Förra torsdagen samlades EU:s regeringschefer för ännu ett toppmöte i Bryssel. Jämfört med många tidigare gånger var det dystra miner på de flestas ansikten. Detta var uppenbarligen ingen lättsam tillställning där enigheten var självskriven. ”Europa befinner sig i panikläge”, sade en nederländsk europaparlamentariker till Financial Times när han skulle sammanfatta stämningen inför mötet.
Anledningen är att medlemsländerna måste enas om hur unionen ska svara på den enorma satsningen på grön industripolitik som USA:s president Joe Biden sjösatte i slutet av förra året. Den så kallade Infrastructure Act innehåller investeringar på totalt 1,2 biljoner dollar som ska spenderas över tio år på nya miljömässigt hållbara vägar, broar och på elnätet. I lagpaketet Chips Act ska 280 miljarder dollar gå till att stödja den inhemska halvledarindustrin. Den kanske viktigaste komponenten är den så kallade Inflation Reduction Act, eller IRA. Den innebär i ett första utförande 369 miljarder dollar i subventioner av hemmaproducerad grön teknik, men enligt analytiker kan den slutgiltiga siffran landa på 800 miljarder. Tillsammans utgör dessa lagpaket den enskilt största satsningen på grön teknik i världshistorien. Borde det inte vara bra sak att USA gör en historiskt stor satsning på klimatet, kanske vän av ordning undrar. Varför är européerna så sura?
Det som sticker i ögonen på EU:s regeringschefer är ordet ”hemmaproducerad”. Ett kriterium för att företag ska få ta del av de amerikanska subventionerna och skattelättnaderna är nämligen att de tillverkar sina produkter i USA. ”Made in USA” har återuppväckts som politiskt slagord. För vissa av USA:s allierade på andra sidan Atlanten är det synonymt med protektionism.
EU:s kommissionär för den gemensamma marknaden Thierry Breton beskrev vid en presskonferens för två veckor sedan USA:s satsning som en ”existentiell utmaning” för EU, eftersom den riskerar att avindustrialisera delar av Europa när europeiska företag tvingas flytta sin produktion till USA för att överleva. Den europeiska ilskan gäller framför allt elbilssektorn, som nu helt kan komma att flytta till USA. Enligt IRA måste den slutgiltiga tillverkningsplatsen ligga i USA för att företag ska få tillgång till skattelättnaderna.
Men även andra sektorer, såsom litiumbatterier, drabbas av de nya reglerna. Dagens Industri rapporterade strax före jul att det svenska företaget Northvolt nu ser över sin tidigare strategi. Tidigare var planen att etablera sig i både Tyskland och Nordamerika, men nu lutar man att enbart satsa på Nordamerika i stället.
– Vi ser att IRA driver på att vi borde investera i Nordamerika snabbare, för om vi ska vara där är det nu vi ska utnyttja hela den möjlighet som IRA-programmet ger. Det andra som IRA gör, är att det blir i princip omöjligt att exportera produkter till Nordamerika, sade företagets vd Peter Carlsson till tidningen.
I januari svarade EU-kommissionen med att presentera en egen industripolitisk satsning på grön teknik. Den ”Euroepiska suveränitetsfonden” är tänkt att underlätta för medlemsländer att investera i grön teknik och industrier. Bland annat ska de hårda statsstödsreglerna luckras upp så att regeringar kan ge stöd åt särskilda företag och sektorer utan att det bryter mot EU:s konkurrensregler. Planen har stöd av bland annat Frankrikes president Emmanuel Macron, som har krävt en europeisk motsvarighet av den amerikanska satsningen. Även Italiens Giorgia Meloni är en varm anhängare av projektet.
– Det är utmärkt att EU äntligen vill satsa på att öka klimatinvesteringarna. Det finns ett enormt gap som behöver fyllas, säger Max Jerneck som forskar på gröna industrier vid Handelshögskolan i Stockholm.
Men en grupp länder är missnöjda även med EU:s plan. Det är i stort sett samma grupp marknadsliberala länder som under coronakrisen döptes till ”de frugala fyra” för sitt motstånd till gemensam upplåning för EU-länder. I gruppen ingår bland annat Sverige, Danmark och Nederländerna, samt några mindre östeuropeiska länder som Slovakien. Företrädare för denna grupp menar att Kommissionens förslag kan leda till ett handelskrig med USA, där blocken hela tiden försöker överträffa varandra för att locka gröna industrier till sig.
Enligt Max Jerneck är det dock en felaktig syn.
– Ett handelskrig mellan EU och USA är nog inte så troligt eftersom USA:s politik främst består av skattelättnader och subventioner, snarare än importtullar. Vänskaplig konkurrens är mer sannolikt, vilket vore perfekt för utvecklingen av klimatvänliga industrier. Däremot vill USA föra ett handelskrig mot Kina, och vill gärna dra in Europa. Om Europa ska stå utanför och fortsätta handla med både Kina och USA tror jag att det är viktigt att EU står enat. Kina ligger i framkant inom miljöteknik och har stora kapaciteter som europeiska företag kan dra nytta av. Kina sitter även på sällsynta jordartsmetaller som behövs för omställningen, så det är viktigt med fortsatt handel, säger han.
EU-kommissionens plan har dock även fått kritik från motsatt håll för att den inte går tillräckligt långt. Martin Schirdewan är delordförande för vänsterpartiernas grupp i EU-parlamentet The Left.
– EU-kommissionens svar på USA:s satsning kommer inte att lösa den serie kriser som Europas folk står inför. Planens räckvidd är begränsad eftersom den inte innehåller några nya pengar. I stället kommer oanvända pengar och garantier från andra planer och olika EU-fonder att röras ihop, säger han till Flamman.
