fast i mig. Efter en alltför lång väntan har berättelsen äntligen skiftat från barndom. Landskapet har visserligen byggts upp med fina miljöbeskrivningar, men med en Paula som kontrasterats så hårt mot jaget att hon blivit svår för läsaren att ta i. Det är som att Aschenbrenner förälskat sig i karaktären och blivit blind för allt annat, beskrivningarna blir så många och typiska att det blir sentimentalt utan att tillföra djup.
På många sätt rör sig männens makt över Erica och Paulas tillvaro, men inte på ett sätt som driver karaktärerna framåt. Snarare blir den sexism som går genom romanen mer som en självklarhet, nästan en tidsmarkör för vad som verkar vara tidigt 90-tal. Män som gömmer sig i skogen tillsammans med sina porrtidningar, den avtrubbade chocken över gympalärare som legat med elever. Det är inte förrän i sveket mot Paula som patriarkatets mörker får ett ansikte. Jag önskar i min läsning att det crescendo som händelsen på många sätt blir skulle ha kommit tidigare för att underbygga de stråk som uppenbarligen brutit ut från situationen och går genom berättelsen.
Parallellt med historien om Erika och Paula löper en berättelse om en man kallad ”mannen med dalmatinern”, en titel som visar på den distans han intar för både läsaren, Paula och Erika. Mannen bor i samma förort som barnen och tampas med ett mörkt men förträngt förflutet som judisk flykting. I det lilla samhället blir han stämplad som enstöring men av Paula och Erika som pedofil, på det sätt barn ofta stämplar sorg och tystnad som kommer med den. Deras vägar möts i slutet av boken genom ett tillslag från tjejernas håll mot mannens lägenhet. Det blir till en höjdpunkt som till skillnad från i Paula och Erikas fall fungerar bra och bygger upp det utanförskap som tidigare antytts i mannens berättelse. Empatin för mannen sätter sig i mig från början, även om den ibland blir övertydlig. Frågan är bara om historien behövs? Den är fin men framstår som irrelevant när den vägs mot kärnberättelsen, och blir snarare en parentes än en stöttesten för romanen.
Den enda är vägen upp, baby är en berättelse om barndomens landskap, död och svek. Språket är målande och går stundvis snabbt, utan skiljetecken, vilket förstärker det sorgetillståndet som lägger sig likt en slöja över berättelsen.
Enligt Noa har ”utpressningssprängningar”
mot företagare blivit allt vanligare. Foto: Liz Fällman.
Under januari skakades Sverige av ett 30-tal sprängdåd. Flamman besöker Skärholmen i södra Stockholm, där invånarna kämpar för att inte ge upp.
– Hur kan man förmedla att man är så van? Det sprängs, det skjuts, man gör allt för att inte bli blasé bara.
Ett tungt dimtäcke vilar över Skärholmens centrum, där två kvinnor tar en rökpaus utanför kyrkans ingång. Tisdagen innan, 28 januari, skedde tre explosioner i bostadshus i Stockholms södra förorter. I Blåsut, nära Dalen som gett namn åt Dalennätverket, hittades två granater mitt ute på gatan, och detonerades av polis. Här i Skärholmen var det en hel vecka sedan det senast small.
Inne i Skärholmens kyrka står en röd stol med ett kulhål i ryggstödet. För två år sedan sköts ett förlupet skott rakt genom fikarummet. Att det inte samtidigt gick genom någons rygg var ren tur. Nu ska stolen bli ett konstverk.
Sanningen om Strömholms nazism fortsätter att döljas, trots att han ansågs farlig och även begick flera mord. Foto: Reportagebild/Scanpix.
”Det handlar om selektiv minnesförlust.” I Andreas Gedins nya bok vecklas den smutsiga historien om Christer Strömholm ut.
När jag jobbade på auktionshuset Bukowskis var jag med om något extraordinärt. En äldre kvinna hade kommit in med en glasburk med gul vätska, där det flöt omkring en grå slemklump. ”Det är Christer Strömholms avtryckarfinger”, sade damen, som undrade om det kunde vara värt något. Eftersom auktionshus inte värderar likdelar fick kvinnan gå därifrån med oförrättat ärende.
Christer Strömholm (1918–2002) är en legend inom fotografi och konst. Länge var han den enda svenska konstnären vars verk återfanns i Momas samling i New York.
Det finns bara ett problem. Christer Strömholm var nazist.
Om den obehagliga omständigheten, som efterlevande, museiintendenter och auktionspersonal (som jag själv) gjort allt för att tona ned, har konstnären och författaren Andreas Gedin skrivit Christer Strömholm och nazismen (Kaunitz-Olsson, 2025).
Vi träffas på KB, Konstnärsbaren i Stockholms city, en av de platser där man kunde få en skymt av mästerfotografen när det begav sig. Medan det mesta förändrats i huvudstaden, framstår den mörkbrunpanelade miljön, med vita dukar och diskret personal, som ett hack i tiden. Boken, säger Andreas Gedin, var aldrig hans plan.
– För tre år sedan blev jag inbjudan att skriva en essä inför hans stora utställning på Nationalmuseum, och då berördes det här ämnet. Jag kände att det något inte stämde. Varför återkom hela tiden samma formuleringar? Jag tyckte att det var intressant att fundera över varför en så hyllad och offentlig persons eftermäle fortsätter att skyddas.
I den nya boken återfinns inte en enda av de legendariska bilderna – som Paris, 1962, som på Bukowskis gick för nästan 200 000 kronor. Fotot fångar två småpojkar i smutsiga kläder som kisar mot betraktaren, medan de håller varsin stor handväska. Stöldgods? Hemlösa gatubarn som släpar på allt de äger? Är pojkarna offer eller egenmäktiga? Med sin skärpa och nyansrika svärta är det onekligen ett mästerverk. Den bilden och många andra har blivit ikoniska, precis som konstnären själv.
Stamhak. Andreas Gedin, författare till Christer Strömholm och nazismen på KB, Konstnärsbaren. Foto: Paulina Sokolow.
I stället går Gedin igenom de brott och ljusskygga fascistmiljöerna som existerade i Sverige kring andra världskriget. Under delar av 1930- och början av 1940-talet övervakades Strömholm av säkerhetspolisen. Orsak: han tillhörde en känd grupp av svensk, nazistisk elit som ansågs som en potentiell risk mot samhället.
Trots februaris vita eftermiddagsljus råder ett tidlöst dunkel i den anrika baren, som snabbt fylls på av en blandad publik bestående av bohemer och finansfolk. Det är lätt att föreställa sig Christer Strömholm sitta vid bordet intill och skryta om sitt vilda liv.
Här och där i litteraturen kan man stöta på Strömholms associationer till högerextremism. Men till stor del baseras kunskapen om honom på de fotoböcker han gett ut själv, där han för ordet eller blir intervjuad av nära vänner. I och med att hans nazistiska framfart är dokumenterad är det ingen idé att helt mörka den, men det går bra att skylla på ungdom, depression och – ordet som förekommer hela tiden i försäljningstexterna – äventyrslystnad.
Andreas Gedin begärde ut Strömholms akt från Riksarkivet, som visade sig vara en diger lunta. Både Säpo och försvarsstaben hade ögonen på den unga fotografen, och antecknade det som offentligheten försökte gömma undan.
Granskare. Andreas Gedin är konstnär, författare och docent i fri konst. Foto: Paulina Sokolow.
Christer Strömholm, som gått med i ett nazistiskt parti redan 1932, ingick i Nordisk Ungdom, en nazistisk ungdomsorganisation knuten till Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, bildat 1933, samma år som Hitler kom till makten i Tyskland. Gruppen genomförde olika operationer varav en var ett inbrott hos vänsterföreningen Clarté 1939.
Det har säkert varit frestande att i efterhand som en politiskt färgad skadegörelse, men det Strömholm och hans kamrater var ute efter, vilket framgår av polisförhören, är medlemslistorna, som sedan skulle överlämnas till Nazityskland.
– I händelse av ockupation skulle dessa personer bli identifierade av tyskarna och enkelt hamna under deras våld. Grannländerna Danmark och Norge ockuperades året därpå.
Bus eller ideologi? Vid händelsen var Strömholm 20 år. Det brottet blev han dömd för, och händelsen ledde också till att han uteslöts ur Nordisk Ungdom. Själv påstår han att han gick ur frivilligt, men orsaken anges som ”brott mot partidisciplinen”. I stället bildades en ny grupp där Strömholm ingick, Solkorset, vars syfte var ett svenskt närmande till Nazityskland. Av polisen betraktades gruppen som den mest extrema nazistiska organisationen i Sverige.
Poängen med efterforskningen, menar Andreas Gedin, är att se sanningen i vitögat.
Konst och nazism är ett outforskat ämne i Sverige. Det intressanta är hur man efter kriget gärna vänder blad och glömmer.
– Strömholm är en av de mest framstående konstnärerna i Sverige, hans fotoskola är berömd och sist men inte minst lyckades han lyfta upp foto till en konstform. Han var en offentlig person och sådana bör man undersöka därför att de påverkar människor. Det är extra viktigt när vi lever i en tid då historieförfalskning är vardagsmat. Man måste känna sin historia. Om det är okej att han var nazist så är det okej att din granne, din farsa eller kungens kompis är det.
Andreas Gedin tillhör själv en judisk släkt. Jag frågar om det väcker några känslor i honom att upptäcka hur en sådan än i dag hyllad kulturpersonlighet var en sådan fara för judar.
– Ja, det är klart, men jag tänker inte bara på min familj, utan på flyktingar, motståndsmän, danska och norska liberaler och socialister från Europa. Hur kul var det att möta marscherande män i uniform även på Stockholms gator? Alla som inte var nazister var rädda, och han var en del av hotet.
Vad säger det om konstvärlden?
– Konst och nazism är ett outforskat ämne i Sverige. Det intressanta är hur man efter kriget gärna vänder blad och glömmer. Frågan är bara delvis utredd. I fallet Strömholm sker omstöpningen i en flerstegsraket.
På sextiotalet är Strömholm legendarisk lärare och rektor på den egengrundade Fotoskolan och mellan 1977 och 1983 sugs han upp av en grupp framgångsrika reklamare som startar Sverige första fotogalleri, Camera Obscura, där hans fotografier får sällskap av internationella giganter som Irving Penn och Brassaï. Så när intendenten för fotografi på Moderna museet föreslår en utställning gör Strömholm en genialisk kupp.
– ”Jag är konstnär”, säger han då och ställer ultimatum om att presenteras som sådan och inte som fotograf.
Legendstatusen är fullbordad.
Boken Christer Strömholm och nazismen är inte bara en genomgång av en beundrad offentlig person. Gedin dyker såväl ner i de kontraktsmord Strömholm begår i början av 1940-talet med höga summor i belöning. Läsaren får också en överblick över en maktstrid, som ukämpadesmed våldsdåd på gatan såväl som av hemliga organisationer med detaljerade planer för ett anslutande i händelse av tysk invasion.