Martin Schirdewan menar att EU behöver en aktiv industripolitik som garanterar arbeten och ger särskilt stöd till strukturellt fattigare regioner. Han varnar dock för att en sådan satsning inte får leda till att man göder stora industrikonglomerat bara för sakens skull.
– Vi får inte heller låta storindustrin hålla en pistol mot våra huvuden. Utan hårda villkor kommer vi inte kunna stoppa EU från att kasta pengar ned i storindustrins och deras aktieägares käftar.
– Vi behöver en industripolitik för de 99 procenten.
Konkret innebär detta att företag som tar emot statsstöd måste upphöra med aktieutdelningar åt sina ägare, menar han. Något sådant förbud fanns inte under pandemin, vilket innebar att storföretag gjorde enorma vinster medan de tog emot statsstöd.
– Företag som är skrivna i skatteparadis borde heller aldrig tillåtas ta emot statsstöd. Det är avgörande att finansieringen är rättvis. Bidens regering visar vägen med en 15 procents minimiskatt.
En annan kritik som framförts från länder som Sverige mot kommissionens förslag har med rättvisa att göra. Gemensamt för de kritiska länderna är inte bara att de av hävd brukar inta marknadsliberala positioner i diskussioner om EU:s ekonomiska politik, utan även att de är relativt små. EU-kommissionens plan ämnar hindra medlemsländerna från att ta fram sina egna industripolitiska subventioner, eftersom det riskerar att bryta upp den gemensamma marknaden. I bakgrunden finns traumat från förra året, då länderna i panik införde egna subventioner för att hindra en kris på gas- och el-marknaderna.
Enligt den liberala gruppen länder kommer dock en gemensam industripolitik för EU att innebära att stora länder som Tyskland och Frankrike gynnas på bekostnad på mindre länder, eftersom det är i de länderna som de största gröna företagen finns. En snabb titt på tidigare subventionsfördelning hittills visar att den oron är befogad. När EU ställde 672 miljarder euro i statsstöd till förfogande för medlemsländerna efter att Ryssland invaderat Ukraina gick nästan 80 procent till Tyskland och Frankrike, som tog emot 356 respektive 162 miljarder euro. Men samtidigt tog Danmark emot nästan hälften så mycket som Italien, trots att det senare landets ekonomi är mer än fem gånger så stor som Danmarks.
Kommer en gemensam industripolitik verkligen att missgynna mindre länder? Enligt Max Jerneck är det en risk, och därför krävs att subventionerna komplementeras av investeringar för att jämna ut skillnaderna.
– Om man ändrar statsstödsreglerna, som nu föreslås, kan det gynna EU-länder som har stora finansiella resurser på bekostnad av resten. Det gäller inte bara mindre länder utan även Italien har finanspolitiska begränsningar eftersom man är beroende av att Europeiska Centralbanken stödköper deras statsskuld om räntorna skulle stiga. Därför är det viktigt att man finansierar klimatinvesteringar på EU-nivå. Spanien och Frankrike har tillsammans gått fram med ett sådant förslag, säger han, och tillägger:
– Men, som sagt, länder som Sverige kommer att försöka sätta käppar i hjulet så det är viktigt att runda dem om man ska komma någonvart.
Även Martin Schirdewan varnar för att tyska och franska företag kommer att dra nytta av de nya reglerna om investeringar i mindre länder uteblir.
– Flexibiliseringen av statsstödsreglerna kan komma att gynna företag i länder med större ekonomisk makt än andra. Det är därför vi kräver en europeisk strategisk investeringsplan som koordineras på EU-nivå, för att ge stöd åt regioner med mindre resurser och göra utvecklingen i hela EU jämnare.
En fråga som kvarstår är vilka de långsiktiga konsekvenserna kommer att bli av den nya politiska inriktningen. Frågan om statsstöd är en viktig del av EU:s identitet. Sedan Romfördraget antogs 1957 har det ordoliberala inflytandet över den gemensamma marknaden varit en avgörande del av unionens DNA. Tanken har varit att stater inte ska kunna skapa skev konkurrens genom att gynna vissa företag på andra bekostnad.
Men coronakrisen och klimatomställningen har tvingat Kommissionen att upprepade gånger upphäva de hårda konkurrensreglerna. Dessutom håller man sedan coronakrisen på att se över reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten som förbjuder stater att spendera över en viss gräns. Håller de nyliberala delarna av EU:s arkitektur långsamt på att fasas ut?
Max Jerneck hoppas att det kan vara en början på en sådan process.
– Det skulle kunna vara ett steg på vägen mot en gemensam industripolitik. Frankrike har länge haft sådana ambitioner, eftersom man har tyckt att det egna landet är för litet för att hävda sig i den globala konkurrensen. Tyskland har traditionellt hållit tillbaka och förespråkat ordoliberala regler men nu när Kina hotar deras bilindustri börjar man tänka om. EU:s satsningar på batteriteknik är ett exempel på det.
Men han lägger till att EU:s struktur gör en sådan process ovanligt långsam.
– Men eftersom det är EU kommer processen gå långsamt, med olika viljor som drar åt olika håll. Länder som Nederländerna och Sverige kommer att försöka sätta stopp.
Samtidigt har tidningen The Economist välkomnat Bidens paket i USA med argumentet att den kan få väljare att inte söka sig till en ännu mer ”radikal och destruktiv” politik, det vill säga något som en socialist som Bernie Sanders skulle företräda. Om detsamma gäller för EU är risken att nyliberalismens död gynnar klimatet utan att det leder till någon större förändring för vanligt folk.
I dagsläget kan det dock vara det bästa man kan hoppas på, med tanke på att mänskligheten enligt FN har mindre än tio år på sig att ta sig ur klimatkrisen. Men om länder som Sverige får sin vilja igenom lär inte det målet nås heller.