Exempelvis dyker Andreas Gedin ned i den norska motståndsrörelsen, som visar sig ha inkluderat motståndare till Hitler, men med nazistiska böjelser. Vilken sida personen som mördades av Strömholm 1941 tillhörde är inte klarlagt. I en intervju i fotoboken Poste restante från 1967 erkänner han mordet, som då var preskriberat.
Varför berättar han om det?
– Jag vill inte spekulera, men det som ligger närmast till hands är frestelsen att få framställa sig som en macho cowboy, ”jag-såg-en-fiende-och-drog-pistolen.”
I samband med utställningen på Moderna i slutet av 1980-talet publicerar Johan Jenny Ehrenberg, chefredaktören för ETC, Christer Strömholms serie ”Vännerna på Place Blanche” från 1960-talet, med transkvinnor som poserar framför kameran. För Ehrenberg är bilderna av personlig betydelse, då han själv väljer att komma ut som trans.
– Då hamnar han också i en samtida vänsterkontext. Jag har inga synpunkter på det, men det är ganska udda. De har ett öga för fotografi och kvalitet men skriver också hans biografi enligt mallen, och ställer inte de kritiska frågorna. Man kan säga att det blir ett möte vid en korsväg.
I en artikel i ETC i samband med utställningen 2022 på Nationalmuseum reflekterar Ehrenberg till sist själv över Strömholms nazistiska aktiviteter och de radikala skildringarna av de franska transkvinnorna. Hans egen slutsats är: ”En del säger att han bytte åsikt under finska vinterkriget, andra, som jag själv, tror det växte fram i Paris efter kriget. Jag tycker mig se det i bilderna.”
– Ja, det är mycket möjligt att omvändelsen ägde rum då, säger Andreas Gedin.
Högern har lovat ”dränera träsket” genom att göra sig av med ”aktivistisk” byråkrati, även inom klimatet. Foto: Rebecca Blackwell/TT.
När hotet inte längre går att förneka har klimatmotståndarna ett nytt mål – byråkratin.
En bekant i Norge ville nyligen ses för att prata om ett bokprojekt han jobbar på. Han arbetar i Norges framväxande vindkraftsbransch och har ofta intressanta inblickar i industrin, så jag tackade ja och såg fram emot en djupdykning i ämnet. Men det visade sig att boken inte alls handlade om energipolitik, utan var en deckare som utspelar sig både i Norge och Sverige. Han ville prata om landskapet i västra Värmland, som jag känner till på grund av familjens sommarstuga.
”Men Jan, hur har du tid, jobbar inte du på Energibolaget?” frågade jag. Hans svar var att jo, men på grund av den snåriga EU-byråkratin, som även Norge måste hantera, står mer eller mindre hela havsvindbranschen stilla och väntar på svar. Så han använde väntetiden på sitt bokprojekt.
Den norska vindkraftsbranschen märker nu att klimatpolitiken bara är så effektiv som instansen som ska genomföra den. Omställningen kräver inte bara en politisk vilja, utan även en fungerande byråkrati.
Klimatfrågan är inte först i det hänseendet. Vid historiska strukturomvandlingar, som till exempel Europas återuppbyggande efter andra världskriget, USA:s nya giv och Sveriges utbyggnad av vattenkraften i norr, har man etablerat flera organisationer och institutioner med ansvar för att planera och genomföra dem. Det är för dessa utvecklingsprojekt som OECD, USA:s pensionssystem social security, respektive Vattenfall etablerades. Klimatomställningen är ett minst lika omfattande utvecklingsprojekt.
Räkna med att angreppen på klimatbyråkratin kommer bli ett allt vanligare grepp för att stoppa klimatpolitiken framöver.
Om samhället ska uppnå nettonoll-utsläpp på bara några årtionden krävs en effektiv statsapparat som kan genomdriva omställningen. Politiska initiativ som Industriklivet, Klimatklivet, systemet med utsläppsrätter, gröna kreditgarantier och gröna lån är inte mer effektiva än de myndigheter som handlägger dem: Energimyndigheten, Naturvårdsverket, Riksgälden och Europeiska investeringsbanken.
Därför har forskningen de senaste åren allt mer börjat intressera sig för något så torrt som ”statlig kapacitet”. I stället för att skynda på saker med avregleringar, kan saker gå ännu snabbare med en mer effektiv stat.
En ny vetenskaplig artikel av forskarna Réka Juhász och Nathan J. Lane studerar hur industripolitik historiskt har begränsats av just den statliga kapaciteten. Det ekonomiska stjärnskottet Rosie Collington (som skrivit boken The big con om konsultindustrin tillsammans med kändisekonomen Mariana Mazzucato) skrev sin avhandling om ”ministries for the future” – hur flera länders klimatpolitik varit ineffektiv på grund av bristande statlig kapacitet. Titeln anspelar på den populära boken Framtidsministeriet (2024) av science fiction-författaren Kim Stanley Robinson, som handlar om hur FN tillsätter ett ministerium för att genomföra Parisavtalet.
Eftersom byråkratin är avgörande för klimatpolitiken har den också blivit en angreppspunkt för den auktoritära högern. I USA anställde Energidepartementet över tusen nya tjänstemän 2021 för att genomföra satsningarna på grön energi. Nu har Trumpadministrationen blockerat alla statliga pengar som går till klimatutbetalningar – inklusive framtida sådana.
I fjol hade vi en kampanj mot klimatbyråkratin även i Sverige, där Fokus uppmärksammade att en anställd på Energimyndigheten samtidigt var med i Rebellmammorna. Artikeln ledde till att minister Carl-Oskar Bohlin hörde av sig till Energimyndigheten och att den utpekade tjänstemannen sparkades.
Räkna med att angreppen på klimatbyråkratin kommer bli ett allt vanligare grepp för att stoppa klimatpolitiken framöver.
Giorgia Meloni vill få italienarna att föda fler barn. Men hennes stränga regering riskerar snarare att jaga bort de unga.
Jag hör det rytmiska trummandet av hans boll mot betongen, innan jag ser honom, den ensamma basketspelaren i gatlyktans sken. Där, på andra sidan gallret, dribblar han fram och tillbaka, bollen studsande i ett V mellan händerna. Han stannar upp, siktar, och skjuter på korgen. Han missar – men fångar bollen i luften och skjuter igen.
Det är onsdag, ett par timmar före midnatt. För tre år sedan hade här kryllat med ungdomar från hela Rom, och bollen hade dunkat i takt till svallande italo-pop. ”Mercolespritz”, en sammanslagning av orden mercoledì (onsdag) och aperol spritz, som såldes i plastmuggar för två euro, var beteckningen för onsdagskvällarna här, på vad som i studentmun kallades Il Playground. Men den var mer än bara en lekplats. Utöver ”mercolespritz” organiserades här välgörenhetskonserter, poetryslams mot krig, gratis hivtest och kvinnorättsdemonstrationer, bara under mitt första år i Rom.
Det var i slutet av det året, strax efter att den sittande extremhögerregeringen kom till makten, som beskedet kom från kommunen att det var slut på både aperolen och demonstrationerna. Aktiviteterna hade bedömts vara ”ett störningsmoment”. Basketplanen som officiellt heter Campo Andrea Dorno, döpt efter den vid 22 år avlidne lokalhjälten som frivilligt coachade ett juniorbasketlag för barn som saknade medel att träna i någon officiell klubb, skulle asfalteras och bli parkeringsplats.
I skrivande stund har en namninsamling för att återöppna Il Playground signerats 1 589 gånger, och i vanlig italiensk ordning har ännu ingen asfaltering skett. Det händer att basketbollar åter studsar mot planen, runt vilken hundratals åskådare brukade samlas, men annars är platsen ett limbo, frusen i tiden av darrande förhoppningar och farhågor. Den påminner mig om något jag hört från många av mina italienska jämnåriga: ”Unga har ingen plats i Italien.”
”Italiens unga har lägst framtidstro i Europa” löd i somras en rubrik ur dagstidningen La Repubblica. Artikeln kretsade kring en studie från forskningsstiftelsen Allianz, som gjorde gällande att endast 49 procent av italienare i åldrarna 18–29, kontra det europeiska snittet på 62 procent, trodde sig ha en stabil framtid i sitt eget land. Vidare var 35 procent redo att lämna landet i hopp om bättre arbetsmöjligheter och levnadsstandard.
Flyttredo. Giacomo Napoletani hoppas kunna lämna Rom, men vet fortfarande inte var han vill bo. Foto: Privat.
Artikeln dök upp i mitt nyhetsflöde bara någon vecka efter ett samtal om just detta, med min vän, tjugotreåriga Giacomo Napoletani.
– Jag vill härifrån så fort som möjligt, sade han till mig över en cappuccino.
– Det enda som håller mig kvar är min familj. Min pappa är sjuk, och mamma behöver hjälp hemma. Jag har funderat på att flytta till min kille i Milano, men han vill inte stanna kvar där heller, så det vore rätt meningslöst.
Ungdomars iver att överge Italien är bara en av faktorerna som gjortlandets befolkning till Europas äldsta. Hälften av italienarna är över 45, och var fjärde över 65 – att jämföra med Sveriges 13,8 procent. En annan faktor är att italienarna, en gång kända för sina stora familjer samlade runt middagsbordet, föder allt färre barn. År 2023 föddes bara 1,2 barn per kvinna – en ny lägstapunkt i nedgången med en tredjedel sedan 2008. Resultatet är en befolkning som stadigt minskar, då tolv italienare dör för var sjunde barn som föds.
Det åldrande samhället är uppenbart för den som bor här. Det är inte för inte som nyordet umarell, äldre män som med händerna knäppta bakom ryggen iakttar pågående byggarbeten, härstammar från Italien. På uteserveringar, till och med i studentkvarteret San Lorenzo, där Il Playground var beläget, överträffar gamlingarna ständigt ungdomarna i antal.
Svaret på varför är inte komplicerat.
– Jag är lika gammal nu som min mamma var när hon fick mig, berättar min vän, tjugotreåriga Gaia d’Esposito.
– Själv har jag inte ens råd att flytta hemifrån, hur är det tänkt att jag ska skaffa barn?
Bevisen går bortom anekdoter; enligt Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) är Italien det enda landet i Europa där lönerna sjönk mellan 1990 och 2020.
– Italiens unga får inte ens en chans, menar professor Arnstein Aassve, en norsk forskare vid universitetet Bocconi i Milano.
Han pekar på det faktum att landet har det näst högsta antalet ”neet:s” (”not in education, employment or training”) i EU: 19 procent, kontra snittet på 11. Detta, samtidigt som de mest kapabla, ambitiösa och privilegierade drar utomlands.
– Något är riktigt på tok i det här landet, säger professorn.
Krisen tar allt större plats på den högerextrema premiärministern Georgia Melonis agenda. Likt sin föregångare, Benito Mussolini, har hon skyllt landets problem på ”det stora folkutbytet”, konspirationsteorin som gör gällande att en vänsterliberal elit medvetet byter ut vita, infödda européer mot invandrare. Meloni och hennes parti Italiens bröder har gjort födelsetalet till en fråga om raslig överlevnad. Hon har tillsatt en abortfientlig familjeminister, och själv figurerat med representanter för organisationen Pro vita e famiglia (”För liv och familj”) som lobbar mot samkönade pars rättigheter.
Bara för att Italien är ett så kallat ’västland’ vill folk inte erkänna hur totalitärt det är.
På sin tid införde diktatorn Benito Mussolini en skatt på singlar. Meloni har sänkt priserna på nappar och välling. Att några nya barn som föds tack vare sådana ansträngningar inte kommer ansluta sig till arbetsmarknaden på minst tjugo år, och att en mer omedelbar åtgärd för att stötta upp ekonomin vore stärkt invandring och integration, vill man inte kännas vid.
I ett tal från i höstas, där Meloni ämnade klargöra hur regeringen tänker stärka den italienska arbetsstyrkan, nämnde hon inte ens den halva miljon odokumenterade migrantarbetare som beräknas befinna sig i landet, hitlockade med löften om jobbtillfällen. Allra vanligast är detta inom jordbruket, exempelvis på Italiens världskända vingårdar, där migrantarbetare för knappa tre euro i timmen plockar druvor som blir till Barolo och Barbaresco, två av landets dyraste och mest exporterade viner.
I stället för att bekämpa företagens exploatering av migrantarbetare vill Meloni uppmuntra fler kvinnor att ansluta sig till arbetsmarknaden. Knappt hälften av Italiens kvinnor har i dagsläget ett jobb, det lägsta antalet i hela Europa. Meloni menar att unga kvinnor måste skärpa sig, och se till sina nordiska systrar som ”både arbetar och föder barn”. Detta, återigen, utan att nämna att Italien räknas bland Europas sämsta gällande könsjämställdhet på arbetsmarknaden av Europeiska kommittén för sociala rättigheter (ECSR), eller vad man tänker göra för att exempelvis jämna ut det tjugofemprocentiga lönegapet mellan män och kvinnor.
Men den italienska regeringens oförmåga eller ovilja att ta hand om sina unga går bortom halvhjärtad arbets- och familjepolitik. Den vilar även på att platser som Campo Andrea Dorno, där alla från små barn från svåra förhållanden, till unga i min egen ålder fått möjligheten att göra skillnad för sig själva och sin omgivning, avfärdas som ett ”störningsmoment”.
– Det var en politiskt motiverad attack, säger tjugotvååriga Sebastiano Bergamo, grundare till studenträttsorganisationerna Oppositione studentesca alternativa och Cambiare Rotta.
– Det är precis som med anti-rejvlagen, menar han, och syftar på den lagändring som år 2022 förbjöd folksamlingar på över 50 personer att spela musik utan tillstånd.
– De angriper vänsteraktivister. Alla som stod bakom Il Playground var del av studentorganisationerna i San Lorenzo. Det vill säga socialister, kommunister, anarkister och så vidare.
I jämförelse får högerns unga allt stöd de kan få för sina egna aktiviteter. Den årliga mässan Atreju, arrangerad av Gioventù nazionale, det styrande partiets ungdomsförbund, ägde i december rum i Circus maximus, den fornromerska arenan som vanligtvis tillägnas konserter med världsartister som Bruce Springsteen och Lady Gaga.
Evenemanget anordnades för första gången år 1998 av Georgia Meloni själv. Vid tidpunkten var hon ledare för den av Mussolini grundade ungdomsorganisationen Alleanza nazionale. Förbundet valde att uppkalla den efter huvudkaraktären i fantasyromanen Den oändliga historien. Meloni är ett inbitet fan av fantasygenren, och har utöver Atreju även organiserat det omtalade Hobbitlägret, dit unga nyfascister kom utklädda till karaktärer ur Sagan om ringen. Bägge romaner, menar Meloni, handlar om kampen för att bevara traditioner och familjeenheten:
– Atreju är en krigare som kämpar mot de krafter som söker bryta ned ungdomens värderingar. Han är min förebild, och förkroppsligar mässans anda, skrev hon i ett Facebook-inlägg från 2019, i samband med Den oändliga historiens 40-årsjubileum.
Årets mässa kombinerade politiska debatter och brandtal med julmarknader och en skridskorink för barn. Meloni själv invigde mässan, och passade på att förkunna att surrogatmödraskap snart ska bli straffbart, samt att ”människohandeln till Italien från Afrika” ska strypas.
Jag har utan framgång försökt få kontakt med arrangörerna för Atreju. Jag känner ingen som var där, och det gör inte heller mina italienska vänner.
Hopplösa. Matteo och Martina, båda 25, är två av de unga italienare som hänger på barerna i Roms studentområde San Lorenzo. Foto: Nicholas Nilsson.
– Det är väl det som är grejen, de heter ’Nationell ungdom’, men precis som sitt parti gör de inget för ungdomar, menar Giacomo, min vän från universitetet.
– De skanderar bara samma slagord om invandring, abort och bögar.
På många sätt är ungdomsförbundet till och med mer extremt på dessa punkter än regeringen. Meloni var i fjol tvungen att ta avstånd från Gioventù nazionale när en video spreds som visade medlemmarna göra Hitlerhälsningen vid ett årsmöte.
Lyssnar man just till italienska ungdomar är det just det, att ingen värnar om deras sak, som har urholkat tilltron till framtiden – oavsett vad Meloni hävdar. En kväll går jag ett varv runt San Lorenzos studentbarer, och frågar mina jämnåriga om de känner sig sedda av det politiska etablissemanget.
– Italienska politiker skiter i ungdomar. Allt handlar om skatter, pensioner, invandring… Skolan lider, och det finns inga jobb. Det är det de borde göra något åt, säger tjugofemåriga Matteo.
Men hans vän, jämnåriga Martina, håller inte helt med.
– Problemet är inte skolan. Italienska skolor står sig bra gentemot andra länder. Problemet är att när man väl är klar med skolan finns det ingenstans att ta vägen. Utlänningar skrattar åt stereotypen av italienska killar som morsgrisar som bor hemma tills de är trettio. Men det är inte för att de vill, det är för att de inte har något annat val. Min storebror, han är matematiker, ska flytta till Belgien. Det enda jobb han kan få här är som servitör för fem euro i timmen.
Melonis regering har vägrat införa en minimilön, med argumentet att det skulle sänka lönerna för de som tjänar mer. Men det är också därför som mina vänner Alibek och Behrad båda jobbar dubbla jobb som servitörer och cykelbud, samtidigt som de pluggar, för att ha råd med hyran till en lägenhet där de delar på ett sovrum.
– Det är ännu värre i södern, säger tjugotvååriga Beatrice, som står lutad mot en gatlykta och rullar en cigarett på Piazza dell’Immacolata, San Lorenzos knutpunkt.
– Jag kom till Rom för att plugga. Det kanske inte är perfekt här heller, men där jag kommer ifrån, min by i Puglia, där är folk som levande döda. Jag har gamla vänner som bor hemma och varken jobbar eller pluggar, som helt saknar ambitioner. Det finns ingen som visar dem eller säger till dem att det finns någon mening med att försöka. Även deras föräldrar är arbetslösa eller deprimerade och alkoholiserade. De har inga förebilder.
Beatrice, precis som många andra icke-romare jag frågar, tror aldrig att hon kommer flytta tillbaka till sin hemstad. Hon får medhåll av 26-åriga Giordano.
Eldsjäl. Platsen är döpt efter Andrea Dorno som gratis tränade en ungdomslag i basket, innan han gick bort 22 år gammal. Foto: Nicholas Nilsson.
– Italien är för isolerat. Vi måste lära oss av omvärlden. Om man bara stannar i Italien kan man inte förbättra Italien. Det är en massa snack om nationalism och patriotism. Det mest patriotiska du kan göra är att åka utomlands.
Han sitter runt ett bord med grabbar, och när jag frågar om de anser att alla har lika möjlighet att åka utomlands börjar de argumentera sinsemellan.
– Det behöver inte vara en klassgrej, menar en av dem.
Folk brukade ta hand om varandra. Vi har blivit alldeles för individualiserade som samhälle.
– Det kostar att plugga utomlands, ja, men alla vill inte plugga. Man kan flytta utomlands och överleva utan hjälp från sina föräldrar. Jag flyttade till Rom och jobbar för mina pengar.
– Det är klart att det är en klassgrej, hävdar en annan.
– Om du kommer från en fattig familj och har fem småsyskon, då kan du inte bara sticka. Du behöver hjälpa din familj. Du kan inte utbilda dig heller. Du är fast. Det blir en ond cirkel.
Giordano bryter in igen:
– Allt det som brukade vara starka italienska värderingar har försvagats. Folk brukade ta hand om varandra. Vi har blivit alldeles för individualiserade som samhälle. Alla lever bara för sig själva. Ingen har koll på någonting och ingen bryr sig om någonting. Det enda som spelar roll är vad man har precis framför sig. Det är därför den italienska vänsterrörelsen är död. Den ligger i samma grav som folksjälen och hoppet.
Giordanos vänner skrattar och kallar honom för poet, men ingen ifrågasätter hans uttalande.
Det är ingen munter bild som (de visserligen välförfriskade) San Lorenzo-invånarna målar upp, men alla är inte lika uppgivna. Det finns fortfarande unga som satsar på en framtid i och för Italien. Tjugotreåriga Giorgio Rode och hans gymnasievänner fokuserar på sitt närområde, med sin sin ideella organisation InsideEUR.
EUR (”Esposizione universale di Roma”) är en förort till Rom, ett område upprättat från grunden under fascismen, då tänkt att bli stadens nya hjärta, men som övergavs efter Mussolinis död. Giorgio och hans vänner är uppväxta här, bland kolossala marmormonument till fascismen, halvfärdiga lägenhetskomplex och kontorsbyggnader i smulig betong. Deras verksamhet går ut på att arrangera och belysa aktiviteter och projekt i EUR som kan dra till sig folk.
– Om man ska tro tidningarna är området vilda västern, och folk köper det, även de som bor här, berättar Giorgio.
På språng. 23-åriga Giorgio Rode (längst till vänster) poserar med andra medlemmar i joggingklubben han startat i förorten EUR. Foto: Privat.
– Om allt folk får höra om är rån och inbrott och affärer som tvingas lägga ned, då är det klart att de inte har något hopp. Vi vill vara en motvikt till allt det där. Vi säger inte att det inte händer något dåligt, men vi säger att det också händer massa roliga saker. Det finns folk här som faktiskt bryr sig om sitt hem och vill göra det till något bra för andra.
Och det fungerar. Jag hade själv aldrig varit i EUR annat än för att byta buss, innan jag gick med i Giorgios joggklubb. Därigenom har jag träffat ett helt gäng tjugoåringar från olika delar av Rom, som alla kommer till EUR bara för att jogga.
– Nästan alla vi gick i skolan med har flyttat iväg. Vi vill ge folk en anledning att komma tillbaka, säger Giorgio.
Kampen för förändring utkämpas även på en större skala. Studentledda demonstrationer är nästan dagligen förekommande, med slagord om frihet och rättvisa som ekar bland gränder och ruiner.
Men kampen är långt ifrån riskfri. För bara en vecka sedan blev jag vittne till ett gatuupplopp, där polisen gick till angrepp mot demonstranter som samlats till minne av nittonårige Ramy Elgami, som omkom i november efter att ha blivit påkörd av en motorcykelpolis. Bengalrök blandades med tårgas utanför mitt sovrumsfönster. När ropen och dånet av kravallpolisernas stövlar tystnat, och jag gick ut utanför min port krasade glassplitter och smulorna av hemmagjorda pappersbomber under mina fötter. Från en vägskylt vajade en sönderriven banderoll.
– Jag tror inte att folk utanför Italien riktigt inser vad som händer i det här landet just nu, säger min vän, Gaia.
Hon studerar politisk vetenskap vid Roms universitet La Sapienza, och är en av ledarna för gruppen Giovani per Palestina (”Unga för Palestina”), samt aktiv i en rad vänsterinriktade ungdomsorganisationer.
I fjol blev hon ”tills vidare” avstängd från universitetet, efter att lät sig intervjuas vid en propalestinsk manifestation, och då kritiserade skolans ledning för dess vägran att ta avstånd från Israel. Hon skulle ha tagit examen i somras, men förbjöds då från att ta några tentor. Motiveringen bakom beslutet gjorde gällande att en politikstudent borde veta bättre än att uttala sig så kategoriskt.
– Det råder censur, menar hon.
– Bara för att Italien är ett så kallat ”västland” vill folk inte erkänna hur totalitärt det är.
För en vecka sedan hade jag tidigare tagit hennes ord med en nypa salt. Men när jag går runt bland San Lorenzos barer, bara dagar efter kravallen på min gata, är det nästan ingen av de jag pratar med som ens vill vara med på bild.
Sedan kravallen har jag gått förbi Il Playground varje dag, i hopp om att finna ett gäng ungdomar där som kan berätta för mig vad platsen betytt för dem, men förgäves. Jag undrar om det blir någon parkeringsplats, eller om små barn kommer att spela basketturnering här igen en dag.
– I slutändan handlar det om förändring, säger tjugosexåriga Giordano mellan cigarettbloss.
– Unga kräver den, den äldre generationen fruktar den. Så har det alltid varit. Det är en cykel. Det må stundtals se mörkt ut, men det tyckte man nog för tjugo, trettio, fyrtio år sedan också. Du frågar om framtiden, men framtiden behöver inte vara om hundra år, framtiden kan vara i morgon. Satsa på att i morgon blir bättre än i går.
En tidning med Donald Trump på framsidan bär rubriken ”Trumpchock igen”, på en tidningskiosk i Peking, tisdagen den 4 februari 2025. Foto: Andy Wong/AP/TT.
Donald Trump målar upp sina tullar som ett skydd för arbetare. Men snarare än att ge nytt liv åt industrin kommer de att göra livet ännu dyrare för hans väljare.
I sin första våg av exekutiva ordrar drog sig president Donald Trump för att införa tullar mot USA:s viktigaste handelspartner. Men efter hot om att förtulla datorchip, läkemedel och stål, införde han i förra veckan tariffer på 25 procent mot Mexiko och Kanada samt 10 procent för kinesiska varor. I Kanadas och Mexikos fall har de skjutits upp en månad efter förhandlingar.
Trump vann valet på löften om att lösa människors ekonomiska nöd, bland annat genom att införa handelshinder. Han ser den minskande sysselsättningen inom industrin som roten till landets illamående, och handeln – särskilt med Kina – som den främsta drivkraften bakom nedgången. Denna kristeori har stöd på båda sidor.
Samförståndet bekräftas av att Biden på trumpskt manér kombinerade nationalistisk politik för säkerhet och industri med handelsrestriktioner med syfte att hämma Kinas fortsatta tekniska utveckling.
Politiken bygger dock på en förvirrad ekonomisk analys, och riskerar snarare att förvärra problemen den är avsedd att lösa.
Trumps handelspolitik bygger på en befogad oro: USA har länge dragits med dubbla underskott – både i statsbudgeten och i bytesbalansen, alltså skillnaden mellan import och export.
Upprörda aktivister har vid flera tillfällen fått svenska bibliotek att plocka bort litteratur från hyllorna. Foto: Jessica Gow/TT.
De senaste åren har kampanjerna ökat mot bibliotek för att censurera litteratur, i synnerhet sådan med hbtq-teman. Men bibliotekarierna ser inte det största hotet i aktivisterna – utan i vilka böcker som försvinner från hyllorna.
Den 25 januari laddar en 16-årig aktivist upp en video på när han går in på Björkhagens bibliotek i Stockholm. Han ställer frågor på ett sätt personalen beskriver som ”obehagligt och stressande”, innan han blir utskickad av en ordningsvakt. I slutet ger han tittarna instruktioner på hur de själva kan ”skydda barn i ert närområde från att komma i kontakt med transpropaganda”.
”Propagandan” han kommit för att ifrågasätta är Camilla Gisslows böcker för barn mellan 3 och 6 år, Jag är Linus och Jag är Bella, som handlar om att vara ”kille med snippa” respektive ”tjej med snopp”. Influerarens tips till sina följare är att låna om böckerna så många gånger som möjligt, för att hålla dem borta från bibliotekens hyllor.
– Vi har sett tendenser och förstått att det börjat hända saker på biblioteken som vi haft för dålig koll på innan, säger Kerstin Almegård (bilden).
Hon är ordförande för litteratur- och tryckfrihetsorganisationen Svenska Pen, som förra året var med och upprättade ett formulär där bibliotekarier kunde rapportera in ”otillbörlig påverkan”, och olika former av påtryckningar och trakasserier. Idén kom ur medlemsundersökningen från facket DIK, som bland annat organiserar bibliotekarier.
– När vi hade gjort den några år hörde några medlemmar av sig och sade att det började bli vanligare med politisk påverkan, både från allmänheten och klåfingriga lokalpolitiker. Vi ville börja föra statistik på det, säger Anna Troberg (bilden), förbundsordförande för DIK.
– Vissa ämnen har plötsligt blivit kontroversiella och drar till sig oönskad uppmärksamhet, både hbtq men även sådant som klimat och demokrati.
Totalt har 18 incidenter rapporterats in under 2024. Kerstin Almegård vill inte tala alltför tvärsäkert utifrån så pass låga siffror, men klart är att just hbtq-innehåll ofta står i centrum.
– Regnbågsflaggor, evenemang, att man skyltar med sådana böcker eller lånar ut dem till barn. Men det har också kommit kritik från kristet håll, som när några ansåg att man uppmanade till ”häxkonst” med någon programpunkt.
Båda böckerna nominerades i nätverket Vi Tillsammans omröstning ”Årets olämpligaste barnbok 2023”, men förlorade mot Hur man blir en dragqueen, riktad till samma åldersspann. I motiveringen beskriver man drag som ”ett fenomen som sexualiserar och förlöjligar kvinnor.” Nätverket grundades 2021 som ett initiativ mot covid-19-vaccinering av barn, men har sedan dess engagerat sig allt mer mot barnböcker med ”olämpligt innehåll som normaliserar sexuella tankemönster och osunda självbilder”.
Man ska inte behöva välja bort viktiga ämnen, varken av ”känslighet” eller resursbrist.
Motståndet kommer både från högerextremt och konservativt religiöst håll, enligt Kerstin Almegård. Det hon ser som den stora risken framöver är om ”kontroversiell” litteratur eller verksamhet börjar undvikas i förväg.
– Mest oroande är att ungefär hälften av de här incidenterna lett till åtgärder. Att man ställt in vissa böcker på kontoret, eller satt en åldersgräns på utlåning. Men det kan ju också vara säkerhetsåtgärder eller mer personal, där kanske det snarare är bra att man tar en ökad hotbild på allvar.
På ett skolbibliotek i Norrköping ledde en förälders upprördhet över ”USA:s mest förbjudna bok”, Maia Kobabes Gender queer, till att den numera bara lånas ut till skolans högstadieelever. Enligt Anna Troberg uppger biblioteksanställda att detta redan sker på flera platser.
– Man börjar självcensurera. Till viss del sker det omedvetet, men det är också en ekonomisk fråga: har du fem arrangemang du vill göra på biblioteket men bara plats för tre kanske du undviker dem som drar till sig gräl eller kräver vakter. Det blir lättare att välja det som är ”enklare”.
Hon tror att detta delvis kan undvikas genom att ha en färdig handlingsplan för när något händer – men varnar samtidigt för att dumpa allt ansvar på biblioteken.
– Politiker måste både på nationell och lokal nivå stötta bibliotek, både moraliskt och ekonomiskt. Man ska inte behöva välja bort viktiga ämnen, varken av ”känslighet” eller resursbrist.
Martin Arnell och Gustav Bennegård kommer båda från västkusten, och blev vänner på Stockholms filmskola. Foto: Lisa Mattisson.
Flamman träffar humorgruppen Freudian Slip Productions, och återvänder till en tio år gammal debatt med Liv Strömquist och Kristoffer Svensson, för att ställa en evig fråga – får man skämta om allt?
– Hur säger man burn på västgötska? Burn. Börn. Böörn.
Martin Arnell gör dialektala utfall iförd bandana och skinnjacka. Bredvid sig har han parhästen Gustav Bennegård i skinnväst och mittbena. De tillhör ett bensindrivet gatugäng som i ett parkeringsgarage möter sina naturliga fiender.
– Är ni elbilsgänget? Har ni symöte eller?
Bensinkillarna skrattar hånfullt och highfivear.
– Det är bäst att ni tar det lugnt. Ni ska väl ändå sova i väntan på att elbilarna laddat klart.
Humorduon Martin Arnell och Gustav Bennegård kallar sig Freudian Slip Productions, och har lånat ett parkeringsgarage i norra Stockholm för att spela in en reklamfilm för elbilsfirman Carla. I scenen målar de upp konflikten mellan drivmedlen som ett identitetspolitiskt krig mellan självgoda stadsbor och manschauvinistiska fossiler.